November
Thursday 27 December 2012 photo 2/2
|
Change
Bilden är av Carrie Hope Fletcher, jag äger den inte - bara redigeringen. Kolla på hennes videos på http://www.youtube.com/ItsWayPastMyBedtime
Hoppas ni gillar prologen!
Prolog
Introduktionen
Ljuset i turkosa och indigo dansade över de vittapetserade väggarna, blinkade lampor i strålkastarljus bländade i takt med den dunkande musikens puls och de femtiotal ungdomar som befann sig i danslokalens hopp i takt. De skrek, vrålade texterna i tonarter på helt fel nivå med raspiga och hessjunga röster.
I mitt lilla hörn satt jag med en cola. Mitt skissblock låg på det rundade glasbordet framför mig och jag satt med mina ben i kors då jag böjde mig över det. Pennan knackade jag på pappret rytmiskt, som om jag hoppades på att det skulle börja spruta ut inspirerade, originella idéer. Fast jag visste att det var inte så det fungerade, det var så det aldrig fungerade, tyvärr.
Min artistiska blockering hade pågått i snart en månad. Inte en enda bild, skiss, teckning. Inte ens hade jag skrivit en dikt. Allt var bara borta, puts väck från mitt medvetande.
I hopp om inspiration sökte jag mig till musiken. Jag hade mina favoriter av den lite mer rockigt deprimerande världen än vad musiken på denna nattklubb spelade. Det hade inte fungerat, musiken som hjälpte mig genom allt hade lämnat min eviga sida.
Jag hade senare läst en bok, som beskrev ljuset i en klubb. Därför befann jag mig där jag var. På en nattklubb för femton till nittonåringar. Jag försökte fånga ljuset med mina pennor och mitt sinne. Men det fungerade inte. Ingenting fungerade.
Frustrerat smällde jag ned pennan i bordet med en smäll. Det hade varit en hög frekvens om inte högtalarna vrålade den snabbpumpande musiken som vällde adrenalin till de flesta ungdomars ådror. Ibland önskade jag att det kunde ha samma inverkan på mig.
För att göra mig bekväm i den hårda metallstolen, lutade jag mig tillbaka och försökte ännu en gång studera rummet ut i detalj.
Det var en stor lokal, kanske nästan lika stor som min skola. Utan strålkastarna, ljuset och musiken hade det antagligen bara sett ut som vilket lagerhus som helst. Men nu hade en enorm ljudanläggning installerats och över väggarna hängde kablar vilka gick in i högtalarsystemet. Längst in i rummet i höger kant fanns ett bås där ledaren över musikspelaren satt och knapprade på ett tangentbord. Jag hade skymtat en sida med gratis manga på hans datorskärm tidigare, vilket inte förvånade mig över huvud taget. Jag menar, när det ända man gör är att ta emot sångförslag och sedan spela dem, och dessutom tjäna pengar på det, så varför inte spendera sin tid med att läsa Japansk kultur.
Golvet i lokalen var ett vanligt, o lackat tawny brunt trägolv som var fläckat med ett varierande sortiment av drycker.
Alla människor i klubben såg ungefär lika dana ut. De kvinnliga bar korta, för åt sittande känningar för sitt eget bästa och översminkade ansikten med perfekt lockigt eller platt hår.
Männen däremot skilde sig mellan vanliga hoodie-killar till rapp-killar med byxorna vid knäna och till de av den mer "rockiga, emo"-stilen. Perfekta stereotype.
Det var en av de många anledningar till att jag inte ville bo i New York. Det var för mycket folk, för trångt och osentimentalt. Jag behöver syre för att kunna andas, inte cigarrettrök och tobakslukt.
"Alex!" hojtade min vän Nathan. Hans kastanjebruna hår, som vanligtvis var otroligt rufsigt och stod ut i alla möjliga vinklar, drypte av svett som sedan rann ned för hans nacke. Han kom rusande mot mig, efter dragande på en tjej med smutsblonda lockar och ett hjärtformat ansikte. Hon hade ett par stora, bruna ögon som bar färgen av bränt sienna. "Detta är Lisha, Lisha, detta är Alex, min bästa vän!"
Med en suck smällde jag igen boken och reste mig upp, stolen skrapade ett dovt ljud mot golvet. Det gav mig gåshud, trots att det var knappt hörbart.
Jag log genom min inombordliga frustration mot Nates nya fling. "Trevligt att träffas", sade jag kort innan jag vände mig mot Alex igen. "Jag ska gå."
"Redan?" frågade han med ett förvånat uttryck. "Kom igen, vi har bara varit här i kanske en halvtimma!"
Jag kastade en blick på mitt armbands ur som jag hade fått av mamma i födelsedags present när jag fyllde femton. Det var en diskret klocka med ett läderarmband och en litet cirkulärt ur.
"Vi har varit är i tre timmar, Nate", sade jag sakta.
"Men du åker i min bil?"
"Jag tar tunnelbanan, seriöst, vi är i New York", sade jag och ryckte på axlarna. Jag plockade upp min penna och stoppade den i bakfickan och bar mitt ritblock i armarna. "Vi ses i morgon."
Nate bara nickade.
Då jag gick mot dörrarna ut, kunde jag höra med en visshet hur Lisha frågade om jag var Nates kärleksintresse. Han svar var ett skratt och ett långt föredrag som protesterade mot hennes fråga.
Med en djupt suck som fann sin botten i mitt grumliga undermedventa, strövade jag över den folktomma parkeringen.
Det enda som belyste platsen var gatulyktornas gula sken och de starka framljusen av olika bilar som körde förbi. Jag kunde höra bilars tjutande polis sirener och alkoholiserade ungdomar som sjöng visor samt vinden som blåste lätt över mitt huvud. Den fick mitt rufsiga, blonda hår att flyga rakt in i mitt ansikte så jag fick frustrerat skjuta bort det.
Vid parkeringens slut kom en stor gata med en bilkö på tretton bilar. Det var här jag svängde åt höger för att följa kön en bit innan jag svängde in till en gränd mellan två olika röda, tegelhöghus. Det var en enorm genväg.
Då jag hade rört min ungefär en tredjedel genom gränden kände jag hur mina nackhår reste sig. Strax där efter utbröt en rysning över hela min kropp. Någon följde efter mig, jag visste inte varför eller hur jag tog den slutsatsen, men det gjorde jag.
Genast började jag springa utan att titta bakåt. Det tog min sekunder innan jag var vid slutet, men just i den sekunden hoppade en silhuett av en gestalt framför mig. Det måste hoppat ned från taket, men hur kunde det ha överlevt ett fall från ett tiovåningshus?
Silhuetten såg mänsklig ut, jag vet inte varför jag hade antagit att det inte var det. Den var bredaxlad och jag kunde ana musklerna som gömde sig under hans svarta munkjacka vars huva dolde hans huvudform.
Det tog sakta, steg efter steg, mot mig med öppna armar – som för att visa att det bara ville väl. Men hur kunde den det då det hade skrämt mig så.
"Jag vill dig inget illa", sade det. Det var en mansröst. Han lät ung, men sättet han talade fick honom att låta som en uråldrig gud.
Jag skakade på huvudet och snurrade runt för att springa. Men där, rakt framför mig, stod en annan beklädd gestalt. Den nya gestalten tog ett grepp runt mina axlar och höll för min mun. Jag försökte skrika, vråla efter hjälp, men jag kunde inte. Vred och vände mig in dess armar innan jag fick ett slag i huvudet och efter en sekunds smärta blev allt till mörker.
Då mitt uppvaknande påbörjade, insåg jag fort att jag var fastbunden. Mina armar och ben var fast tätt till min kropp och med ett flertal ansträngda försök försökte jag ta mig loss, vilket resulterade i ett flertal blåmärken.
Jag slog upp mina ögon. Ett starkt solsken strålade genom ett par vitmålade, franska fönster. Det måste vara morgon.
Rummet var litet, vittapetserat utan något som helst mönster. Golvet var av ett rött murbruk och såg ytterligt kallt ut. Jag skulle inte vilja gå på det nu, inte med snön som virvlade ned i spiraler utanför fönstret.
Jag låg på en hård säng med vita sängkläder, jag bar fortfarande den blodröda tup-toppen, svarta jeansen och svarta militärjackan. Mitt naturligt trassliga hår var antagligen värre än någonsin.
Någonstans i närheten kunde jag höra fotsteg som närmade sig och en dov mansröst som nynnade på julsånger. Genast började jag sparka med mina ben. "Hallå?! Släpp ut mig!"
Rösten avbröt sin sång för att lyssna på mitt bedjande. Jag kunde nästan höra honom le i samma stund som jag insåg att det antagligen hade varit ett misstag.
"Hon är vaken!" sade rösten glatt. Han var engelsman det var självklart på hans accent. Väldigt dovt kunde jag höra någon som svarade honom. "Jag tittar till henne!"
Handtaget till den vitmålade dörren trycktes ned och jag drog efter andan. En man klev in.
Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske en man i svart kostym med bakåt-slickat hår och ett par elaka, röda ögon. Men denna man såg inte över huvudtaget ut på det sättet. Han såg ut som en vanlig man, precis som vilken annan man som helst. Han såg ut att vara i sina senare trettio år, men trots detta befann sig en egendomlig känsla över hans ålder. Han var... tidlös.
Med ett fånigt leende gick han in i rummet. "Men, hej där!" sade han lustigt. "Trevligt att du ville titta förbi!"
Han hade ett ljusbrunt, kortklippt hår, en utgående haka med höga käkben samt ett par grågröna ögon som tittade på mig med en intresserad blick.
"Titta förbi?! Jag blev förhelvete kidnappad!" utbrast jag utan att tänka mig för. "Jag är fastbunden i en säng. Jag vet inte ens var jag är!"
"London, du är i London", sade han och log ännu bredare. "Förlåt för att jag inte tänkte på din situation. Det var nödvändigt, vissa är väldigt aggresiva då vi för in dem."
"Vänta lite...", sade jag och rynkade mina ögonbryn. "London. Hur kan jag vara i London? Jag kan inte vara i London. Jag måste hem!"
"Detta är ditt hem för just nu", sade mannen mjukt och satte sig på sängen vid min sida. Jag makade mig bort från honom, fortfarande rädd. "Jag vet att det är skrämmande, jag var livrädd när de förde in mig. Men nu mår jag toppen!"
"Vem i helvete är du?"
"Åh, förlåt, jag glömde att presentera mig! Charles Masterman, trevligt att råkas!" han höll ut sin hand en stund innan han insåg att jag var fastbunden och genant släppte ned den igen. "Ditt namn är Alexiria Darkwood, har jag rätt?"
"Alex, bara Alex", sade jag, inte alls förvånad över att denna okända man kände till mitt namn. "Jag måste säga att du är den sämsta kidnapparen någonsin."
"Tja, det är inte jag som har kidnappat dig", sade han och kliade sig själv i nacken. "Ehrm, jag skulle vilja lossa de där repen, men är osäker på om jag har den rätten... Vänta här!"
Charles reste sig och försvann ur rummet på bara något ögonblick. "Som om jag skulle kunna göra något annat...", mumlade jag tyst för mig själv.
Det tog inte lång tid innan han var tillbaka, men nu vid hans sida gick en lång, kurvig ung kvinna med ett rakt, upp klippt långtgående ametist lila hår. Hon bar en T-shirt med en rolig text samt en svart kjol som slutade vid mitten av hennes lår. Hon var ungefär lika blek som jag, menande – otroligt blek.
"Alex, detta är Amethyst Perdita – det är hon som håller i de infångade i din ålder", förklarade Charles med sitt ignoranta leende.
"Amie, kalla mig Amie", sade den lilahåriga kvinnan skarpt innan hon fortsatte in i rummet. Hon lät lika brittisk som Charles, men lite annorlunda. Kanske var Amie från en annan del av Storbritannien?
Amie såg ned på mig med en o konkret blick. Sedan drog hon upp något från sin kjols bakficka. Det var en slags järn pinne. Hon tryckte in en knapp och spetsen började lysa i en purpurfärg.
Amie höll pinnen över mitt vänstra öga under en halv minut. Hennes egna bärnstensögon var slutna och koncentrerade sig något speciellt.
"Hon är okej", sade Amie sedan efter en stund. Jag andades ut, tydligen var jag inget hot mot dem. "Du ska utföra testet i morgon, Alexiria."
Ett test? Som om Charles hade läst mina tankar förklarade han; "Vi måste vara säkre på att du är rätt för oss."
"Vad händer om jag är fel?" frågade jag nyfiket.
Det tog en stund för dem båda att svåra, Amie såg på mig med en stark blick. "Du får åka hem, allt detta kommer raderas från ditt minne."
Jag andades ut. Jag kunde inte vara "rätt" för dessa... personer. Jag var fel. Jag hörde inte hemma här. Jag vet förhelvete inte ens varför jag är här!
Annons
Visa toppen
Show footer