Saturday 11 October 2014 photo 1/1
|
Lära sig att andas
Ungefär två veckor sedan senast sitter jag här igen med inte en aning om vad jag ska skriva. Det händer inte så mycket i mitt liv just, vilket mer eller mindre tar kål på mig. Skolan är som vanligt, har två prov även nästa vecka och jag känner mig tröttare än vanligt. Jag vet inte vad det är som tagit åt mig, men denna tröttheten är inte nådig alltså. Jag har lagt mig vid klockan åtta flera dagar i rad, just för att jag inte orkat vara vaken. Min vakna tid är jag antingen i skolan eller hemma och tröttar ut mina ögon på Facebook, av någon sorglig anledning. Det händer egentligen ingenting där heller, men ändå kommer jag på mig själv att scrolla upp och ner på det dagliga flödet. Till vilken nytta egentligen? Likadant nu, sitter jag och VÄNTAR på att någonting kul ska hända. Vad vet jag inte, jag vet inte varför jag ens sitter och väntar på att någonting ska hända. Men jag tror jag har en del anledningar i alla fall, dels horoskop som förstört för mig, och dels väntan kombinerat med trötthet.
Jag har sagt till mig själv att sluta läsa horoskop eftersom jag de senaste månaderna börjat ta de alltför seriöst och bokstavligt, och hoppats att de lovord de utlovar ska bli till verklighet. Jag har utvecklat någon slags besatthet utav det, näst intill missbruk. Men av vad jag märkt och inte märkt har texterna dessvärre inte blivit sanna. Den andra anledningen är nog väntan helt enkelt. På något, eller någon som kan göra mitt liv roligare, och mindre ensamt.
Visserligen kanske jag kan skylla på att det varit så fruktansvärt mycket i skolan på sistone eller att jag haft fullt upp på helgerna, men om jag ska vara ärlig mot mig själv är det ändå inte en anledning som håller. Bara en patetisk ursäkt. Men oavsett hur mesig jag anser mig själv vara har jag verkligen längtat efter en helg jag bara kan vara hemma och försöka varva ner. Och den är här nu, om jag låter mig tillåta det.
Men återigen dras jag mellan mitt produktiva-måste-jobba-hela-tiden-och-kan-inte-sitta-still-jag och åh-vad-skönt-det-skulle-vara-att-inte-göra-någonting-idag-jag. Jag skulle vara dum att klaga på det dock, det är en bra egenskap, det förstnämnda. Det andra kan vara bra någon gång ibland. Och det fina med dessa två kontrasterande egenskaper jag beskrev är att jag alltid vill överträffa mig. Tankar som att ligga hemma hela tiden och titta på Netflix existerar inte i mitt huvud, vilket jag är otroligt glad över. Jag vet inte hur jag skulle överlevt, eller ens vilja leva med mig själv utan mål och visioner.
Om du dessvärre inte har mål i ditt liv bryr jag mig inte om, det är ditt liv, jag pratar bara ur mitt personliga aspekt.
Med risk för kanske lite överdrift känns det som jag gått igenom det mesta i livet förutom en kista, och i de svåraste situationer är det faktiskt mina ambitioner, och min tilltro till Gud, som räddat mig från att brytas ned och ge upp totalt. Jag vill inte gå in på det alltför mycket men tankar på att avsluta mitt liv har åkt igenom mitt huvud ett antal gånger, och det är sådana tillfällen jag är som tacksammast att jag har just den personligheten som verkligen inte kan eller vill sitta still.
Jag har fått frågor om varför jag går in så personligt på vissa saker, och jag har inget bra svar, mer än att det är här jag uttrycker mig i text. Det jag skriver är till mig själv. Anledningen att jag inte skriver till exempel i ett anteckningsblock är att min handstil är så dålig att jag knappt själv ser vad jag skriver, haha...
Ungefär två veckor sedan senast sitter jag här igen med inte en aning om vad jag ska skriva. Det händer inte så mycket i mitt liv just, vilket mer eller mindre tar kål på mig. Skolan är som vanligt, har två prov även nästa vecka och jag känner mig tröttare än vanligt. Jag vet inte vad det är som tagit åt mig, men denna tröttheten är inte nådig alltså. Jag har lagt mig vid klockan åtta flera dagar i rad, just för att jag inte orkat vara vaken. Min vakna tid är jag antingen i skolan eller hemma och tröttar ut mina ögon på Facebook, av någon sorglig anledning. Det händer egentligen ingenting där heller, men ändå kommer jag på mig själv att scrolla upp och ner på det dagliga flödet. Till vilken nytta egentligen? Likadant nu, sitter jag och VÄNTAR på att någonting kul ska hända. Vad vet jag inte, jag vet inte varför jag ens sitter och väntar på att någonting ska hända. Men jag tror jag har en del anledningar i alla fall, dels horoskop som förstört för mig, och dels väntan kombinerat med trötthet.
Jag har sagt till mig själv att sluta läsa horoskop eftersom jag de senaste månaderna börjat ta de alltför seriöst och bokstavligt, och hoppats att de lovord de utlovar ska bli till verklighet. Jag har utvecklat någon slags besatthet utav det, näst intill missbruk. Men av vad jag märkt och inte märkt har texterna dessvärre inte blivit sanna. Den andra anledningen är nog väntan helt enkelt. På något, eller någon som kan göra mitt liv roligare, och mindre ensamt.
Visserligen kanske jag kan skylla på att det varit så fruktansvärt mycket i skolan på sistone eller att jag haft fullt upp på helgerna, men om jag ska vara ärlig mot mig själv är det ändå inte en anledning som håller. Bara en patetisk ursäkt. Men oavsett hur mesig jag anser mig själv vara har jag verkligen längtat efter en helg jag bara kan vara hemma och försöka varva ner. Och den är här nu, om jag låter mig tillåta det.
Men återigen dras jag mellan mitt produktiva-måste-jobba-hela-tiden-och-kan-inte-sitta-still-jag och åh-vad-skönt-det-skulle-vara-att-inte-göra-någonting-idag-jag. Jag skulle vara dum att klaga på det dock, det är en bra egenskap, det förstnämnda. Det andra kan vara bra någon gång ibland. Och det fina med dessa två kontrasterande egenskaper jag beskrev är att jag alltid vill överträffa mig. Tankar som att ligga hemma hela tiden och titta på Netflix existerar inte i mitt huvud, vilket jag är otroligt glad över. Jag vet inte hur jag skulle överlevt, eller ens vilja leva med mig själv utan mål och visioner.
Om du dessvärre inte har mål i ditt liv bryr jag mig inte om, det är ditt liv, jag pratar bara ur mitt personliga aspekt.
Med risk för kanske lite överdrift känns det som jag gått igenom det mesta i livet förutom en kista, och i de svåraste situationer är det faktiskt mina ambitioner, och min tilltro till Gud, som räddat mig från att brytas ned och ge upp totalt. Jag vill inte gå in på det alltför mycket men tankar på att avsluta mitt liv har åkt igenom mitt huvud ett antal gånger, och det är sådana tillfällen jag är som tacksammast att jag har just den personligheten som verkligen inte kan eller vill sitta still.
Jag har fått frågor om varför jag går in så personligt på vissa saker, och jag har inget bra svar, mer än att det är här jag uttrycker mig i text. Det jag skriver är till mig själv. Anledningen att jag inte skriver till exempel i ett anteckningsblock är att min handstil är så dålig att jag knappt själv ser vad jag skriver, haha...
Annons