April
Thursday 13 January 2011 photo 4/4
|
Jag är nog ganska slut på ord strax, men jag har fortfarande så mycket jag vill säga, men som kanske inte är så passande, men du… du var den som såg mig genom allt, och jag ville aldrig släppa dig, men jag antar att det är dags för mig att gå vidare, du gav mig så mycket hopp, jag är allt jag är idag för du brydde dig, jag trodde nästan jag kunde flyga pågrund av all den kärlek du gav mig, jag rörde nästan himlen.
Det är så jobbigt att tänka tillbaka på allt, för jag tänker att det kanske en dag kunde bli du och jag, kanske inte, men jag hade alltid hoppet men nu har det svalnat och jag vet inte hur men jag trodde så mycket på dig, jag trodde att allt du sa var sant, men det kanske var sant.
Jag kommer så väl ihåg den natten jag låg hemma hos mamma och jag frågade dig ifall något var fel och då skrev du att du inte visste vad du ville, det blev så mycket tårar den natten, det finns inte, jag var så ledsen, jag tror inte jag har varit så ledsen sen farfars begravning, jag är så fylld av massa känslor just nu för tillfället att jag egentligen inte vet om jag känner något för dig mer, men jag tror att jag gör det, för varje gång jag ser på ett kort på dig, så blir jag tårögd och det svider i hjärtat, jag antar att det är första gången jag verkligen är kär, och tro mig den första gången du blir kär och den kärleken dissar dig så kommer du känna det jag känner idag, och idag är de tre månader sedan jag stog och sa hejdå till dig, tiden går så fort, jag kan knappt tro de.
De dagar jag tror att mitt hopp har tagit slut, det är då jag börjar tro igen och så blir jag besviken så börjar det om, men nu är det dags att släppa allt, jag kämpade in mot det sista, jag kämpade allting jag hade, men det var inte värt något för dig, jag önskar att det var, men det är inte så, det gör mig så besviken att jag inte räckte för dig, men jag tror säkert du hittar något fin tjej, jag hoppas du behandlar henne bättre än vad du har behandlat mig, även fast du har försökt skriva fina ord på ett "bra" sätt så det har fortfarande sårat mig mer det jag skriver nu hänger inte ihop för fem öre, men då kanske du märker att jag är sjukt förvirrad? Jag vet inte, jag önskar du såg, jag önskar du hörde, de tre nätterna som har gått nu har jag i stort sett legat sömnlös och somnat sent och varit sjukt trött i skolan, allting är pågrund av dig, att jag saknar dig, jag har legat och kramat om din tröja, gråtit, snyftat… min enda tröst då var min kudde.
Jag önskar att det var du som låg brevid mig den stunden, men det är bara min vilja som pratar, jag saknar dig så mycket, det gör jag verkligen, alltid du som trösta mig, men en dag kanske jag finner mig en annan tröst, en tröst som inte sårar mig.
Jag ligger och tänker nu hur fort tiden går, hur mycket jag saknar dig, hur mycket jag vill se dig, hur mycket jag hatar dig, allting mellan himmel och jord, och allting handlar om dig. Jag önskar att denna historia kunde få sig ett lyckligt slut, men det är alltid så den som kämpar mest är alltid den som blir mest sårad, och yes here i am sårad utav bara fan, men jag tänker inte låta dig trycka ner mig längre, det har gått så långt nu så jag måste gå vidare, utan dig.. det gör ont men jag måste, jag måste gå vidare, inte vara kär i dig mer, inte prata med dig mer, men det kommer nog bli jobbigare än väntat mig antar jag.
Jag önskar jag inte saknade dig som jag saknar dig, men inatt tänker jag sova, med eller utan dig i tankarna, det återstår och ser, men glöm aldrig att jag kämpa och det var verkligen mer än vad jag orka, jag önskar jag kunde säga att det var värt det, men nu i efterhand så var ingenting värt det, för jag blev sårad i slutändan, och du lovade mig att inte bli sårad.
Men inte sant, man blir sårad av kärleken? Måste bara vara stark och inte låta detta sänka mig mer än vad det redan har gjort.
Annons
Visa toppen
Show footer