September
Monday 3 October 2011 photo 2/2
|
NYTT!!Hon slutade att skratta och gav mig den hemska blicken igen, hon var inte min vän längre, hon var ett rovdjur, ett rovdjur som skulle äta upp sitt byte efter att hon har plågat det till döds. Det fick mig att minnas dagen som vi blev vänner, kanske det var på det konstigaste sätt men det var så vi funkade. Vi gick i första klass. Jag hade flyttat dit ifrån Stockholm, för att pappa fick ett uppdrag ifrån sin chef. Jag hade blivit retad av Bobby 'brottaren' Lindström som gick i våran klass, Anna var den enda och den första som någonsin stått upp honom. Hon var helt orädd, hon stod bara där och kollade på honom med samma blick som hon hade nu. Och sen den dagen så har vi varit bästa vänner. Men nu var den dagen bakvänd, jag var Bobby, men det var mig som hon gav blicken till mig. Tim.. TIM!! "Jag frågar dig en gång till Anna, var är Tim?" jag sa varje ord bestämt. "Det blir ju inte roligt om jag berättar för dig." sa hon retsamt. Hon gick mot mig, hon slog mig i ansiktet så att jag hamnade på marken, jag kände hur hon sparkade mig i ryggen och sen blev det svart. Jag vaknade sakta ur min sömn, jag kände ur smärtan kom mot mig med stora kliv. "Aj!" var det ända som jag fick ur mig. "Sammy?" Jag hörde rösten bakom mig, jag försökte sätta mig upp men det gick inte. Jag kunde inte få mina händer att fungera. Då hörde jag rösten bakom mig igen."Sammy? Är det du?" Eller det som är kvar av mig.. Då kände jag igen rösten som lät som en pålande bäck, det var hans röst! "Tim?! Är det du?" Han skrattade."Livs levande." var hans svar. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så glad av att höra hans röst. "Var är du?" jag började leta efter honom, jag kunde inte se honom. Jag var i ett mörkt rum, det fanns bara en ljus källa, ett litet fönster i ena kanten av rummet. Jag försökte att resa mig upp igen, denna gången lyckades jag bara art sätta mig upp, men när jag ställde mig på benen så vek dom bara sig under mig, jag hamnade på golvet igen. "Ta det försiktigt!" sa Tim, hans röst lät orolig, nästan rädd. Inte alls som innan jag stötte på Anna, utan på ett annat sätt, ett 'jag är orolig för dig älskling' sätt. Jag provade att ställa mig upp igen, jag lyckades denna gången. "Var är du Tim?" jag kunde inte se honom."Gå till ljuset så att jag kan se dig Sammy." Jag stapplade fram till det lilla ljuset som lyste upp det som jag trodde var en källare. Jag hörde hur något släpade sig mot mig, och då såg jag Tims vackra ansikte komma fram på andra sidan av rummet där ljuset slutade. Han stod inte upp, han satt kvar på marken. Jag vinglade fram till honom. Jag la mina armar om hans hals, jag var så glad att han levde.
Geo tag
Visa toppen
Show footer