February
Monday 4 May 2009 photo 1/1
|
När livet sakta rinner ut,
När välden far förbi.
När man blir fartblind
och tror att allt går som på räls.
Det är då man åker i diket.
Det man själv förblindat trodde
skulle vara evigt får då ett
hastigt slut.
Då man ligger där,
krossad av sitt inre.
Känner hur livet sakta
rinner ut.
Hur andetagen blir
korta och få.
Ingen kommer någonsin
att förstå.
Allt är kallt, ingen räddning
är nära.
Lämnad att dö, utan någon
oro ser man ljuset.
Värmen sköljer stillsamt
in i kroppen. Armar och
ben får sakta åter liv.
Andetagen blir åter jämna
och långa.
Där inget kan gå fel,
där ingen mår dåligt.
Jag tror det är värre att veta att man snart ska dö än att bara göra det.
När välden far förbi.
När man blir fartblind
och tror att allt går som på räls.
Det är då man åker i diket.
Det man själv förblindat trodde
skulle vara evigt får då ett
hastigt slut.
Då man ligger där,
krossad av sitt inre.
Känner hur livet sakta
rinner ut.
Hur andetagen blir
korta och få.
Ingen kommer någonsin
att förstå.
Allt är kallt, ingen räddning
är nära.
Lämnad att dö, utan någon
oro ser man ljuset.
Värmen sköljer stillsamt
in i kroppen. Armar och
ben får sakta åter liv.
Andetagen blir åter jämna
och långa.
Där inget kan gå fel,
där ingen mår dåligt.
Jag tror det är värre att veta att man snart ska dö än att bara göra det.
Annons
Visa toppen
Show footer