November
Sunday 8 September 2013 photo 1/1
|
Change
Avskyr sådana bilder men jaja.
Ihop
Detta är den fjärde berättelsen som tillhör en samling av berättelser som handlar om Felicia, Emilia och Alexander. Tre svenska tonåringar med deras egna problem och personligheter.
Skrev detta för runt ett år sedan på Elevens Val i åttan då vi fick cälja ett projektarbete, och jag valde "Scenisk Gestaltning" och det var typ det roligaste någonsin, dock så lades hela projektarbete-grejen ned, tyvärr.
Detta är inte alls det bästa jag har skrivit på något sätt men kände ändå för att dela det. Vad tycks?
En dag<o:p></o:p>
Jag satte mig vid minyngre kusins sida i soffan. Den var gjord av något lent tyg och var köpt påIKEA. Tyget bar en läderbrun färg, men kändes inte alls som om det bar sammevärde.
"Du kan sova här omdu vill", sade jag mjukt och tog Emilias hand. Hennes ansikte glänste av tårarsin fortfarande vällde ur hennes rödgråtna ögon. Hennes ljusblonda hår såg mattut i det grå skenet som lyste genom fönstren på min lilla etta i Malmösinnekvarter.
Emilia skakade lättpå huvudet, men höll kvar blicken på ett dammkorn som dansade på trägolvet.
"Nej, jag skatillbaka", sade hon. Emilia snörvlade och vände huvudet mot mig. Hennes lockigtrufsiga hår flög runt hennes ansikte och hon mötte min blick. "Vad ska jaggöra, Alex? Tänk om Max lämnar mig?"
"Det kommer han inte",sade jag lugnande. Det vågar han inte,tänkte jag. Våra blickar möttes igen.
Jag anade att jag varden ända i hennes liv som förstod. Förstod att ett misstag var ett misstag. Jaghade gjort tillräckligt många av dem för att förstå.
Mitt liv varkomplicerat som det var. Under de närmsta sju åren hade jag varittobaksberoende, runt två paket om dagen.
En dag hadecigaretterna blivit marijuana. En dag blev jag hög. En dag blev jag pank ochfick förlita mig på bidrag och lån. En dag var jag i skuld till tio olikalangare och de alla riktade nu pistoler mot mitt huvud. Det sista vissteförstås inte Emilia.
"Hur kan du vara såsäker?" frågade hon förtvivlat.
"För att jag vet hurmänniskor är, hur du är, EmiliaJohnsson skulle aldrig välja en kille som skulle lämna henne för ett simpeltmisstag."
"Max är inte ’enkille’, jag älskar honom", sade hon. "Jag vet bara inte om jag borde berättadet."
Jag suckade och ladeen arm om hennes axlar. "Litar du på mig?" frågade jag henne lugnt.
"Ja", sade Emiliautan att tveka.
"Då borde du berätta."
En knackning pådörren avbröt vår djupa konversation, Jag reste mig och gick ut till dörren ochtittade ut genom kikhålet.
Två stora killar medtatueringar stod utanför med ilskna uttryck på sina strikta ansikten.
De var två avlangarna.
Den ena av dem höjdesin hand. Inuti den enormt slitna handen befann sig en pistol. Fan.
Avskyr sådana bilder men jaja.
En dag<o:p></o:p>
Jag satte mig vid minyngre kusins sida i soffan. Den var gjord av något lent tyg och var köpt påIKEA. Tyget bar en läderbrun färg, men kändes inte alls som om det bar sammevärde.
"Du kan sova här omdu vill", sade jag mjukt och tog Emilias hand. Hennes ansikte glänste av tårarsin fortfarande vällde ur hennes rödgråtna ögon. Hennes ljusblonda hår såg mattut i det grå skenet som lyste genom fönstren på min lilla etta i Malmösinnekvarter.
Emilia skakade lättpå huvudet, men höll kvar blicken på ett dammkorn som dansade på trägolvet.
"Nej, jag skatillbaka", sade hon. Emilia snörvlade och vände huvudet mot mig. Hennes lockigtrufsiga hår flög runt hennes ansikte och hon mötte min blick. "Vad ska jaggöra, Alex? Tänk om Max lämnar mig?"
"Det kommer han inte",sade jag lugnande. Det vågar han inte,tänkte jag. Våra blickar möttes igen.
Jag anade att jag varden ända i hennes liv som förstod. Förstod att ett misstag var ett misstag. Jaghade gjort tillräckligt många av dem för att förstå.
Mitt liv varkomplicerat som det var. Under de närmsta sju åren hade jag varittobaksberoende, runt två paket om dagen.
En dag hadecigaretterna blivit marijuana. En dag blev jag hög. En dag blev jag pank ochfick förlita mig på bidrag och lån. En dag var jag i skuld till tio olikalangare och de alla riktade nu pistoler mot mitt huvud. Det sista vissteförstås inte Emilia.
"Hur kan du vara såsäker?" frågade hon förtvivlat.
"För att jag vet hurmänniskor är, hur du är, EmiliaJohnsson skulle aldrig välja en kille som skulle lämna henne för ett simpeltmisstag."
"Max är inte ’enkille’, jag älskar honom", sade hon. "Jag vet bara inte om jag borde berättadet."
Jag suckade och ladeen arm om hennes axlar. "Litar du på mig?" frågade jag henne lugnt.
"Ja", sade Emiliautan att tveka.
"Då borde du berätta."
En knackning pådörren avbröt vår djupa konversation, Jag reste mig och gick ut till dörren ochtittade ut genom kikhålet.
Två stora killar medtatueringar stod utanför med ilskna uttryck på sina strikta ansikten.
De var två avlangarna.
Den ena av dem höjdesin hand. Inuti den enormt slitna handen befann sig en pistol. Fan.
Visa toppen
Show footer