November
Sunday 4 December 2011 photo 2/2
|
Change
Okej, det här är alltså ett skolarbete som jag behöver råd på om någonting hade kunnat göras bättre. Bilden är egentligen Kim Jaejoong, men ger er en bild på hur Hiwatari i berättelsen ser ut(den ska också senare bli framsida).
I vilket fall, det är om några ungdomar som överdoserar heroin, så överkänsliga(den är inte speciellt farlig alls egentligen) kanske inte ska läsa.
Men bara så att ni vet innan ni kommenterar om ni tänkt göra så, så får berättelsen BARA utspela sig i trädkojan. Jag kan alltså inte skriva om vad som hänt före eller efteråt.
Sebastian, 16; föräldralös. Ludwig, 15; alkoholiserad fader, bortgången moder. Hiwatari, 14; olagligt inkommen från Korea. Dessa tre ungdomar är bästa vänner, men vad har de gemensamt? Ingenting, förutom drogerna. I en trasig, bortglömd trädkoja ute i skogen i en förort utanför Göteborg samlas dem för att insufflera, inhalera, injicera, röka och svälja; inta alla sorters droger på alla möjliga sätt. De umgås aldrig utanför trädkojan, de lämnar aldrig trädkojan. De hämtar inte heller drogerna, drogerna kommer till dem.
Trädkojan har de själva lagt tid på att rusta upp. Första gången de hittade den var den äldsta av dem, Sebastian, 12 år gammal. De hade varit ute och lekt i skogen som barn gör när Ludwig plötsligt skymtat en stege av något slag. Bonaden de bevittnade var fallfärdig. "Det kanske är Pärs?" sade Hiwatari plötsligt. "Var inte dum nu, Pärs pappa skulle aldrig låta honom så mycket som lämna huset." svarade Sebastian som hade ledarrollen som den äldste i gruppen. Hiwatari stammade någonting ohörbart när Sebastian börjat klättra upp för stegen. "Sebastian, du borde inte… Det är Pärs." Hiwatari var så liten och oskyldig, Ludwig ville så ofta bara krama honom och ta hand om honom. "Håll käften, det är inte Pärs! Det är vår nu" Ludwig såg bort mot Hiwatari igen, oskulden och rädslan i hans ögon. Det skiljde ungefär tio centimeter mellan Ludwig och Hiwatari, så motvilligt såg han alltid ner på honom. Hiwatari hade rufsigt, kort, svart hår och bruna, nästan svarta ögon. Hans ansikte var smalt, vackert. Ludwig tyckte han var vacker. Han visste att Hiwatari var rädd för Sebastian så han tog alltid på sig storebrorsrollen när Hiwataris storslagna ögon var förorenade med rädsla och förakt. "Sebastian, du måste inte vara så jävla dryg hela tiden." Han visste att Sebastian hade respekt för honom. Respekten som saknades för Hiwatari fördubblades för Ludwig. Sebastian stannade upp, såg ner på honom och tvekade. "Men förlåt då, Hiwatari." spottade han ur sig, men Ludwig log stolt. Han visste att det var det bästa du kunde få av Sebastian. "Men allvarligt, killar, kom upp!" Nästa gång Ludwig såg upp mot trädkojan hade Sebastian klättrat upp resten av biten upp för stegen. Han satt lutad över kanten med ett léende från öra till öra, oskuld i de blå ögonen och håret rufsat; han påminde om Hiwatari för en sekund. Den sekunden såg Ludwig för första gången Sebastian som ett barn, precis som han och Hiwatari.
Ludwig saknar den tiden medan han injicerar en shot heroin i sitt vänstra armveck. Hiwatari är fortfarande lika vacker, om inte vackrare trots att drogerna gett honom påsar under ögonen och ärrtäckta armar. Han ser förbi tröttheten, hur sliten han är. Han ser den Hiwatari han såg innan drogerna. Han ser fortfarande rädslan i hans blick även om den utvecklats till någonting mer desperat. Men han är fortfarande samma, vackra, oskuldsfulla Hiwatari.
Drogerna var aldrig vad Ludwig ville. Det var Sebastian idé och varken Hiwatari eller Ludwig vågade säga emot. Det är skrämmande hur mycket lite narkotika har förstört varenda pixel av Sebastian. Det började för ungefär ett halvår sedan med att Sebastian kom in med en påse marijuana och bad dem följa med bort från verkligheten efter ett gårdagens långt prat om livets mening. Sedan utvecklades det till LSD, ecstasy och till slut heroin. Men de är alla tre fattiga. De senaste drogerna har de fått tag på gratis; stulit eller blivit erbjuden. Trots det har de på senaste tiden blivit tvungna att begränsa sig till livsmedel så som hårsprej, nagellacksborttagning, lim, lustgas och hostmedicin. I en trälåda av björk ligger allting; allting som hjälper dessa ungdomar att fly vardagen en stund. Förutom lådan av trä är inte trädkojan inredd. Burkmat och flaskor med ljummet vatten ligger utspritt över golvet. Väggarna är nedkladdade med svart tusch och bläck. "Sebastian wuz here!" Står precis bredvid ingången som är en gammal planka föreställande en dörr. En vält pall ligger i vänstra hörnet från Ludwigs perspektiv. Ludwig sitter på golvet lutad mot trädkojans vänstra vägg där de alla tre hjälpts åt att spika igen det enda fönstret, som egentligen bara är ett hål i väggen. Hiwatari sitter nästan helt mittemot honom, men det skiljer någon centimeter. Sebastian sitter på kortsidan, bredvid trälådan. Han gillar att ha drogerna nära sig, som om han förväntar sig att Ludwig eller Hiwatari skulle försöka stjäla någonting.
Ludwig har ansiktet förvrängt i en smärtsam grimas när han avslutar och skickar vidare sprutan till Sebastian. De delar alla nål utan att bry sig om riskerna. Vad dessa ungdomar har gått igenom är ingenting att jämföra med lite AIDS. Ludwig suckar, dunkar huvudet mot väggen och sluter ögonen för att invänta att effekten av heroinet ska inta. "Vi borde verkligen sluta." Sluddrar han och hör Sebastian förbereda sin dos.
Hiwatari sätter huvudet på sned och studerar Ludwig. Hans höga kindben och skarpa haka, hur de slutna ögonlocken låter fransarna smeka vardera kind. Håret är långt, svart och stripigt. Han vet att Ludwig måste klippa sig själv men inte orkar bry sig i det yttre. Sedan Hiwatari en gång påpekade det har Ludwig börjat sätta upp håret och försöka dölja det. Han minns hur Ludwig ofta viker undan blicken varje gång Hiwatari ser på honom. Han måste därför vänta in sådana här tillfällen trots att han går miste om chansen att se hans ögon. Det var länge sedan Ludwig vågade möta Hiwataris blick, han har nästan glömt bort vilken ögonfärg han bär. Hiwatari är för hypnotiserad av Ludwigs transcendentala yttre att han inte märker att det är hans tur att injicera. Tvekande tar han emot sprutan. Han vill inte, han har all viljekraft att sluta, det vet han. Viljan är så mycket starkare än beroendet, han vill verkligen inte det här. Men han vet att Sebastian ser på, han vet att han måste. Stressad, rädd och desperat injicerar han mer heroin än planerat.
Ludwig öppnar ögonen med ett ryck när han hör någon spy. Det är Hiwatari med både ansikte och läppar blå. Han känner hur hjärtat hoppar över ett slag när han fort inser vad som har hänt. Av någon anledning har inte heroinet tagit sin effekt på Ludwig och han kryper fram för att hjälpa Hiwatari. "Sebastian?" Stammar han fram, desperat efter hjälp men Sebastian är borta i ett lugn och svarar inte alls. Han kommer fram och sätter handen över Hiwataris mun för att upptäcka att han, som han misstänkte inte andas. Hiwatari stirrar blankt på Ludwig; han säger ingenting, han bara ser på honom. Åter igen spyr han över trägolvet och Ludwig drar hastigt undan sin hand men inte i tid. "Hiwatari!" Utbrister han, sätter en hand mot hans axel och hinner känna hur han skakar innan Hiwatari ligger däckad på golvet. "Hiwatari!" Upprepar han men högre den här gången. Han tar tag i hans arm och försöker dra upp honom, försöker få honom till att ställa sig upp. "Snälla, Tari, vakna…" Tårarna trycker mot ögonlocken som en damm som är på väg att brista. "Du måste vakna." Han andas tungt och panikslaget. Han känner sig liten och hjälplös; har ingen aning om vad han ska göra. Han vet bara att han måste få honom att andas, han vet att om knappt fem minuter är det för sent. Han sätter sig då gränsle över Hiwatari och tittar bak mot Sebastian en sista gång innan han sätter sitt fokus på att rädda livet på den ende han någonsin brytt sig om. Han placerar händerna på vardera sida om Hiwataris huvud, lutar sig fram och gör sitt bästa med vad han än lärt sig om mun-mot-mun metoden. Det liknar mycket mer en kyss än ett återupplivningsförsök och kanske det var medvetet. Kanske kunde han inte hjälpa det. "Du måste vakna…" Viskar han uppgivet en sista gång.
Han halvligger över honom med huvudet lutat mot hans bröstkorg. Sebastians existens är bortglömd, Hiwataris existens är bara på låtsas. Det har gått en kvart sedan Ludwig såg det första tecknet på överdosen. Han slutade höra Hiwataris hjärtslag för bara några minuter sedan och det var då dammen brast. "Det här är fan inte likt oss…" Skrattar han för sig själv. "Det här är fan inte vad vi är, Tari. Du förtjänade så mycket bättre." Med det sagt reser sig Ludwig upp och lämnar två lik, nio droger, ett förflutet och en trädkoja efter sig.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 4 Dec 2011 18:14
Riktigt bra, bra ordval, bra längd på meningarna. Inget som jag saknar vad jag kan komma på nu. Dock skulle jag önska liten bokstav på första orden i meningarna som kommer efter det som sägs, t.ex i ""Du måste vakna…" Viskar han uppgivet en sista gång.", jag skulle vilja se "viskar" med litet v., osv.
Fortsätt skriva, du gör det bra!
Fortsätt skriva, du gör det bra!
beatdown
Sun 4 Dec 2011 18:17
Du kanske såg att jag gjorde det i början, men missade det på slutet tyvärr xD ska ändra det! Jag har nyligen börjat avvänja att skriva så, det är därför.
Tusen tack! :D
Tusen tack! :D
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/499312051/
Visa toppen
Show footer