(Del ur längre texthärva som jag gärna önskar kritik på)

Katerine öppnar ögonen och ser ut i det tomma sommarmörkret. Hur länge hade hon sovit? Hon känner det kalla trät under sig och drar den tjocka koftan tätare omkring sig. Det sista hon minns är att hon blev buren genom skogen. Att hon kunde höra de stadiga hjärtslagen genom hans tjocka kläder där hon låg i hans famn.

Trädens grenar slår mot taken i den ljumma juninatten. Ögonen har nu vant sig vid mörkret och hon stöder sig upp på ena armbågen och ser sig omkring med en svepande blick. Kökssoffan hon ligger på ser gammal och sliten ut, liksom bordet framför den. Utöver det finns inte mycket mer i rummet. En vedspis och en tom vedlår. En ytterdörr. En tom skål på bordet framför henne, en hög hylla vid ena väggen och en ensam stol i hörnet där en katt vilar, med svansen hypnotiskt vajande fram och tillbaka. Hon kan fortfarande känna lukten av sina brända kläder. En bitande doft av bränt tyg och svett hår. Hon drar handen över den tjocka flätan och upptäcker till sin förvåning att det nästan enbart är topparna som tagit någon skada av de glupska lågorna. Resten av kroppen verkar inte hennes så illa tilltygad som hon först trott, men hon kan fortfarande känna repen strama om hennes ben, händer och hals. Det är inget som riktigt bekymrar henne så hon egentligen inte varit menad att överleva.

Hon häver sig upp i sittande ställning och genom mörkret kan hon se kattens blanka ögon bevaka alla hennes rörelser. Hon ser sig återigen omkring i rummet och fastnar med blicken på något hon inte tidigare lagt märke till. Bakom den höga hyllan skymtar hon en del av en dörr. Som om någon försökt gömma den. På svaga ben ställer hon sig upp med ena handen mot bordet som stöd. Hon känner hur en stor sticka letar sin väg in genom huden, men fortsätter oberörd framåt med blicken fäst på den hemliga dörren. Vad kunde finnas på andra sidan? Med ljudlösa steg rör hon sig fram över det kalla golvet. Smygande, som om hon inte fick bli upptäckt. Hon känner på handtaget. Dörren är olåst, men går inte att öppna på grund av hyllan framför den. Hon sätter axeln mot hyllans sida och lägger all sin kraft i att rubba den bortåt. Den knakar till och flyttar sig motvilligt åt sidan. Dörren är fri. Återigen lägger hon försiktigt handen på dörrens handtag och trycker det nedåt. Med ett gnisslande ljud från de gamla gångjärnen glider den upp och hon möts av ett kompakt mörker. En doft letar sig in i hennes näsborrar. En tung, unken, instängd doft, som om dörren varit stängd och bortglömd under en väldigt lång tid. Ett skarpt ljud bryter tystnaden. Ett jamande vid hennes fötter. Hon ser ner och möts av två blanka ögon. En katt. Den som nyss vilat stillsamt på stolen i hörnet sitter nu helt stilla vid hennes fötter, med blicken fäst vid hennes. Den ger ifrån sig ännu ett högt jamande innan den rusar mellan hennes fötter och bort mot ytterdörren där den ger Katerine en menande blick som för att hon ska släppa ut den. Hon följer efter, öppnar och ser katten snabbt rusa mot den täta skogen. Månens sken lyser upp naturen utanför och låter henne se vad som finns att se. Hon vänder sig om, in mot stugan och möts av två djupa ögon, inte långt från henne själv. Det är han.

- Vad gör du? Stäng dörren. Ingen får se att du är här. Det skarpa tonläget i hans röst får varje muskel i hennes kropp att spänna sig. Med en snabb rörelse sträcker han sig förbi henne och stänger dörren, för att sedan möta hennes blick igen.

- Jag släppte ut katten, svarar hon bestämt.

- Vilken katt? frågar han innan han vänder sig om och tar några steg in i rummet. Den höga bokhyllan står åter stadigt på sin plats framför den hemliga dörren.

- Boel Engman

jättebra vill gärna höra en fortsättning!!!!!!!!!!!!!!!