Thursday 26 February 2015 photo 1/1
|
Min fina mamma, saknaden efter dig är så stor. Jag tänker på dig för varje dag som går, tänker på hur du har de nu, tänker på om du ser på mig där uppifrån himlen, tänker på ditt fina skratt och ditt underbara leende.
Finns inga ord hur orättvist detta är, att just du fick uppleva den äckliga sjukdomen. Du var inte värd de, du var värd kärlek, skratt och liv.
Jag vet inte hur jag ska kunna klara av detta, att inte kunna ringa dig, att inte kunna träffa dig, att aldrig någonsin få höra ditt skratt.
Varför hände detta för, jag fattar ingenting. Allting gick så fruktansvärt snabbt. Ena stunden så skrattade du och var pigg, sen den andra stunden så var du så svag och okontaktbar. Jag ville verkligen göra allting för dig, ville verkligen göra allt för att du skulle bli frisk. Jag önskar att cancern aldrig tog dig, min älskade bästa vän.
Hur fan kan livet vara så orättvist? Min egna mamma drogs iväg från mig. Av en sjukdom som inte ens vården hade tid till att fixa. Dem bara sköt upp allting verkade det som. Man fick nästan jaga efter dem för att ens få något svar.
Min fina ängel, min fina mamma, mina fina bästa vän. Jag saknar dig så himla mycket så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skulle göra allting för att bara få höra ditt skratt igen eller att bara se dig en sista gång, en sista gång med ditt fina leende mot mig.
Jag är helt och hållet krossad från insidan, men på utsidan är det som att ingenting har hänt. Jag har hållit mig så stark så länge så att jag själv har byggt en stor mur framför mig, men på insidan så skriker jag och gråter, slår, drar i håret, hyperventilerar och vrider mig av smärta. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. När jag sitter med resten av familjen och dem sitter och gråter av den sorg som är. då sitter jag där och kollar ner i golvet och får inte ens ut en enda tår. Det är som att hela min kropp har hamnat i chock. Jag kan inte riktigt förstå dem orden som sägs att ''du kommer aldrig få se din mamma mer, hon är död''.
Jag får panikångest attacker på dagarna, jag mår riktigt jävla dåligt med allting som händer och har hänt, men det är som att kroppen har blivit van vid att inte visa sina riktiga känslor utåt och bara för de så får jag stryk inifrån.
Det finns inga sätt hur man ska hantera det här, det är egentligen bara att gå igenom smärtan. För hur kan man ens hantera att ens mamma är död, att hon dog framför mina ögon, att jag fick se hennes sista andetag i livet. Sen försvann hon.
Jag håller på att tappa greppet, jag håller på att bli galen av all ilska och smärta jag har inom mig. Min bästa vän togs ifrån mig, min mamma togs ifrån mig. Och jag förstår inte varför.
Hon gjorde aldrig någon illa, hon var den bästa mamman som fanns och hon var så älskad av alla runt omkring henne. Hon var en solstråle, hon var våran glädje.
Så varför skulle just hon få denna dumma cancern för, varför skulle just hon bli så dåligt behandlad? Varför ska just dem bästa och dem mest fantastiska människorna få vara med om det hemska. Varför ska just dem dras ifrån oss.
Varför skulle just min mamma dras ifrån mig. Det är en fråga som jag aldrig någonsin kommer att få svar på, men ändå ställer jag frågan varenda dag.
Jag älskar dig mamma och jag hoppas att du är stolt över mig. Och jag kommer att göra dig riktigt stolt. Jag kommer att leva för dig min fina ängel.
R.I.P Marie Lang, en underbar bästa vän, grym krigare, en fin ängel, kärleksfull dotter, en omtänksam syster och det bästa av allt, en helt obeskrivlig fantastisk mamma, du var och är den bästa.
Din dotter älskar dig så mycket och jag kommer alltid att göra.
/Din dotter, Simone ''Stumpan'' Lang Helgesson.
Annons
Comment the photo
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/simonehelgesson/519522733/