November
Friday 6 January 2012 photo 1/1
|
Change
Mitt bidrag till tävlingen
Hoppas ni kan njuta av min lilla skräckhistoria.
Det som gömmer sig i skuggorna, men kommer ut i fullmånens sken.
Anja andades djupt, hennes hjärta bultade så högt att hon var livrädd att den skulle höra henne. Hon kröp upp ihop i rummets hörn och bad tyst till Gud att han snälla skulle låta henne överleva denna natt också. Rummet var kolsvart och hon såg inte ens sin säng borta i andra hörnet. Hon ville så tända sin gaslampa, men det vågade hon då inte. Alldra minsta tecken på liv, skulle locka den hit. Hon hade hört den ute i skogen, hon visste att den var där ute någonstans och letade efter sitt byte. Gardinerna hade hon dragit för fönstret för att slippa se det hemska skenet från månen som strömmade in genom det rätt smutsiga fönstret. Sedan hade hon krypigt in i sitt hörn där hon nu satt och önskade att hon aldrig vaknat. Kanske hade den gått längre in i skogen och inte sett den lilla trä stugan i gläntan. Ja kanske var den långt borta och hon var trygg. Anja kände hur hoppet steg i henne. Hon hade inte hört den på en lång stund, den var nog borta ändå. Hon log lite för sig själv, så dum hon var. Att hon blev så rädd för ingenting. Steven hade ju sagt till henne att det inte var någon fara, att det troligen bara var en vanlig varg som sprungit vilse. Anja log när hon tänkte på sin vackra Steven. Hon hade lämnat allt för att få vara med honom, hela sin familj och all rikedom. Vad behövde hon massa pengar och vackra klänningar, när hon kunde vara med sin mörka underbara Steven. Han hade räddat henne från den hemska man som Anja skulle ha gift sig med.
"Nej han var ingen man", tänkte Anja för sig själv. "En gammal pervers gubbe var vad han var!" Hon rös till när hon tänkte på hur Mr. Gregstin hade försökte kyssa henne. Det som var ute i skogen var då inte skrämmande i gemförelse med den gubben. Hon såg bort mot hörnet där hon visste att sängen stod, skulle hennes ben hålla henne? Steven var hos grannen, de skulle fixa något. Det var inget ovanligt, Steven hjälpte ofta Mr. Mull med något på natten. Anja hade aldrig fått veta vad mer exakt, bara att det var något som växte bara på natten och som var väldigt värdefullt. Han sa till henne att det inte var något farligt och att hon inte skulle oroa sig, ändå tog han med sig ett gevär. Hon reste sig sakta upp på sina skakiga ben, tog bort sin långa blonda hår från ansiktet och spärrade upp ögonen så mycket hon bara kunde. Hon försökte se sängen, men det gick inte i det där mörkret. Hon snubblade sig tillsist fram till sängen och med en lättnades suck kröp hon under täcket. Tänk om bara Steven hade varit här. Henne ögonlock blev tunga och snart försvann hon in i drömmarnas lugnade famn. Långt bort från monstret i skogen.
"Knack". Anja vaknade med ett ryck upp. Var det morgon? Var det Steven som kom hem? Hon såg sig runt i rummet och insåg att hon inte såg någonting, det var fortfarande kolsvart.
"Nej", gnydde hon och drog täcket över huvudet. Hon försökte att inte lyssna efter ljudet av den, men det var omöjligt. Spändare än en korsett, låg hon tyst och lyssnade efter minsta ljud. Anja kunde känna att den var vid stugan, hon höra hur den strök sig mot huskrökarna. Tårarna rann tyst ner för hennes ansikte. Varför? Varför kom den till henne? Vad hade hon gjort?! Den började krafsa vid ytterdörren, den visste att hon var därinne. Vad skulle hon göra om den tog sig in? Hon måste ha något att skydda sig med! Hennes tankar slogs i huvudet för att komma på ett svar. Då mindes hon, Steven hade två gevär. Det ena hade han tagit med sig, men det andra var i köket. Anja gled så tyst hon kunde ner på golvet och kröp på mage in i köket. Fullmånens ljus lös upp hela rummet och hon såg geväret stå där lutat mot köksbordet. Hon reste sig upp och gick långsamt bort mot bordet, satt ner varje fot så försiktigt hon kunde för att…
"Knarr", en golvplanka gav ifrån sig ett hemskt ljud som skar genom hela stugan. Varelsen slutade krafsa vid dörren och allt blev knäpptyst. Anja andades så tyst hon kunde, men hon kände hur paniken växte. Hade den hört henne? Hon hann precis tänka tanken innan hon fick svar. En mörk skugga föll över köket och stängde ute månens sken. Hon vågade inte vända sig om, inte röra sig. Hon visste att den såg henne där utifrån fönstret. Visste att det var den monstruösa vargen som mörklade hela rummet med sin enorma skepnad. Skulle hon hinna ta geväret innan den tog henne? Det var bara två steg sen skulle hon vara vid den, bara två steg. Anja rörde sig sakta mot geväret, skuggan rörde sig inte ur fläcken. Hon fick tag i geväret och lyftet det sakta upp mot sitt bröst, hon kramade det hårt. Sedan lika långsamt och försiktigt öppnade hon geväret, hennes ben började skaka kraftigt igen. Geväret var inte laddat… Anja såg sig panikslaget runt i rummet, var fanns de! Sedan fastnade hennes blick på det lilla prydnadsbordet vid fönstret. Det fönster som var det enda som skiljde henne och vargen åt. Där stod asken med skotten…
//jag har dyslexi så ber er att inte klaga på stavning och liknade.
Hoppas ni kunde njuta av historian i alla fall :D
Hoppas ni kan njuta av min lilla skräckhistoria.
Det som gömmer sig i skuggorna, men kommer ut i fullmånens sken.
Anja andades djupt, hennes hjärta bultade så högt att hon var livrädd att den skulle höra henne. Hon kröp upp ihop i rummets hörn och bad tyst till Gud att han snälla skulle låta henne överleva denna natt också. Rummet var kolsvart och hon såg inte ens sin säng borta i andra hörnet. Hon ville så tända sin gaslampa, men det vågade hon då inte. Alldra minsta tecken på liv, skulle locka den hit. Hon hade hört den ute i skogen, hon visste att den var där ute någonstans och letade efter sitt byte. Gardinerna hade hon dragit för fönstret för att slippa se det hemska skenet från månen som strömmade in genom det rätt smutsiga fönstret. Sedan hade hon krypigt in i sitt hörn där hon nu satt och önskade att hon aldrig vaknat. Kanske hade den gått längre in i skogen och inte sett den lilla trä stugan i gläntan. Ja kanske var den långt borta och hon var trygg. Anja kände hur hoppet steg i henne. Hon hade inte hört den på en lång stund, den var nog borta ändå. Hon log lite för sig själv, så dum hon var. Att hon blev så rädd för ingenting. Steven hade ju sagt till henne att det inte var någon fara, att det troligen bara var en vanlig varg som sprungit vilse. Anja log när hon tänkte på sin vackra Steven. Hon hade lämnat allt för att få vara med honom, hela sin familj och all rikedom. Vad behövde hon massa pengar och vackra klänningar, när hon kunde vara med sin mörka underbara Steven. Han hade räddat henne från den hemska man som Anja skulle ha gift sig med.
"Nej han var ingen man", tänkte Anja för sig själv. "En gammal pervers gubbe var vad han var!" Hon rös till när hon tänkte på hur Mr. Gregstin hade försökte kyssa henne. Det som var ute i skogen var då inte skrämmande i gemförelse med den gubben. Hon såg bort mot hörnet där hon visste att sängen stod, skulle hennes ben hålla henne? Steven var hos grannen, de skulle fixa något. Det var inget ovanligt, Steven hjälpte ofta Mr. Mull med något på natten. Anja hade aldrig fått veta vad mer exakt, bara att det var något som växte bara på natten och som var väldigt värdefullt. Han sa till henne att det inte var något farligt och att hon inte skulle oroa sig, ändå tog han med sig ett gevär. Hon reste sig sakta upp på sina skakiga ben, tog bort sin långa blonda hår från ansiktet och spärrade upp ögonen så mycket hon bara kunde. Hon försökte se sängen, men det gick inte i det där mörkret. Hon snubblade sig tillsist fram till sängen och med en lättnades suck kröp hon under täcket. Tänk om bara Steven hade varit här. Henne ögonlock blev tunga och snart försvann hon in i drömmarnas lugnade famn. Långt bort från monstret i skogen.
"Knack". Anja vaknade med ett ryck upp. Var det morgon? Var det Steven som kom hem? Hon såg sig runt i rummet och insåg att hon inte såg någonting, det var fortfarande kolsvart.
"Nej", gnydde hon och drog täcket över huvudet. Hon försökte att inte lyssna efter ljudet av den, men det var omöjligt. Spändare än en korsett, låg hon tyst och lyssnade efter minsta ljud. Anja kunde känna att den var vid stugan, hon höra hur den strök sig mot huskrökarna. Tårarna rann tyst ner för hennes ansikte. Varför? Varför kom den till henne? Vad hade hon gjort?! Den började krafsa vid ytterdörren, den visste att hon var därinne. Vad skulle hon göra om den tog sig in? Hon måste ha något att skydda sig med! Hennes tankar slogs i huvudet för att komma på ett svar. Då mindes hon, Steven hade två gevär. Det ena hade han tagit med sig, men det andra var i köket. Anja gled så tyst hon kunde ner på golvet och kröp på mage in i köket. Fullmånens ljus lös upp hela rummet och hon såg geväret stå där lutat mot köksbordet. Hon reste sig upp och gick långsamt bort mot bordet, satt ner varje fot så försiktigt hon kunde för att…
"Knarr", en golvplanka gav ifrån sig ett hemskt ljud som skar genom hela stugan. Varelsen slutade krafsa vid dörren och allt blev knäpptyst. Anja andades så tyst hon kunde, men hon kände hur paniken växte. Hade den hört henne? Hon hann precis tänka tanken innan hon fick svar. En mörk skugga föll över köket och stängde ute månens sken. Hon vågade inte vända sig om, inte röra sig. Hon visste att den såg henne där utifrån fönstret. Visste att det var den monstruösa vargen som mörklade hela rummet med sin enorma skepnad. Skulle hon hinna ta geväret innan den tog henne? Det var bara två steg sen skulle hon vara vid den, bara två steg. Anja rörde sig sakta mot geväret, skuggan rörde sig inte ur fläcken. Hon fick tag i geväret och lyftet det sakta upp mot sitt bröst, hon kramade det hårt. Sedan lika långsamt och försiktigt öppnade hon geväret, hennes ben började skaka kraftigt igen. Geväret var inte laddat… Anja såg sig panikslaget runt i rummet, var fanns de! Sedan fastnade hennes blick på det lilla prydnadsbordet vid fönstret. Det fönster som var det enda som skiljde henne och vargen åt. Där stod asken med skotten…
//jag har dyslexi så ber er att inte klaga på stavning och liknade.
Hoppas ni kunde njuta av historian i alla fall :D
Comment the photo
P.s det syns inte direkt att du har dyslexi,du stavar helt okej tycker jag!:)
Jag röstar helt klart på dig,jag kände hur det pirrade i magen när jag läste!!:D
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/skriva/500574071/
Visa toppen
Show footer