Grattis Tim~
Min novell är fortfarande inte redigerad och jag tänker inte ens titta åt den för jag avskyr den intensivt.
Men här är den, hur som haver.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - -
ONDSKA

Det fanns två sidor, två stereotyper, av ordet ”ondska”.
Den första var ful, avskyvärd och motbjudande. Den hade ofta täta ögonbryn, omänskliga inslag, slipade tänder och en viss andel galenskap som förvred dess attribut förfärligt mycket. Den var en slags varnande symbol gentemot det som hämndlystnad, övermod och hagalenhet kunde leda till.
Den andra var vacker, iskall och skräckinjagande. Dess drag var rena men gärna kattlika; läpparna böjda i ett vagt, hånfullt leende och ögon vilka glittrade av kalkylerande, vass intelligens. Den var lockande, förförande men likväl otvivelaktigt ond.
Naraku Shuuri var ingetdera.
Naraku Shuuri hade långt, grått hår vilket mörknade i topparna och var bakåtdraget i en hästsvans som inte gjorde den minsta nytta då den ständigt släppte lös hårslingor och testar från sitt grepp. Han var lång och mager, revbenen tydligt markerade och axlarna skarpa nog att skära sig på men huden lenare än siden. Ansiktet utgjordes av benstruktur endast med avtecknade kindben, vass näsa och ögon likt två springor av skräckinjagande klarsynthet.
Naraku Shuuris leende var inte tilltalande eller en produkt av blottat vansinne; nej, det var helt enkelt en mörk fåra som skar sin väg genom hans anlete – tycktes håna alla som tog det för äkta och fick de allra flesta att ta antingen ett snubblande steg bakåt, eller ett nyfiket framåt.
Naraku Shuuri kunde inbegripa sig i en dödlig strid där han hänsynslöst slaktade sin motståndare; han kunde manipulera även den mest stela krigare att ta hans parti och mitt emellan allt detta, så var det inte ovanligt att se ett barnsligt busstreck i form av en paj i ansiktet – gärna med frätande syra till fyllning.
Hans handlingar följde ingen synlig logik, inget egentligt mönster; det var lika tänkbart att han erbjöd en blomma som en kniv mellan revbenen.
Att kalla honom ”ond” var som att jämföra ett tvåtusenbitars pussel men ett fyrabitars; schack med fia-med-knuff.
Naraku Shuuri var inte ond.
Naraku Shuuri var någonting mycket mer intressant än ond.

”Ayame är död.”
Orden viskades i hans öra, smekte lent längsmed halsen och lade sig roat tillrätta i hans halsgrop. Shousuke kämpade med att förstå vad som sades, greppa tag om dess innebörd; en mild omöjlighet då en lång, benig hand drogs längsmed hans innerlår och en sval tungspets förde sin väg vidare från halsen, ned över ett nyckelben. Hans kropp skälvde till, mer eller mindre utan hans kontroll, och ögonlocken fladdrade en aning då han öppnade dem – stirrade upp på sovkammarens mörka tak.
”Ursäkta?” Frågade han, rösten förvånansvärd stadig och bara med en lätt hint av anspänning inunder det hela.
”Ayame Miruhara är död,” upprepade Naraku Shuuri hest och hejdade sig i sina förehavanden – lade sig obesvärat tillrätta ovanpå hans bröstkorg; lutade huvudet i en av händerna och lät den andra frånvarande smeka Shousukes lårben – nästan som om det vore ett husdjur av något slag.
Doktorn drog ett djupt andetag, tvingade undan känslosensorerna som tillfredställdes av denna enkla rörelse; satte sig upp en aning i sängen för att kunna möta de grå, fullkomligt blanka ögonen. Kvicksilver – rörligt, omöjligt att gripa tag om; skimrandes i skumrasket.
Tystnad. De såg på varandra, och Naraku Shuuris ansikte tycktes målat i mörker.
”Verkligen?” Kommenterade han lågt, drog upp ena benet och plötsligt bröts stillheten av rörelse. Han knuffade till mannen som låg över honom, snurrade runt och lät rollerna bli ombytta – föste undan de förrädiska händerna och grep dem om magra handleder, höll fast dem på vardera sig av den andres huvud. Blekt, urvattnat hår flöt ut över kudden; en stilla ström av färglöshet.
Shousuke hörde sina egna hjärtslag i öronen, kände hur kittlingarna av njutning långsamt dog ut och ersattes med ett kyligt lugn. Hjärtat slog långsamma, stadiga slag; lät vrede ta nya former.
Naraku Shuuris läppar klövs i en gäckande halvmåne då den svarthårige lät sitt grepp om dennes händer tätna, som i ett desperat försök att krossa dem – varpå han abrupt hejdade sig. Skälvde en aning, aldrig så lätt; stirrade rakt ned på den där leende munnen som gapade narrande åt honom.
Blinkade. Slappnade av.
’Ayame är död.’ T-t-t.
”Nej, det är hon inte,” sade han tyst – sänkte ned ansiktet så att deras ögon var knappa centimetrarna ifrån varandra. 3.2 om man nu ville vara exakt. Rovdjursgult med en blänkande yta av plötsligt lugn reflekterade sig själva i silverne speglar; sökte se förbi bådadera.
”Och vad får er att säga det, Takidono Shousuke?” Undrade hans arbetsgivare hest utan att leendet lämnade honom.
”Det faktum att du just sade att hon var det, Naraku Shuuri.” Kom svaret, neutralt och slätrakat. Han släppte nu helt den andres händer, höjde istället fingrarna för att dra dem längsmed en vass käklinje i en långsam, menande rörelse. Att lägga en lek inuti en lek; var han verkligen så uttråkande? Naglarna bet sig in i skinnet, och Shuuris leende försvann inte.
”Antyder ni att jag skulle ljuga?~” Kom det dova, raspiga och alltid lika roade.
”Jag antyder att du inte skulle säga det till mig om du berövade min före detta fru livet eftersom det skulle riskera att jag lämnade dig – samt gjorde så att du blev tvungen att gå igenom besväret att ta livet av mig för att förhindra att information du gett mig inte kom ut till allmänheten.” Shousuke blinkade, förde upp händerna genom en vit hårbotten. ”Svar nog?” Log aldrig så litet, höjde på ögonbrynen en aning.
I gengäld så höjde den grå händerna och fattade tag om hans nacke, drog ned honom ännu en centimeter. 2.2; ett sådant behagligt nummer.
”En sådan duktig doktor då.” En millimeter till. 2.1. Alltid lika enveten om att komplicera ihop det enkla, hm? Andedräkter – tysta bevis på att de levde; omärkliga beröringar.
Shousuke svarade inte, utan slöt avståndet helt; kände hur en kall mun öppnade upp sin inunder honom och obesvärat lät honom ta kommandot – tycktes le gentemot hans läppar igen. Kölden vätte hans tunga.
0.0.
Mycket bättre.

Miruhara Ayame avled imorse klockan 15.39 av inre blödningar. Vi beklagar er förlust.
Undertecknat,
Hadane Kouya – Konohagakure Sjukhus.
Shousuke betraktade brevet han höll i handen; noterade i någon bakre del av sitt medvetande att han inte skakade. Svarta, enkla bokstäver gentemot finaste vitt; sjukhusets signum i kanten. Formaliteten likt en ram runt meddelande.
Nana, den rödhåriga flicka som glatt överlämnat brevet då han steg in på laboratoriumet, såg dock oroligt på honom – som insåg hon på något instinktivt plan att den absoluta neutralitet som med ens beklädde hans ansikte knappast kunde båda gott. Hon ryckte stumt i hans vita läkarrock, försökte väl fråga vad som var fel, och han ryckte sig lös utan att ägna henne så mycket som en blick; sänkte långsamt brevet.
Det kunde inte vara sant.
En blick mot klockan som hängde ovanför hans skrivbord. 18:16. Bara för några timmar sedan. Hur hade de fått iväg brevet hit? Ah, men självklart, vad dum han var – han hade gett dem en adress, hade han inte, dit han skickade någon (oftast sin vakt) för att hämta upp vad för post han än kunde tänkas få. Och sedan väntade Nana med den. Som nu.
Ayame. Död.
Löjligt.
Han knycklade ihop pappret i handen, övervägde att kasta det över axeln med beslöt sig för att det var att ta i – lämnade istället över det i en papperskorg på väg ut från labbet. Det vita, sterila ljuset spelade över hans lika delar vita klädnad. Flickan, fortfarande förvirrad över hans reaktion, gjorde en ansats till att följa med. Han drog av sig den doktorrocken, hängde upp den på en krok och gick ut; yttrade ett enda ord.
”Stanna.”
Hon lydde genast, betraktade dystert hans avgång.

”Ayame är död.” Den här gången var det han själv som försökte ta orden i sin mun samtidigt som han med långa, metodiska kliv gjorde sin väg nedför stenkorridoren – styrde stegen mot det som endast kunde kallas för utgången av det underjordiska komplexet. Orden ekade ödsligt, meningslösa.
Svart, mörk sten som snart övergick till ett halvdask och slutligen i utspillt rött då han nådde slutet av tunneln; hörde gruset knastra under skorna i det att han steg upp till en yta han inte sett på säkert fem månader. Solnedgången stack honom i ögonen, och han ägnade inte dess praktfulla död mer än ett halvt ögonkast innan han började gå.
Gå, inte springa, för om hon verkligen var död så kunde han ingenting göra och om hon inte var det så fanns det ingen anledning att skynda sig. Narakus hånflin dansade för hans inre syn; tycktes foga in sin geometriska form i solens halvcirkel.
Ayame. Död.
Men det var omöjligt. Ologiskt. Det följde inget- Han stannade abrupt.
Det följde inget mönster.
Och sedan, ja sedan när, följde Naraku Shuuri någonsin ett mönster?
Shousuke släppte ut andetag som hållits tillbaka, slöt ögonen och återupptog promenaden. Sprang inte –
Men gick fortare.

Då han nådde fram till Konohas mur så behövde han knappt koncentrera sig för att bryta igenom dess chakrabarriär utan att någonting annat skedde än att ett hål öppnade och slöt sig i dess försvarsmekanism – han hade varit med under en av dess uppdateringar, så det var ingenting som behövde mer än en halvt medveten tanke.
Bakdörren som han visste fanns öppnade sig då han vidrörde den med handflatan, gled in och avslöjade en trång passage som han genast entrade. Så snart han gått in, slöt öppningen sig igen, och då han så småningom tog mark så var han redan inne i byn – bara något stenkast från en av de mer trafikerade gatorna. Ljudet av röster, ett sorl, omslöt honom likt ett täcke av oviktigheter.
Ett andetag, in denna gång. En titt på klockan. 18.30. Ett behagligt tal.
Shousuke gick in i strömmen av varma, trötta människor, smälte in lika lätt som om han funnits där hela tiden. Anpassade utan vidare problem sitt kroppsspråk till de förbipasserande; fick ingen av dem att ägna honom så mycket som en blick. Snart nog så kom sjukhusets låga, vita byggnad till synes och han ökade omärkligt på stegen en aning, tog till höger så snart han var inne på sjukhusområdet – visste precis var han skulle, dörren längst bort.
Diskret, ogästvänlig. Bårhuset.

”Miruhara Ayame är död.”
Shousuke stod i skuggan av ett träd och betraktade ett av de mindre husen i Konohagakures civila områden. Det var omgivet av ett rätt dåligt byggt staket och dess gård tycktes övervuxen med försök till blomsterarrangemang som kommit ur kontroll; liknade nu mer en vildvuxen skog än någonting annat. Ett par exotiska, röda liljor hängde tungt på sina stjälkar; som hotade de att bryta sina fästen och falla.
Två barn sprang ut, käbblandes om någonting – kivades irriterat om en lekboll i ett av barndomens sedvanliga argument. Ansikten förvridna av ilska, bleka i aftonmörkret. En man kom ut för att skilja dem åt, hans röda hår en fyrbåk i det svaga ljuset från gatlyktan några meter därifrån.
”Sluta bråka nu! Ni kan väl leka tillsammans?” Vuxenskapets ständiga oförståelse.
En ljus röst, en välkänd röst, anlände sist. I hans minne så räknade den upp sjukdomsnamn, men hör höjdes den till vardaglig utskällning.
”Nakane! Shiro! Klockan är alldeles för sent, vad gör ni upp? Och älskling, kom in nu!”
Shousuke sjönk än mer in i skuggan av sitt gömställe, tycktes närmast försvinna i dess dunkel – de gula ögonen det enda som vittnade om hans närvaro. Gyllene, kattlika springor som glimmade till.
Hennes hår var bakåtbundet i en svans, lika blont som alltid, där endast ena halvan av luggen tilläts hänga fram – dolde det han visste var den svårt brännskadade delen av ansiktet. Klädseln ledig, ena handen bestruken med någonting; såsen från middagen? Smuts efter att ha städat? Hennes kroppsspråk var öppet, ohotat och tryggt – händerna i sidorna och en förmaning på läpparna, både åt make och avkomma.
Ayame.
Shousuke suckade, och vände för att gå samtidigt som hela familjen återvände till sitt bo. Rösterna dog ut bakom honom, och Konohas fridfulla tystnad satte sig behagligt tillrätta.
”Men Taki-chan då, litar ni inte på era egna slutsatser?~”
Ett hest, gäckande påpekande som påminde om vinden genom torra löv. Han reagerade inte nämnvärt på den, stannade endast till som om orden i sig själva hejdat hans framfart; tippade huvudet en aning åt sidan för att betrakta magra konturer gentemot trädkronans mörkgröna grund. Naraku Shuuri flinade igen.
”…du förfalskade Kouyas namnteckning.” Sade han tyst, knappt högre än en viskning.
Ett skratt. Lågt och väsande.
”Självfallet. Hade ni förväntat er någonting annat, Takidono Shousuke?” Inget skämtande, inga tricks; bara ett hånande påpekande.
”…” Inget svar.
Bra fråga; hade han förväntat sig någonting annat? Nej. Men samtidigt så var den grå oberäknelig, så han kunde lika gärna säga ja. Den här spelrundan hade han förlorat; ingen mening att dra ut på det. Han vände för att gå, ville markera att diskussionen var avslutad, och blev inte efterföljd.
En blick över axeln, mot huset och idyllen, mot liljorna som fortfarande guppade oroväckande och ett par fönster som en efter en släcktes - därefter en mot armbandsuret. Han var mycket nära att le åt klockslaget, och kunde höra ett skratt i lövprasslet igen som motreaktion.
00.00

En ond man hade dödat hans före detta fru. En ond man hade slitit upp hennes buk och kommit till honom med blodiga händer för att berätta om sitt dåd.
…
Naraku Shuuri var någonting mycket mer intressant än ond.

>.< Jag vill läsa.