Solljuset lyste igenom hennes stängda ögonlock. Hon försökte stänga det ute, tillsammans med illamåendet, med ren viljestyrka, men till slut gav hon upp och öppnade ögonen för att möta den nya dagen, tillsammans med den nya skulden. Hade hon dödat någon den här gången.
Eleanora betraktade sin nakna kropp med avsmak innan hon försökte dölja den armarna. Någonstans hade hon gömt ett ombyte kläder, men hon visste inte var hon själv var, ännu mindre var hennes gömda bylte låg.
Ännu en fullmåne hade tagit sin början, ännu en natt av smärta och ruttnande minnen. Illamående sköt upp så häftigt att Eleanora knappt hand slänga sig på alla fyra innan allt innehåll pressades ur magsäcken. Hon rykte i kramperna, biverkningar från förvandlingen, de gick genom hela kroppen. Hon började bli van.
När spasmerna började dämpas, och magsäcken lugnades satte hon sig försiktigt upp samtidigt som hon torkade munnen med baksidan av handen. Hon såg sig omkring och försökte lokalisera vart hon befann sig. Sakta började hon känna igen sig på omgivningen, om hon tog den stigen skulle hon både gå förbi sitt bylte och komma till hyddan. Försiktigt reste hon sig och följde den bestämda vägen med små små steg för att inte uppröra magen mer än nödvändigt.
Kroppen bultade och ömmade överallt. Ingen muskel lämnades orörd på en fullmånesnatt, och detta var bara den första av de tre som skulle komma detta månvarv.
Det tog nära en halvtimme innan hon kom till det ihåliga trädet där hennes kläder låg, och under den tiden hade hennes kropp blivit täckt av svett och darrade av ansträngningen att hålla sig uppe. Eleanora sträckte in handen och drog ut det tunna byltet som bestod av en lång tunika och ett par hosor. Inte mycket, men det bevarade värmen. Snabbt knöt hon skärpet om midjan innan hon fortsatte vandringen.
Nästan framme vid sin egen dörr föll hon ihop. Läpparna var spruckna och torra, halsen kändes som sand och kroppen var som ett asplöv. Hon såg tryggheten hennes lilla hydda kommit att bli, men kunde inte hindra minnena som flöt upp, där hon låg hjälplös.
Hennes far hade varit skogshuggare, hennes bror likså. Hennes mor hade dött då Eleanora fötts, men inte hade hennes far förbannat henne för det. Nej, han hade redan Johannes, stark som en oxe, att hjälpa far. Nu hade han ju även fått en flicka att använda som piga, innan han kunde sälja mig till en annan man. Trots det älskade hon sin far, och jag hade det bättre än de flesta, för Eleanora visste ju vem han ville trolova mig med. Dmitri. Byns bagarson. Far tyckte om honom, han var en nära vän till Johannes, och var dessutom otroligt snäll mot en moderlös flicka med förstora ögon. I alla fall hade han det tills...
Eleanora tvingade sig att resa sig på sina ostadiga ben. Hon vacklade fram tills hon kunde dra undan vindskyddet som dolde hyddans ingång innan hon föll in i saligt mörker. Hon trevade sig fram och fick tag i kalken med vatten hon ställt framme. Girigt sörplade hon i sig allt innehåll innan hon kröp sig till sin hörna och kurade ihop sig bland fällarna och föll i behövlig sömn.
Hon drömde om natten hennes förbannelse fångat henne.
Trots hennes fars starka varningar om att aldrig, aldrig vistas utanför den lilla byn om natten, speciellt en fullmånesnatt, hade suget efter äpplen lockat henne att svepa in sig i sin mantel och smyga ut. Inget hade hänt när hon kommit fram till äppelgårdarna utanför byn, men när hon vänts sig om, med armarna fulla med rödmogna äpplen, hade hon stått öga mot öga mot en onaturlig best som kastat sig över henne. Istället för att döda, hade den endast bitit Eleanora i kinden, lämnat efter sig ett groteskt ärr, och sedan försvunnit. Då hennes bror funnit henne, hade det avfärdats som en galen hunds attack, till en månad senare då fullmånen stod på sin högsta placering och förvandlingen börjat inom henne. Smärtan, den förblindande smärtan var det hon kom ihåg mest. Hon mindes hennes skrik då ryggraden förlängdes, bröstkorgen utvidgades. Hon mindes hur hennes röst ändrats till ett hemskt ylande då hennes ansikte blev längre och formades till en nos. Hon mindes hur allt svartnade för hennes blick och att hon välkomnat mörkret, som en tillflykt från den genomträngande smärtan.
Då gryningen kom trodde hon att allt var en dröm tills en sten träffat hennes nakna kropp. Kastad av sin egen bror. Eleanora mindes skammen och rädslan då byn vände sig emot henne, kastade ut henne i skogen utan att ens ge henne kläder att kyla kroppen. Hon visste att hon skulle dö.
Med ett ryck vaknade Eleanora och blicken vandrade snabbt genom hyddan hon skapats sig, drömmen fortfarande stark i minnet. Hon hade inte dött. Hon hade kämpat. Hon utstod förbannelsen varje månvarv, och skapade sig ett hem i den djupaste delen av skogen för att undkomma de människor som förvisat henne.
Eleanora stönade då hon satte sig upp, masserade de ömma musklerna hon kom åt och andades djupt. Minnesbilder om vad som hänt under den gångna natten flimrade förbi. En hjorts kadaver som hon festat på, skogen badad i silverljus, en skepnad... Plötsligt tvingade hon tillbaka sina minnen. Ja, vid ett tillfälle hade hon sett en människoskepnad som lurade i skuggorna... Men hur mycket hon än försökte så kunde hon inte minnas mer. Hade hon skadat människan? Levde den?
Trots den skrikande smärtan som kom då hon reste sig upp grep hon efter vattenhornet och packade snabbt ett paket med mat och läkande medel innan hon grep tag i sin vandrarstav och gav sig ut. Solen stod på mitten av himla valvet, vilket gav henne tid, inte mycket men tid.
Tiden tycktes rinna ifrån henne då det nästan var skymning innan hon hittade kroppen. Även efter så många år kände hon igen det lysande orangea håret och den långa kroppshyddan.
"Dmitri" flämtar hon och faller på knä.
Eleanora kröp fram och undersökte kroppen med darrande händer, letade efter skador, sår, blod, något! Men hon fann inget, bara en utmattad kropp. Hon suckade lättat, men efter en snabb blick mot himlen sade att hon inte hade mycket tid kvar.
"Dmitri, vakna. Snälla vakna!" Eleanora visste hon lät desperat men hon kände hur sandkornen rann iväg. "Vakna snälla!"
Med ett stönade öppnade han ögonen och de lyste så otroligt blå, precis som hon mindes dem.
"Eleanora", mumlade han och log. "Jag hittade dig."
Hans röst var knappt hörbar och sluddrig. Utan att tveka drog hon hur korken från hornet och förde det till hans spruckna läppar. Han drack girigt, men hon drog bort det innan han tömt innehållet.
"Dmitri du måste stå, du måste kunna gå, du kan inte stanna här, det är farligt", pladdrade hon på, samtidigt som hon kände paniken komma krypande då solen sjönk till synes snabbare än vanligt. "Jag är farlig!"
Dmitri skakade på huvudet men reste sig och tvingade sig att följa med Eleanora då hon i rask takt gick tillbaka mot hyddan.
När de väl kommit fram så var månen redan på väg upp och Eleanora kände hur den kommande förvandlingen nalkades. Hon packade det vanliga byltet innan hon vände sig om för att gå, ihop om att Dmitri skulle vara trygg nu, men han stoppade henne.
"Dmitri jag måste gå, jag är inte säker nu", mumlade hon förtvivlat. "Du, liksom alla andra i byn, vet vad jag är."
Dmitri bara nickade men släppte inte taget. Frustrationen blev för stor att hon försökte rycka sig loss, men utan sin vargform var hon bara en vanlig ung kvinna, och han var nu en fullvuxen man. Han lyfte handen och Eleanora stelnade till, beredd på slaget. Som aldrig kom. Istället lade han försiktigt, åh så försiktigt, handen mot hennes kind och vinklade hennes huvud så hon var tvungen att möta hans genomträngande blick. Inför hans granskande ögon fylldes hennes egna med tårar. Han kunde ha varit min tänkte hon om och om igen med en sådan känsla av förlust att hon ville slita ut sitt eget hjärta.
Försiktigt kysste Dmitri hennes panna innan han släppte henne.
"När du kommer tillbaka måste vi talas vid Eleanora. Din far lovade dig till mig men höll aldrig sitt löfte. Jag vill att du infriar det nu", hans röst var klar, utan ens en antydan till tvekan.
Tårarna föll.
"Du vill inte leva med ett monster" viskade hon och sprang ut från hyddan och styrde stegen mot den stigen hon alltid följde för att lämna kläderna.
En arm grep tag om hennes midja och höll henne fast.
"Du har aldrig varit ett monster, Eleanora. Du har inte blivit det nu" mumlade han och höll hårt om hennes kropp.
Hon ville tro honom, men hon kunde inte lita på någon. Inte numera.
Det var då hon kände det, förvandlingen. Den var på väg!
"Dmitri! Du måste gå nu! Snälla! Gå tillbaka till hyddan" hon slet och vred sig för att komma loss från hans arm, och nu när den nalkades kunde hon med vargens styrka komma loss.
Dmitri stod stilla och betraktade henne. Han rörde sig inte då hon snabbt drog av sig tunikan och sina hosor. Han stod stilla då förvandlingen fick henne ner på alla fyra, flåsande och flämtande av smärtan då kroppen expanderades.
Med vargens ögon och sinne stirrade hon på varelsen som stod likt en ek utan att röra sig ens en tum. Vän eller fiende?
"Eleanora, du är magnifik". mumlade varelsen och sträckte sedan ut sin klolösa tass mot henne.
Sakta smög hon fram, hon blottade tänderna som en varning att försöka något innan hon nosade på den hårlösa tassen. Hans doft var vänlig liksom hans ögon. Hon förstod hans språk, trots att han inte tillhörde hennes flock.
"Vackra Eleanora, din päls återspeglar ditt hår. Svart som den svartaste sjö" fortsatte varelsen att nynna.
Aggressionen flöt av henne då hon fortsatte nosa på den mystiska varelsen, till slut bestämde hon att han var en vän och slickade honom. Hon ville inte skada denna varelse utan hon fortsatte slicka honom tills en instinkt fick henne att slå ihop käftarna om varelsens skuldra, inte hårt, men bettet penetrerade hans tunna hud och blod spilldes. Varelsen grymtade med gjorde inget motstånd. Framför hennes ögon svartnades allt men lugnet spred sig genom hennes ådror.
Denna gång lyste inte solen, utan regnet plaskade ner mot hennes nakna kropp. Hon satte sig upp och kände då tyngden om hennes midja. Dmitri låg bredvid henne hans klädsel lika icke existerande som hennes. Hon stirrade på honom innan hon lyfte huvudet och såg hyddan inte allt för långt borta.
Dmitris arm spändes innan även han satte sig upp, men istället för att släppa henne drog han henne tillbaka så hon lutade sig mot hans bröstkorg.
Hon mindes. Mindes bettet, tilliten som kommit, och skammen sköljde nu över henne.
"Förlåt mig", viskade hon. "Jag ville inte ge dig förbannelsen..."
Dmitri bara spände armarna och höll henne hårdare mot sig.
"Om du inte delat den med mig nu, skulle jag ha bett om det senare. Nu är vi tillsammans, och ingen ska behöva vara ensam" mumlade han.
Eleanora satt stilla, kunde inte hindra glädjen att sprida sig vid hans ord. Ingen ska behöva vara ensam. Inte ens ett monster som hon.

jättebra, röstar på dig.