November
Thursday 20 October 2011 photo 2/4
|
Change
Tjohej.
Detta är mitt bidrag till berättelse tävlingen.
RÖSTA!!!
Jag vaknade upp av att alla stod och stirrade på mig.
En av killarna skrattade till och slängde en elak kommentar.
Alla började gå efter honom.
Jag tittade på mig själv och letade blå märken eller något annat tecken på att dem slagigt mig.
Men jag hittade inget när jag reste mig upp och borstade av mig, när tittade mig omkring så var jag på skolgården.
Det måste varit en eftermiddag för de var helt tomt på skolgården efter att Tom som killen hette stuckigt eftersom alla följer efter honom.
Jag började sakta gå då jag sjönk ihop, benen orkade inte mer helt enkelt.
Jag satte mig ner och letade hastigt efter min telefon, men den var borta.
Antagligen hade dem tagigt den, de är inte första gången.
Jag visste inte var klockan var fast vem skulle sakna mig.
Jag la mig ner och slöt ögonen.
Jag vaknade av att jag frös.
Nu var de helt kål svart, jag tittade mig omkring och de ända jag såg var några gatlyktor på andra sidan skolgården.
Jag steg upp och började sakta gå, jag kände då plötsligt en värk i hela kroppen, men visste inte var den kom ifrån.
Jag såg några killar på andra sidan gatan.
Nyfiken som jag är satte jag mig bakom en buske och lyssnade på vad dem sa.
– Vi kanske blir anmälda ! skrek en av killarna.
– tyst, någon kan höra oss, föresten skulle han aldrig våga anmäla oss.
Det blev knäpp tyst.
Jag kände smärtan i hela kroppen, jag var tvungen att sätta mig riktigt.
En gren knakade till, jag tittade försiktigt mot killarna och blickarna var mot mig.
Jag sprang så mycket jag kunde och hörde då en kille säga " vafan!? "
Jag hörde hur dom började springa efter mig.
Jag började då gråta och tårarna sprutade, aldrig hade jag varit så rädd inte äns när Tom och hans gäng slog mig aldrig någonsin.
Jag snubblade och landade i gräset.
Killen tog tag i mig och skakade.
" Din jävla hora " skrek han till mig.
Jag försökte dölja mina tårar men de var omöjligt.
" Vafan lipar du åt detta är bara början "
killen höjde då knytnäven
- Vänta! Skrek en av killarna som stod längre bak
- Vafan nu då ? sa killen som höll ett hårt grepp om mig.
- Hon kanske inte säger till någon snälla slå henne inte.
- Mes, om du inte vill se på gå här ifrån, hämtar upp dig sen.
Killen tog en snabb blick på mig sen vände han sig om och gick.
Nu kollade jag på killen som stod kvar, han var så allvarlig, den blicken kunde man aldrig glömma.
Först fick jag ett slag på käken sen på näsan.
Han lyfte upp mig och sedan kastade ner mig igen.
En bil kom och han blev genast rädd, han började springa in på skolgården.
Bilen svängde in på parkeringen och en man kom ut.
" Hur är de?? " utbrast han.
Jag var helt tyst bestämde mig för att inte säga något.
Han hjälpte mig upp, men han insåg fort att jag inte kunde resa mig upp.
Han bar upp mig och hjälpte mig in i bilen.
- ska jag köra dig någonstans hem kanske ?
jag nickade och sa vart jag bodde.
När vi var framme frågade han om jag klarade mig nu.
Jag nickade och steg ur bilen.
Jag gick mot porten till lägenheten.
Jag kände blicken i min rygg av mannen i bilen.
Egentligen bor jag inte här, jag bor ingenstans.
Jag kände tårarna och tänkte kan han inte åka snart.
Han steg ur bilen och gick fram till mig.
" du bor inte här eller hur? "
jag vände mig och och kastade mig i armarna på honom, jag grät och han kramade om mig.
" jag ska hem nu vill du följa med.."
Jag skakade på huvudet.
Men jag kan inte lämna dig här.
Jag gav upp jag följde med honom.
Jag vaknade upp av att alla stod och stirrade på mig.
En av killarna skrattade till och slängde en elak kommentar.
Alla började gå efter honom.
Jag tittade på mig själv och letade blå märken eller något annat tecken på att dem slagigt mig.
Men jag hittade inget när jag reste mig upp och borstade av mig, när tittade mig omkring så var jag på skolgården.
Det måste varit en eftermiddag för de var helt tomt på skolgården efter att Tom som killen hette stuckigt eftersom alla följer efter honom.
Jag började sakta gå då jag sjönk ihop, benen orkade inte mer helt enkelt.
Jag satte mig ner och letade hastigt efter min telefon, men den var borta.
Antagligen hade dem tagigt den, de är inte första gången.
Jag visste inte var klockan var fast vem skulle sakna mig.
Jag la mig ner och slöt ögonen.
Jag vaknade av att jag frös.
Nu var de helt kål svart, jag tittade mig omkring och de ända jag såg var några gatlyktor på andra sidan skolgården.
Jag steg upp och började sakta gå, jag kände då plötsligt en värk i hela kroppen, men visste inte var den kom ifrån.
Jag såg några killar på andra sidan gatan.
Nyfiken som jag är satte jag mig bakom en buske och lyssnade på vad dem sa.
– Vi kanske blir anmälda ! skrek en av killarna.
– tyst, någon kan höra oss, föresten skulle han aldrig våga anmäla oss.
Det blev knäpp tyst.
Jag kände smärtan i hela kroppen, jag var tvungen att sätta mig riktigt.
En gren knakade till, jag tittade försiktigt mot killarna och blickarna var mot mig.
Jag sprang så mycket jag kunde och hörde då en kille säga " vafan!? "
Jag hörde hur dom började springa efter mig.
Jag började då gråta och tårarna sprutade, aldrig hade jag varit så rädd inte äns när Tom och hans gäng slog mig aldrig någonsin.
Jag snubblade och landade i gräset.
Killen tog tag i mig och skakade.
" Din jävla hora " skrek han till mig.
Jag försökte dölja mina tårar men de var omöjligt.
" Vafan lipar du åt detta är bara början "
killen höjde då knytnäven
- Vänta! Skrek en av killarna som stod längre bak
- Vafan nu då ? sa killen som höll ett hårt grepp om mig.
- Hon kanske inte säger till någon snälla slå henne inte.
- Mes, om du inte vill se på gå här ifrån, hämtar upp dig sen.
Killen tog en snabb blick på mig sen vände han sig om och gick.
Nu kollade jag på killen som stod kvar, han var så allvarlig, den blicken kunde man aldrig glömma.
Först fick jag ett slag på käken sen på näsan.
Han lyfte upp mig och sedan kastade ner mig igen.
En bil kom och han blev genast rädd, han började springa in på skolgården.
Bilen svängde in på parkeringen och en man kom ut.
" Hur är de?? " utbrast han.
Jag var helt tyst bestämde mig för att inte säga något.
Han hjälpte mig upp, men han insåg fort att jag inte kunde resa mig upp.
Han bar upp mig och hjälpte mig in i bilen.
- ska jag köra dig någonstans hem kanske ?
jag nickade och sa vart jag bodde.
När vi var framme frågade han om jag klarade mig nu.
Jag nickade och steg ur bilen.
Jag gick mot porten till lägenheten.
Jag kände blicken i min rygg av mannen i bilen.
Egentligen bor jag inte här, jag bor ingenstans.
Jag kände tårarna och tänkte kan han inte åka snart.
Han steg ur bilen och gick fram till mig.
" du bor inte här eller hur? "
jag vände mig och och kastade mig i armarna på honom, jag grät och han kramade om mig.
" jag ska hem nu vill du följa med.."
Jag skakade på huvudet.
Men jag kan inte lämna dig här.
Jag gav upp jag följde med honom.
Annons
Part of an album
Camera info
Camera E15i
Shutter 1/15 s
ISO 250
Comment the photo
Som sagt är det jättekul att du är med i tävlingen, och lycka till !
Du skriver jättebra, men du måste tänka på att använda punkt och styckesindelning. Men annas var det jättebra !
Berättelsen får mig att få tårar i ögonen, det är väldigt fint skrivet och så sorglig handling.
Lycka till !
Du skriver jättebra, men du måste tänka på att använda punkt och styckesindelning. Men annas var det jättebra !
Berättelsen får mig att få tårar i ögonen, det är väldigt fint skrivet och så sorglig handling.
Lycka till !
xday
Tue 11 Oct 2011 16:27
Tack, jag blir lite rörd efter som de e första gången jag skriver typ. xD
Tack igen ! :D
Tack igen ! :D
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/497095975/
Visa toppen
Show footer