May
Tuesday 15 July 2008 photo 1/1
|
Det finns en väg som tar dig hem du skall alltid finna den
om ditt hjärtas röst får leda dig tillbaka
om du förlorar dig ibland ska du minnas detta land
där du har en plats bland vännerna du saknar
Men den gyllene vägen blir nog aldrig mer densamma igen
om din silversko här aldrig mer skall vandra
men jag ser dig i spegeln och du finns inom mig alltid min vän
och jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
Här lever vi som nu blir kvar med de minnen du oss gav
och du får av oss ett lycka till på färden
och du skall alltid ha en vän när du återvänder hem
ska du aldrig vandra ensam mer i världen
och den gyllene vägen för den finns inom oss alla min vän
och vi vet att du den åter här ska vandra
vi kan se dig i spegeln och du lever med oss alltid min vän
och vi väntar dig när körsbärsträden vaknar
det finns en väg som tar dig hem du skall alltid finna den
om ditt hjärtas röst får leda dig tillbaka
om du förlorar dig ibland ska du minnas detta land
där du har en plats bland vännerna du saknar
oh den gyllene vägen blir nog aldrig densamma igen
om din silversko här aldrig mer ska vandra
men jag ser dig i spegeln
och du finns inom mig alltid min vän
och jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
Jag älskar dig farmor, vi ses snart igen.
-Jag ska ta vara på mitt liv såsom du har gjort, och leva & dö lyckligt. Jag ska visa att jag är lika stark som du har vart genom åren. Det sitter i våra gener farmor. / Ditt barnbarn Anna-Karin.
Det var hemskt att komma till Solberga denna dag klockan 8.30. Det var jag, mamma, pappa & kjell-göran. Att bara ta ett kliv ur bilen och sedan vända klacken in mot ditt hem. Det snurrade runt massor av tankar i mitt huvud, det har det gjort hela dagen idag. Men att bara veta att jag kommer närmre och närmre din ensamma och själ-lösa kropp gjorde mig yrslig. Jag fattar fortfarande inte att det är sant... Då vi öppnade din dörr, stod en personalkvinna innanför och sa att hon beklagade sorgen och att du hade fått en smärtfri död. Det gjorde mig lugn för stunden men då jag kom in riktigt och runt vägghörnet så slog mitt hjärta extra hårda slag. Att bara få se dig ligga där alldeless stilla det gjorde mig verkligen vimmelkantig. Alltid annars brukar du alltid säga: "Men hej, är det du" och man brukar kunna se ett stort leende på dina läppar och ett par öppna och omfammlande armar emot sig. Du brukade tillochmed klappa i händer då vi kom, det var helt underbart! Det var obeskrivligt, jag ser dig framför mig än. Jag minns att jag gav dig massor av kramar och många pussar sista gången då jag såg dig i livet. Jag kunde bara inte lämna dig, tänk om det var sista gången jag såg dig vid liv, något som det nu var. Jag sprang fram och tillbaka mellan sängen och dörren. Jag kunde verkligen inte! Men till slut så gav jag dig min sista "livs kram & puss" och sa som jag alltid säger :" Glöm inte gud som haver, Farmor", Hejdå!" .......
Vi gick fram till din säng, tog en stol och satte oss nära våran egen farmor/mor/svärmor. Jag kollade på din bröstkorg, nej det är sant den rör sig inte. Jag rörde vid dig, alldeles kall och stel. NEEEJ! Det kan inte vara sant, det får bara inte vara sant. Jag såg och rörde vid dig länge, i ungefär 2 timmar satt vi där. Tårarna som bara rann, minnena klarnade upp mer och mer, vilka tider vi har haft tillsammas farmor, vi och familjen även släkten. Vi åkte hem igen efter att jag hade tagit mod till att krama dig en sista gång "vid bortgången"...
Någon smörgås går väl ner då vi kommer hem, då är det brors tur att få reda på hela händelsen lite tårar kommer på honom med, men han repar sig fort. Han och pappa är påväg till att åka då jag får en tanke om att jag MÅSTE med, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden att jag inte följer med nu. Ett sista farväl blev mellan klockan 13.45-14.30 då även Carin var med. Då vi suttit där ett tag till och är påväg till att ta farväl; böjer jag mig ner o kramar om dig, viskar ett par ord i ditt öra, någonting låter då plötsligt ifrån dig. Det var som om du svarade på min såkallade fråga. Det gjorde mig väldigt väldigt lugn...
Vi ska vara evigt tacksamma för att ha fått funnits i ditt liv. Fått glädjats med dig. Gått igenom både gott & ont, jag är ytterst tacksam det ska du veta farmor. Jag ska leva mitt liv, jag ska kämpa och fortsätta leva mitt liv, trots att du inte finns kvar i det. Men du finns i mitt hjärta och kommer alltid att göra. Jag förstår om du inte hade en sån bra barndom heller det med bortgångar o.s.v. Eftersom din far dog då du var runt 9-10 års åldern, en som stod dig närmast. Du farmor, du står/stod mig inte lika nära så som mina föräldrar och vänner, men det räcker till att jag ska veta att jag älskar dig gumman, även om vi inte träffades så ofta som mer än 1 gång i veckan. Jag ska vara lika stark som dig, kämpa exakt lika mycke. Du har gått igenom det mesta du, gott som ont! Men bortgången är också en sak som sker här i livet. Har man "en gång" fötts så väntar sedan döden förr eller senare. Tyvärr!
När du bodde här hemma, då när vi var små, oj herregud va roligt vi hade! Jag har massor av minnen med dig, kommer aldrig att glömma varken dig eller dem och det vet du. Jag kommer snart jag med farmor, jag vet att du väntar på mig, sköt om dig så länge så ska jag försöka göra mitt bästa med mitt liv för att göra både dig och mig själv stolt.
JAG ÄLSKAR DIG FARMOR ! Y
om ditt hjärtas röst får leda dig tillbaka
om du förlorar dig ibland ska du minnas detta land
där du har en plats bland vännerna du saknar
Men den gyllene vägen blir nog aldrig mer densamma igen
om din silversko här aldrig mer skall vandra
men jag ser dig i spegeln och du finns inom mig alltid min vän
och jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
Här lever vi som nu blir kvar med de minnen du oss gav
och du får av oss ett lycka till på färden
och du skall alltid ha en vän när du återvänder hem
ska du aldrig vandra ensam mer i världen
och den gyllene vägen för den finns inom oss alla min vän
och vi vet att du den åter här ska vandra
vi kan se dig i spegeln och du lever med oss alltid min vän
och vi väntar dig när körsbärsträden vaknar
det finns en väg som tar dig hem du skall alltid finna den
om ditt hjärtas röst får leda dig tillbaka
om du förlorar dig ibland ska du minnas detta land
där du har en plats bland vännerna du saknar
oh den gyllene vägen blir nog aldrig densamma igen
om din silversko här aldrig mer ska vandra
men jag ser dig i spegeln
och du finns inom mig alltid min vän
och jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
jag väntar dig när körsbärsträden vaknar
Jag älskar dig farmor, vi ses snart igen.
-Jag ska ta vara på mitt liv såsom du har gjort, och leva & dö lyckligt. Jag ska visa att jag är lika stark som du har vart genom åren. Det sitter i våra gener farmor. / Ditt barnbarn Anna-Karin.
Det var hemskt att komma till Solberga denna dag klockan 8.30. Det var jag, mamma, pappa & kjell-göran. Att bara ta ett kliv ur bilen och sedan vända klacken in mot ditt hem. Det snurrade runt massor av tankar i mitt huvud, det har det gjort hela dagen idag. Men att bara veta att jag kommer närmre och närmre din ensamma och själ-lösa kropp gjorde mig yrslig. Jag fattar fortfarande inte att det är sant... Då vi öppnade din dörr, stod en personalkvinna innanför och sa att hon beklagade sorgen och att du hade fått en smärtfri död. Det gjorde mig lugn för stunden men då jag kom in riktigt och runt vägghörnet så slog mitt hjärta extra hårda slag. Att bara få se dig ligga där alldeless stilla det gjorde mig verkligen vimmelkantig. Alltid annars brukar du alltid säga: "Men hej, är det du" och man brukar kunna se ett stort leende på dina läppar och ett par öppna och omfammlande armar emot sig. Du brukade tillochmed klappa i händer då vi kom, det var helt underbart! Det var obeskrivligt, jag ser dig framför mig än. Jag minns att jag gav dig massor av kramar och många pussar sista gången då jag såg dig i livet. Jag kunde bara inte lämna dig, tänk om det var sista gången jag såg dig vid liv, något som det nu var. Jag sprang fram och tillbaka mellan sängen och dörren. Jag kunde verkligen inte! Men till slut så gav jag dig min sista "livs kram & puss" och sa som jag alltid säger :" Glöm inte gud som haver, Farmor", Hejdå!" .......
Vi gick fram till din säng, tog en stol och satte oss nära våran egen farmor/mor/svärmor. Jag kollade på din bröstkorg, nej det är sant den rör sig inte. Jag rörde vid dig, alldeles kall och stel. NEEEJ! Det kan inte vara sant, det får bara inte vara sant. Jag såg och rörde vid dig länge, i ungefär 2 timmar satt vi där. Tårarna som bara rann, minnena klarnade upp mer och mer, vilka tider vi har haft tillsammas farmor, vi och familjen även släkten. Vi åkte hem igen efter att jag hade tagit mod till att krama dig en sista gång "vid bortgången"...
Någon smörgås går väl ner då vi kommer hem, då är det brors tur att få reda på hela händelsen lite tårar kommer på honom med, men han repar sig fort. Han och pappa är påväg till att åka då jag får en tanke om att jag MÅSTE med, tänk om jag kommer ångra mig i framtiden att jag inte följer med nu. Ett sista farväl blev mellan klockan 13.45-14.30 då även Carin var med. Då vi suttit där ett tag till och är påväg till att ta farväl; böjer jag mig ner o kramar om dig, viskar ett par ord i ditt öra, någonting låter då plötsligt ifrån dig. Det var som om du svarade på min såkallade fråga. Det gjorde mig väldigt väldigt lugn...
Vi ska vara evigt tacksamma för att ha fått funnits i ditt liv. Fått glädjats med dig. Gått igenom både gott & ont, jag är ytterst tacksam det ska du veta farmor. Jag ska leva mitt liv, jag ska kämpa och fortsätta leva mitt liv, trots att du inte finns kvar i det. Men du finns i mitt hjärta och kommer alltid att göra. Jag förstår om du inte hade en sån bra barndom heller det med bortgångar o.s.v. Eftersom din far dog då du var runt 9-10 års åldern, en som stod dig närmast. Du farmor, du står/stod mig inte lika nära så som mina föräldrar och vänner, men det räcker till att jag ska veta att jag älskar dig gumman, även om vi inte träffades så ofta som mer än 1 gång i veckan. Jag ska vara lika stark som dig, kämpa exakt lika mycke. Du har gått igenom det mesta du, gott som ont! Men bortgången är också en sak som sker här i livet. Har man "en gång" fötts så väntar sedan döden förr eller senare. Tyvärr!
När du bodde här hemma, då när vi var små, oj herregud va roligt vi hade! Jag har massor av minnen med dig, kommer aldrig att glömma varken dig eller dem och det vet du. Jag kommer snart jag med farmor, jag vet att du väntar på mig, sköt om dig så länge så ska jag försöka göra mitt bästa med mitt liv för att göra både dig och mig själv stolt.
JAG ÄLSKAR DIG FARMOR ! Y
Comment the photo
TACKTACKTACK så jätte mycke, var lättast o bara skriva om detta för de är jobbigt och prata om de än och bara skriva det. Nej det kommer jag inte heller, jag älskar dig med min malin berglund <3
27 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/stickan92/238438282/
Visa toppen
Show footer