Jag var hemma, jag var alldeles ensam hemma.
Mamma och pappa var på en fest inne i staden och skulle inte komma hem fören klockan två på morgonen.
Det var mörkt i huset, jag satt och darrade i hela kroppen det var så läskigt. Jag viste inte om det var en säkring som hade gått eller om det var en storm utanför.
Jag hade precis hittat tändstickorna och mitt favorit ljus , det stora rosa ljuset som luktar som smultron när man har tänt det..
Ljuset och tändstickorna flög ur mina händer när det smällde i fönstret bredvid mig.
Jag gick på darrande ben fram till fönstret för att kolla vad det var som hade smällt i fönstret. Jag drog långsamt up persiennen och såg en svartklädd man - men bara för någon sekund innan jag hoppade till soffan – som bara stod och stirrade på huset som om han var galen som om han ville bränna ner hela skiten till grunden.
Jag kröp ner ifrån soffan och gick på mina darrande ben fram till fönstret och stack fingrarna mellan persiennen som hade åkt ner när jag hade flytt till den stora soffan.
Jag tappade andan när jag såg att han bara stod några steg ifrån fönstret. Jag sjönk snabbt ihop mot väggen och kände hur mina ögon och kinder blev blöta, det såg ut som att hela huset skakade, hela min kropp skakade. Jag la mina darrande händer mot pannan, jag hade inte bara börjat att darra, jag kallsvettas också.

Det bultade hot fullt på dörren, jag skrek till - det var isande även för mig. Han bultade på dörren igen, den här gången var det mer bestämt och hotfullt.
"Öppna dörren Sammy!" skrek han.
"Aldrig i mitt liv! " ropade jag tillbaka. Jag var så rädd och det kunde han höra i min röst.
Då kom en jättesmäll till, han hade sparkat in dörren. Jag satt som fast frusen på golvet. Han gick långsamt fram mot mig. Jag flög upp på mina fötter och sprang igenom dörren till köket, igenom köket och sen igenom hallen där jag märkte att han inte hade sprungit efter mig.
"BUHE!!!" Jag hade inte hört honom komma bakom mig.
Jag sprang in i köket och såg till min fasa att han hade lagt köksbordet mot porten in till hallen. Jag hörde köksdörren smälla igen. Jag vände mig snabbt om och såg att han gick snett mot mig. Jag sprang så snabbt jag kunde mot dörren för att ta tag i nyckeln och vrida den så att dörren skulle låsas up , men det fanns ingen nyckel i låset. Jag hörde en lågt skrockande ifrån mannen.
"Tror du verkligen att jag är så dum så att jag lämnar nyckeln i låset ? " frågade han roat.
Jag skakande bara på huvudet och han skrattade kort. Sedan kom den mördande blicken tillbaka tillsammans med ett leende som kunde passa på djävulen själv. Jag började gå mot hörnet av köksbänken där den är som ett V, han tog upp den nyaste kniven som ingen hade använt ännu. Han kom bara närmare och närmare och den mördande blicken växte för varje steg .
Jag sjönk ner mot bänken och han sjönk ner på huk. Han satte kniven mot min strupe.
"Snälla." Jag försökte låta samlad . "Varför gör du detta?"
Han svarade inte han tryckte bara kniven hårdare mot strupe och sjönk ännu längre ner samtidigt som han lutade sig framåt och viskade.
"Jag gör någon en tjänst." Han röst var mjukare men ändå hot full.
"Vem ?"
"Anna.."
Vaa?!
Anna är ju min bästa vän det har hon ju varit ända sedan första klass, vi hade varit tillsammans i halva våra liv..
"Neej!" Jag var helt chockad.
Jag hade nästan glömt bort att han var där, men när han tryckte kniven hårdare mot min strupe så kom jag ihåg att han var där. Det gjorde så ont att jag trodde att han var inne i halsen med kniven. Jag ställde mig sakta upp och han kom efter. Då såg jag hans riktiga längd, han var runt en och åttio och han hade brunt hår under den svarta cowboy hatten och han hade de bruna mjuka ögonen som nu var förvridna i en konstig blick som jag inte kunde tyda.
"Tim ?" han tittade mig i ögonen när jag sa HANS namn han slappnade av i handen som han hade kniven i men han släppte det inte.
Det är klart att det är Tim. Det bruna fina håret, det perfekta ansiktet .
Jag tittade lite skamset ner på mina darrande händer som darrade mycket mindre nu men dom darrade fortfarande, men tankarna flög i huvudet på mig.
.Jag kunde ju känna igen honom även om vi var ibland femhundra människor. Jag hade varit kär i honom sedan femte klass.
"Sammy ?"
Jag tittade upp på han ansikte som var mycket närmare än vad jag trodde att det skulle vara, jag kunde känna hans andedräkt, så nära var han.
" Ja?"
Jag kände hans andedräkt den var som en varm sommar bris som tog med sig alla skogens ljuvliga dofter. Jag lutade mig intensivt framåt för att känna hans andedräkt mera, då hände det oväntade, han lutade sig ännu längre fram så att han kysste mig.
Hans läppar var varma och formade mina efter hans.
Jag var tvungen att avsluta kyssen för att andas men jag ångrade mig så fort jag gjorde det.
" Vad gjorde du så för? "frågade jag lite andfått och irriterat – jag menar han hade precis försökt att döda mig!
" Jag har faktisktingen aning. "svarade han lite förvirrat.
Jag fnissade lite han var lika andfådd som jag om inte mer. Sedan blev jag allvarlig igen.
"Skulle inte du döda mig? "
Han skrattade och svarade "Jo, det skulle jag." Jag ryckte till och han märkte det. Han tog mina händer i sina och lutade sig fram mot mitt ansikte han kysste min kind innan han viskade i mitt öra.
"Men jag har ingen vidare lust för det längre." Jag var på väg att säga något men han tystade mig med en kyss till. Jag glömde vad jag skulle säga så fort hans läppar nuddade mina. Han höll ut kyssen länge innan han släppte eftersom att han var tvungen att andas.
"Men varför sa Anna till dig o döda mig då? "
Han suckade och släppte min ena hand för att kunna trycka näsryggen med tummen och pekfingret och sa.
"Hon sa inte exakt, hon sa bara att hon ville ha dig ur vägen."
"Åhhh…" Det var det ända jag kunde få fram. Jag började att gå mot vardagsrummet igenom porten men han hindrade mig. Jag vände mig om och såg rakt på hans kraftiga hals, jag kollade up på hans ögon istället. Han slog armarna om mig och viskade i mitt öra att jag inte behövde vara rädd. Jag släppte på armarna lite och kollade in i hans ögon och sa.
"Jag är inte rädd."’
Han tog up nyckeln ur fickan och låste up dörren till vardagsrummet. Vi satte oss i soffan, eller tja tils han drog med mig ner för att kunna lägga mig ner under en filt pressad mot hans bröst. Han satte på tv:n och jag somnade i hans starka armar.
Jag vaknade lite senare av att telefonen ringde. Tim svarade som om han är en i familjen.
"Hos Linsons. Okej, jag ska berätta det för henne. Okej, hejdå."
"Vem var det? " frågade jag honom lagom sömnigt.
"Oj, väckte jag dig? "
"Nej då jag ändå hade tänkt vakna snart" - inte alls. "Vem var det som ringde?"
Han tvekade innan han svarade. "Det var doktor Wiklund."
"Vad ville han då?"
"Din mamma har blivit på körd av en buss och hon har brutit nästan hela höger sidan. "
Jag kände hur mina ögon började bli blöta. Han böjde sig fram för att kyssa bort dom tårarna som hade ramlat från öga ner på kinden.
"Det är okej. Hon lever fortfarande och hon kommer hem i övermorgon . Jag kommer att stanna här hela tiden med dig. " sa han lugnande.
’’Lovar du?’’ frågade jag han med gråten i halsen.
’’Jag lovar.’’ sa han och kysste min panna.
Efter dom orden så somnade jag igen och jag vaknade inte fören det var morgon.
När jag väl vaknade så vaknade jag av att jag kände en doft av ägg och rostat bröd, jag upptäckte att jag även var ensam i soffan.
" Tim?" Jag blev rädd att det hade hänt något efter att jag hade somnat.
"Här inne." Han röst kom som en porlande bäck en vacker sommar dag.
Jag gick in till köket där han stod och stekte ägg.
"God morgon sömntuta, har du sovit gott?"
"Japp, du då? "
"Sådär, jag hade lite svårt att somna på din knöliga soffa." Han log så fint – så fint som bara Tim kan göra.
Jag satte mig vid bordet och väntade på att äggen som han höll på att steka skulle bli färdiga. Under tiden så pratade vi lite om vad som hade hänt mamma.
"Doktor Wiklund ringde i morse innan du hade vaknat’’ sa han samtidigt som jag tog en tugga av brödet.
’’Vad sa han?’’ frågade jag mitt i tuggan.
’’Han sa att din mamma kunde komma hem imorgon kväll. Jag lovade honom att jag skulle stanna här tills imorgon eftermiddag."
Jag nickade – men på insidan skrek jag av lycka, tjugofyra timmar till med Tim.
Jag gick sedan för att ta ner några tallrikar ifrån hyllan som han kunde lägga äggen på. Vi pratade lite mer om mamma innan vi började prata om ett biologi projekt ifrån skolan.

Vi höll oss inne i huset medans ha var hos mig, vi satt och kollade på film, spelade kort och pratade, och den natten somnade jag i hans armar igen.
Han höll det han lovade Doktor Wiklund och stannade hos mig hela dagen.
Han åkte hem vid klockan två dagen då min mamma skulle komma hem(vilket jag är väldigt glad över att han gjorde.) Vi höll varandra i handen ända tills han var tvungen att gå hem.

Jag satt och tänkte på Anna när mina föräldrar kom hem. Mamma satt i en rullstol med sin arm och sitt ben i gips. "Åh lilla gumman, hur är det med dig?" frågade hon.
" Jag mår bra" sa jag samtidigt som min mobil började att vibrera i min ficka. Jag kollade på displayen.
" Vem är det?" fråga pappa som rullade in mamma i köket.
"En vän bara." sa jag, men det var inte vem som helst, det var Tim.
"Hej." sa jag i telefonen.
"Hur är det med dig?" frågade Tim i den andra änden, han lät orolig.
" Jag mår bra, mina föräldrar kom precis hem. Du låter konstigt.. Hur är det med dig?" frågade jag.
" Jag känner mig bra förutom den konstiga känslan jag har." svarade han. " Vadå för känsla?"
Han tvekade med att svara.
" Det känns som att jag blir förföljd." svarade han tvekande.
"Var är du någonstans?" frågade jag han.
"Jag är vid affären." svarade han.
"Jag kommer, kan du börja gå mot mitt hus?" frågade jag.
Han tvekade igen.
" Visst och du Sammy? Var bara försiktig." sa han.
"Klart att jag ska vara, ses snart." han sa inte hej då, han la bara på.
"Jag kommer snart." sa jag högt till mamma och pappa.
"Var ska du gå någonstans?" frågade mamma lite oroligt.
"Jag ska bara gå ut en sväng, jag har ju suttit i detta huset i två dagar utan art gå utanför dörren." svarade jag samtidigt som jag satte på mig mina gympaskor.
"Okej, men va bara försiktig." sa pappa " Och du får komma hem till middagen." sa mamma när jag öppnade dörren och gick ut.
Tims ord ekade i huvudet samtidigt som jag sprang den kilometern till affären. "Det känns som att jag blir förföljd."
Var det Anna som hade gett sig på Tim nu? Det var ju mig som hon ville ha ju!? Mina tankar bara skenade iväg med en rasande fart. Vad har hon gjort mot Tim? Har hon gjort honom illa?
När jag var framme vid affären så var inte Tim där. Jag gick in och kollade om han väntade på mig där, men jag kunde inte hitta han någonstans. Jag gick ut och ställde mig vid cykelparkeringen.
’’ Han är inte här.’’ Sa en välbekant röst bakom mig, jag hade känt den personen i snart sjuttonår.
’’Var är han Anna?’’ frågade jag utan att vända mig om, jag ville inte se henne i ögonen efter det som hon hade gjort mot mig.
’’Tjaa.. Inte här i alla fall.’’ Sa hon medans hon gick mot mig.
Nu var jag tvungen att vända mig om. ’’Var är han någonstans?’’ jag var väldigt sträng i min fråga, jag var inte rädd längre, jag ville bara hitta Tim.
‘’Stackars lilla förvirrade Sussie.’’ skrattade Anna bakom mig. ‘’Varför är du orolig över Tim när den som du borde vara orolig för, är du.’’ hon var så hotfull i sin röts så mitt hår i nacken reste sig. Hon skrattade igen när hon såg mitt anikte, jag måste ha sett så rädd och löjlig. Men det var bara för att jag visste att hon hade rätt, jag borde vara mer orolig över det som kan hända mig än Tim, men det gick bara inte...
‘’Har du tappat rösten eller?’’ frågade Anna och började att skratta igen.. Stod och skrattade åt mig, inte det skrattet som jag har hört så många gånger innan, skrattet från min bästavän, utan skrattet ifrån ett monster, ett monster som var hemskt.

Haha jag håller på med att fortsätta med den, den är inte klar än...