Tuesday 23 September 2014 photo 1/1
|
Lo-lo-lo-lo-love /
Det är ganska sorgligt egentligen. Det här med relationer, kompisar och partners. Hur långt man kan gå och vad man kan göra för att försöka få deras respekt, och få dem att förstå att man faktiskt är en bra människa.
För ungefär ett år sedan träffade jag ett par killar jag gärna ville bli vän med eftersom det verkade som vi hade en hel del gemensamt. Jag tog kontakt med dem och efter ett tag började vi umgås. Jag, som alltid bara haft tjejkompisar tyckte detta var helt fantastiskt. Ett par killar ville min vän. Ett par killar! Det kändes overkligt. Innan hade jag bara fått kommentarer som ''foto-bög'' och ''ful'' och liknande mot mig av killar. Jag är inte bög. Ful? Jag vet inte, men det har satt sina spår. Jag tycker om att fota. Ska jag ge upp min passion för några som jag inte ens kommer ha kontakt med i framtiden? Nej. Så jag sökte mig till och började umgås med tjejer istället, där fick jag aldrig sådana glåpord kastade mot mig. Dock kom det desto fler elaka kommentarer från de samkönade. Och nu skulle jag helt plötsligt börja umgås med killar igen, det kändes annorlunda men bra. Tankar och frågor virvlade runt i mitt huvud och jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig, efter alla dessa år. Det gick bra dock och vi hade kul. Vi festade tillsammans, sov över hos varandra och skrattade. Vad jag inte visste då var att de snackade skit bakom ryggen på varandra, om allt och alla. Jag var tillbaka till ruta ett och började bli desperat. Jag började tro att jag kanske kunde försöka köpa till mig kompisar, bjuda dem på lunch och liknande. Men gjorde detta någon skillnad? Inte det minsta, och när jag märkte att det bara var jag som tog kontakt tappade jag intresset och en tomhet började uppstå inom mig. Hur svårt kan det vara att hitta någon som blir glad för min skull, uppskattar mig, är stolt över mig och faktiskt vill prata med mig? Det kan väl omöjligen vara för mycket begärt, gällande både vänner och partners.
Jag pratade om just detta med en kompis natten mellan söndag och måndag, eftersom jag ändå inte kan somna. Vi båda har crashed and burned ett antal gånger och kom in på ämnet. Lojalitet verkar vara helt utdött, och alla är otrogna med alla. Och hur kan det ens vara en grej att ha main -och sidepartners?
Vi sa att vi båda saknar att ha någon, någons närhet. Någon att prata igenom nätterna med, någon att kyssa i höstregnet och titta på film med i mörkret, med regnet strilandes utanför fönstret. Men, om det ändå bara ska resultera i otrohet eller liknande kan det lika väl vara. Kalla mig hopplös romantiker men jag vill fortfarande tro på perfekt kärlek.
Det är ganska sorgligt egentligen. Det här med relationer, kompisar och partners. Hur långt man kan gå och vad man kan göra för att försöka få deras respekt, och få dem att förstå att man faktiskt är en bra människa.
För ungefär ett år sedan träffade jag ett par killar jag gärna ville bli vän med eftersom det verkade som vi hade en hel del gemensamt. Jag tog kontakt med dem och efter ett tag började vi umgås. Jag, som alltid bara haft tjejkompisar tyckte detta var helt fantastiskt. Ett par killar ville min vän. Ett par killar! Det kändes overkligt. Innan hade jag bara fått kommentarer som ''foto-bög'' och ''ful'' och liknande mot mig av killar. Jag är inte bög. Ful? Jag vet inte, men det har satt sina spår. Jag tycker om att fota. Ska jag ge upp min passion för några som jag inte ens kommer ha kontakt med i framtiden? Nej. Så jag sökte mig till och började umgås med tjejer istället, där fick jag aldrig sådana glåpord kastade mot mig. Dock kom det desto fler elaka kommentarer från de samkönade. Och nu skulle jag helt plötsligt börja umgås med killar igen, det kändes annorlunda men bra. Tankar och frågor virvlade runt i mitt huvud och jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig, efter alla dessa år. Det gick bra dock och vi hade kul. Vi festade tillsammans, sov över hos varandra och skrattade. Vad jag inte visste då var att de snackade skit bakom ryggen på varandra, om allt och alla. Jag var tillbaka till ruta ett och började bli desperat. Jag började tro att jag kanske kunde försöka köpa till mig kompisar, bjuda dem på lunch och liknande. Men gjorde detta någon skillnad? Inte det minsta, och när jag märkte att det bara var jag som tog kontakt tappade jag intresset och en tomhet började uppstå inom mig. Hur svårt kan det vara att hitta någon som blir glad för min skull, uppskattar mig, är stolt över mig och faktiskt vill prata med mig? Det kan väl omöjligen vara för mycket begärt, gällande både vänner och partners.
Jag pratade om just detta med en kompis natten mellan söndag och måndag, eftersom jag ändå inte kan somna. Vi båda har crashed and burned ett antal gånger och kom in på ämnet. Lojalitet verkar vara helt utdött, och alla är otrogna med alla. Och hur kan det ens vara en grej att ha main -och sidepartners?
Vi sa att vi båda saknar att ha någon, någons närhet. Någon att prata igenom nätterna med, någon att kyssa i höstregnet och titta på film med i mörkret, med regnet strilandes utanför fönstret. Men, om det ändå bara ska resultera i otrohet eller liknande kan det lika väl vara. Kalla mig hopplös romantiker men jag vill fortfarande tro på perfekt kärlek.
Annons
Camera info
Camera GT-I9505
Focal length 2 mm
Aperture f/2.5
Shutter 1/12 s
ISO 800
Comment the photo
Lizstomania
Sun 28 Sep 2014 10:10
Åh, när jag läser om de där grabbarna du skriver om vill jag välkomna dig in i min värld, mina vänner med mestadels pojkar som aldrig skulle göra något sånt, aldrig kalla någon för saker och aldrig snacka skit. Helt enkelt ärliga människor. Du får komma till Stockholm så kan jag presentera dig!
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/shiftyx/518856783/