November
Saturday 24 December 2011 photo 5/9
|
Change
Tjalloj!
Tänkte jag oxå skulle vara med i tävlingen =)
Så här är mitt bidrag!
Rädslan hade mig i mitt grepp, han höll om midjan, mig slet i mina kläder och flåsade mig i nacken. Jag slöt ögonen och försökte stänga ute alla de groteska ljuden och händelserna, bad till Gud att jag skulle tappa medvetandet och inte behöva känna något.
Sedan kom ett ljud, och greppet om min midja slets bort och rev isär klänningen. Jag snyftade till och försökte springa. Ännu ett par armar grep tag i mig men istället för att hålla mig kvar lyfte den nya upp mig och sprang uppför trappan. Det tog ett bra tag innan min mystiska person stannade och satte ner mig. Bara för att sluta i en stor omfamning och jag bara visste att jag var i säkerhet. Hans armar omslöt mig och jag kände hans varma andedräkt mot min kind. Hjärtats snabba slag började lugna sig till en stadig rytm då jag andades in hans doft.
"Var inte rädd," mumlar han och gnider händerna mot min rygg för att försöka lugna mig. "Allt är bra, jag är här nu. Ingen kommer någonsin skada dig igen."
Jag kunde inte svara, klarade inte av att forma några ord just i det tillfället. Rädslan gav sakta vika för en underbar känsla av lugn och kärlek till Nico, min hjälte.
Efter vad som verkade vara timmar slutade jag äntligen darra och stod helt stilla inuti muren hans armar utgjorde. Jag var säker, varm och...
Jag stirrade ner på mig själv, på den förstörda klänningen, som inte dolde mycket längre. Jag pressade ansiktet mot hans bröst, skamsen om vad han måste tänka.
Sakta började han lossa armarna och jag lyfta snabbt blicken och mötte hans blick, paniken började sprida sig som en löpeld. Men han bara log och drog av sig sin jacka och draperade den över mina axlar innan han lade sina armar om mig igen.
"Jag skulle aldrig skada dig, Nora," viskade han och kysste min tinning.
Jag grep tag om hans tröja och jag kände hur darrningarna började igen.
"Jag vet," svarade jag lågt och kände hur tårarna av lättnad och glädje steg i ögonen.
Han drog sig undan, men bara lite, och ramade in mitt ansikte med sina stora händer. Med tummarna smekte han bort tårarna som smitit och log mjukt innan han kysste mig. Jag ställde mig på tå och besvarade den, lyfte armarna och lade armarna om hans hals. Jag verkligen kände hur hjärtat svällde då han höll mig närmare.
Han bröt kyssen men lyfte inte huvudet utan lutade bara pannan mot min.
"Jag älskar dig," mumlade han, och för varje rörelse hans läppar gjorde nuddade de mina.
Jag såg upp i hans vackra blå ögon som praktiskt taget strålade av kärlek till mig. Hjärtats slag ökade hastighet och jag log upp mot honom.
"Jag älskar dig med," svarade jag och pressade åter läpparna mot hans.
=)
Sedan kom ett ljud, och greppet om min midja slets bort och rev isär klänningen. Jag snyftade till och försökte springa. Ännu ett par armar grep tag i mig men istället för att hålla mig kvar lyfte den nya upp mig och sprang uppför trappan. Det tog ett bra tag innan min mystiska person stannade och satte ner mig. Bara för att sluta i en stor omfamning och jag bara visste att jag var i säkerhet. Hans armar omslöt mig och jag kände hans varma andedräkt mot min kind. Hjärtats snabba slag började lugna sig till en stadig rytm då jag andades in hans doft.
"Var inte rädd," mumlar han och gnider händerna mot min rygg för att försöka lugna mig. "Allt är bra, jag är här nu. Ingen kommer någonsin skada dig igen."
Jag kunde inte svara, klarade inte av att forma några ord just i det tillfället. Rädslan gav sakta vika för en underbar känsla av lugn och kärlek till Nico, min hjälte.
Efter vad som verkade vara timmar slutade jag äntligen darra och stod helt stilla inuti muren hans armar utgjorde. Jag var säker, varm och...
Jag stirrade ner på mig själv, på den förstörda klänningen, som inte dolde mycket längre. Jag pressade ansiktet mot hans bröst, skamsen om vad han måste tänka.
Sakta började han lossa armarna och jag lyfta snabbt blicken och mötte hans blick, paniken började sprida sig som en löpeld. Men han bara log och drog av sig sin jacka och draperade den över mina axlar innan han lade sina armar om mig igen.
"Jag skulle aldrig skada dig, Nora," viskade han och kysste min tinning.
Jag grep tag om hans tröja och jag kände hur darrningarna började igen.
"Jag vet," svarade jag lågt och kände hur tårarna av lättnad och glädje steg i ögonen.
Han drog sig undan, men bara lite, och ramade in mitt ansikte med sina stora händer. Med tummarna smekte han bort tårarna som smitit och log mjukt innan han kysste mig. Jag ställde mig på tå och besvarade den, lyfte armarna och lade armarna om hans hals. Jag verkligen kände hur hjärtat svällde då han höll mig närmare.
Han bröt kyssen men lyfte inte huvudet utan lutade bara pannan mot min.
"Jag älskar dig," mumlade han, och för varje rörelse hans läppar gjorde nuddade de mina.
Jag såg upp i hans vackra blå ögon som praktiskt taget strålade av kärlek till mig. Hjärtats slag ökade hastighet och jag log upp mot honom.
"Jag älskar dig med," svarade jag och pressade åter läpparna mot hans.
Annons
Comment the photo
Lisappe
Sun 18 Dec 2011 10:07
Jag röstar också på dig! x3
*tycker att du nu får gå o rösta eftersom typ ingen har röstat förutom jag och nedanför .__.*
*tycker att du nu får gå o rösta eftersom typ ingen har röstat förutom jag och nedanför .__.*
Lisappe
Mon 7 Nov 2011 21:09
Avsluta gärna meningarna de säger med en punkt eller ett komma-tecken efter "(eller både och!) annars är det en väldigt bra berättelse!
16 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/498330015/
Visa toppen
Show footer