June
Saturday 13 October 2012 photo 1/1
|
Varje steg jag tar, så finns det en väg där som leder mig till en plats där jag kan hålla mitt huvud högt.
Man kämpar för saker man vill ha, saker som gör en glad. Ibland förlorar man, ibland vinner man. Det är de som gör oss människor starka.
Man ska aldrig ge upp hoppet om att sträva efter vad som gör en lycklig, man ska inte ge upp sina drömmar, sitt liv.
Jag klarar av att ta emot tårar, att ta emot hat. Men att se dig gå ifrån mig är det som gör ont.
Att tänka att varje steg jag tar så förlorar jag dig mer och mer för att du har tappat spåren. Jag försöker leta upp dig igen, försöker att ta din hand och dra dig med mig. Men du sitter fast. Du försvinner. Du är borta.
Jag kommer alltid att minnas, våra tider, våra fina stunder, våran fina kärlek mellan oss två. Du var den jag stod upp för, den som var i mitt hjärta djupt. Men du har tappat dig själv, du har tappat det du har. Jag försöker att hjälpa dig till din väg igen. Men du låter mig inte att genomföra det. Och att säga detta tar hårt i mig. Men du måste klara dig själv. Du är nu den enda som kan välja hur du vill gå i ditt liv.
Du säger att du känner mig, att du inte är rädd för att berätta någonting till mig. Men jag ser i dina ögon att det är något mer än så. Att du är fast, att du tappar hoppet.
Du sa att du aldrig skulle lämna mig, du skulle kämpa för det du har kvar, för dem du älskar, för dem du bryr dig om. Men du vilsledde dig själv i slutet..
Jag trodde aldrig att detta skulle bli lätt, jag visste att detta skulle bli svårt. Men att leta efter dig i det mörker du lever i är det mest svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Du vill inte hitta ljuset, du försöker bara göra allting på ditt eget sätt. Snälla ge oss en chans att leda dig tillbaka..
Känns som att jag har varit i denna situationen innan, men jag försöker att fixa detta, jag försöker göra allting bra igen. Jag vill vara den som tar emot dig när du faller. Jag vill vara den som du aldrig lämnar.. Men nu när allting är som det är, så känns det som att jag måste släppa taget om dig.. Låta dig att gå din egna väg, att hitta din egna lösning på all kaos som händer runt omkring.
Du är som en dröm, en väldigt fin dröm. Men som nu försvinner sakta bort.. Jag tappar dig, du försvinner, du är borta..
En gång i tiden, var du min syster.. Nu är du en främling.
Och om du nu försöker vara snäll och tro att jag ska gå tillbaka bara för att du säger att du har förändrats till något bra. Så är det för sent.. Jag har behandlats dåligt och bra, men när det väl kommer till det dåliga så blir det för mycket.
Jag försöker ge dig allt, allt som bara får dig att må bra. Att finnas där så mycket, men att du puttar väck gör det inte lättare..
Jag försöker ha tänkandet att allting ska bli bra, men då måste du också släppa allting. Inte kriga mot någon som har gjort all kärlek till hat.
Du kommer hem, sätter dig i ditt hörn i nagelrummet, vad gör det för nytta?.. Jag vet att du är rädd, men ta min hand, jag lovar att allting kommer lösa sig. Du bär på en börda, och det enda du behöver är att gå igenom det du är rädd för och sen släppa det. Men du vill inte, du orkar inte, du har inget hopp för dig själv.
Hur ska vi ha hopp för dig när du inte ens tro på dig själv? Jag önskar att allting bara kunde försvinna.
Du tror att alla vill dig ont, att du bara är en del av deras galleri.. Men du har fel, du är värd mer än allt hat som kommer och går. Men du går in i hatet, du går in i det mörka, du förlorar dig själv.
Jag kan inte rädda dig, jag kan inte skydda dig. Du måste klara detta på egen hand..
Jag kan inte ta ett steg till dig, jag kan inte ta ett steg mer att hjälpa dig. Jag har försökt, jag har gjort det jag kan.. Men vad fick jag?.. Jag älskar dig, det gör jag.. Men just nu lämnar du bara djupa ärr i mitt hjärta. Du lever i ett krig som aldrig kommer ta slut.. Och jag vet varför..
Du släpper ingenting, du fortsätter för att ditt hat mot någon skriker inombords i dig att du ska fortsätta.. Men tänk på mig? Tänk på dem som bryr sig om dig? Vi försöker vända dig till ljuset, men du stretar emot.
Varje gång är som när vi träffades för första gången, då jag var bara en liten bebis och kollade upp på dig i din famn. När jag ser på dig, så ser jag på dig som att jag låg kvar där och bara kollade.
Finns ett kort då du håller mig och ditt leende är så stort, jag var din, jag var din syster. Den som kommer vara där. Men du valde att gå en väg där det inte finns någonting att streta mot, bara sorg.
Jag försöker att tro att allting ska ordna sig, jag försöker att tro att allting kommer försvinna. Men jag har insett nu att efter så mycket kämpande så är det fortfarande kvar, att det inte kommer försvinna.
Jag tänker att jag ska sitta där och vänta på dig, vänta på att du ska släppa dig själv fri. Men jag kommer att falla innan dess..
Jag vill att du ska fortsätta kämpa, för det gör du inte just nu. Du släpper alla runt omkring dig, du släpper all tillit, all respekt du har fått. Du har fått folk att må dåligt av att du säger saker som verkligen sårar.
Vi har funnits där, vi har stöttat dig, vi har lyssnat på dig, vi har försökt att få dig att le. Varför knuffar du väck oss? Varför ljuder du, kastar hat mot oss. Du kanske inte tänker på det, men vi som får ta emot det, det gör ont, det är som en kniv rätt igenom själen, genom hjärtat.
Jag försöker vara den systern du har velat ha, jag önskar att jag kunde finnas där för dig mer. Men min kraft är slut,helt borta.. Och du försvinner mer och mer. Jag tappar dig, du försvinner, du är borta.
Annons
Comment the photo
NoraBonden
Mon 22 Oct 2012 11:43
Du vet att jag finns här älskling! <3 Finns oftast bara några meter ifrån dig bby! <3<3
kikkiiz
Sun 14 Oct 2012 13:01
Lugnt du kommer alltid vara min lilla syster <3 ;) så finns där alltid! :)<3
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/simonehelgesson/510317182/
Visa toppen
Show footer