January
Friday 19 October 2012 photo 1/1
|
Change
Hatet och mardrömmar
Man kan säga att början av allt så fanns det bara en endaste snutta solsken i världen. Enda glimt av lycka befann sig i mitt liv. Det svåra var att kunna resa sig upp och fortsätta se ljuset framför mig. Tiden då allt var ljusast var när min familj var komplett, då vi kunde fira högtider tillsammans. Skratta och leva tillsammans. Världen var en bättre plats när jag kunde få vara nära min familj, när jag kunde se mina bröder växa. Men det enda som jag saknar är när vi var små, vi lekte alltid i sandlådan med små soldater. Det kan ses som trist för andra, men alla har haft sin barndom. Vi skrattade alltid och vi fanns där för varandra i alla situationer som fanns. Det var som att allt var menat att hända, att vi alla fyra skulle få vara med varandra resten av våra liv. Men sen hände det. Vi växte upp och vi flyttade isär ifrån varandra. Jag hamnade hos en familj som slog mig, torterade mitt sinne.
Varje skoldag så tänkte jag "vad ska jag göra nu" vad är mitt syfte att leva för? Ska denna mardröm följa mina fotsteg eller ska även mitt liv få ett bättre avslut?
Tankarna kring att leva smalt från mina händer och det enda jag kunde se var mörker, hat och död. Ljus förvandlades till mörker och allt hat svepte över mitt sinne och tillslut så kunde jag bara se igenom mörkret och leva som jag är.
Var dag och var natt blev allt sämre och det började bli svårt att skilja på dag och natt, det enda jag velade göra var att ta första biljetten till helvetet och stanna där. Där jag kunde se ljuset klart, där jag kunde känna mat smälta i min mage och känna energin svärma i mina ådror. Där jag kan känna blodet rinna igenom mig och höra mitt hjärta slå. Där jag trivs och blir omfamnad av kärlek från dem som bryr sig. Den verkligheten är och stannar i helvetet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, varje mörkhörn speglar sin egen historia. Det är som att någon förföljer mig, jag kan känna närvaro som jag aldrig har känt förut. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, jag vill släppa ut allt och känna igen. Jag vill se mig i spegeln och vara stolt över mig själv. Jag vill kunna le och skratta igen, känna sommarsolen lätta sig mot min hud, jag vill kunna känna mig varm.
Jag vill känna kärlek ifrån andra men det går inte. Täcket som är runt mig är svepen av mörker och hat, och den enda dröm jag kan få fram om nätterna är om min egen död. Enda sen liten har jag vart nära döden. Jag har känt den och hatet som började från min hand rörde sig sakta om åren intill min själ.
Jag känner inte mig själv längre, det känns som att det är någon annan som styr mina tankar och handlingar. Någon som är kapabel till att ta över mig och låta min kropp få vila ifred. Men mitt sinne skall vara kvar hos er och svärma er av hat elände och terror. Ibland kan jag känna att jag bara vill ta en revolver sätta i en kula och snurra trycka av och chansa om mitt liv är värdigt den bördan att få leva.
Varje dag får jag se en ny människa som ler och då tänker jag "hur kan du le men inte jag". Vissa förtjänar den chansen av lycka vissa andra förtjänar lyckan av hat som smälter samman i dig och visar dig frid av helvetes stora portar. Inne i porten är jag. Lyckan har redan funnit här i världen och den lyckan är att få känna hatet i mina ådror, mardrömmarna i mina tankar och sveket i mitt hjärta. Jag kan höra en röst i mig som säger åt mig att leva, men en annan säger att jag ska lägga mig ner. Lägga mig ner i en smärtsam död som får min kropp att ila av tårar.
Känslan av att få stå vid kanten av ett stup omringat av vatten mörkt som lyckan i mig. Att få falla neråt och känna vinden smeka min kind över håret och till mina fingertoppar, att kunna sträcka ut sina vingar i fallet och flyga ner till döden i öppna armar. Att för första gången i mitt liv på år få le och släppa en tår av fallen och sedan in i ljuset. Ligga i vattnet och känna vattnet rinna in i munnen och intill mitt hjärta och få slut på eländet. Känna att det här är jag, mitt liv börjar nu och det är nu jag ska finna min egen lycka i mitt andra liv efter det här. All tryck i vattnet skall få min kropp att explodera och min existerande själ skall följa och stanna i mörkrets mörka hörn och vänta på ett nytt offer att få leva för.
Folk lämnar mig och kollar aldrig tillbaka, jag har inte känt mig mer ensam än vad jag gör nu. Jag vill gråta jag vill skratta jag vill le. Men så länge folk hatar mig för den jag är. Så får jag aldrig chansen att visa vem jag egentligen är. Jag försöker verkligen visa mitt ljusa ja, men när konflikter och störande moment kommer fram så blir allt svart. Personer som sägs vara bättre än mig ställer sig framför mig och hånar mig framför alla. Folk skriver elaka saker på internet och kastar skit hit och dit på mig. En dag så vet jag inte vad jag ska göra för att hålla den mörka borta för en stund. En dag så kommer jag göra illa någon, men jag kommer inte skylla på mig själv för det. Men det jag undrar är om allting verkligen har ett lyckligt slut. Jag sitter ännu över tiden och funderar på det, "när är det min tur att få lysa"?
Annons
Camera info
Camera Canon EOS 450D
Focal length 34 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/60 s
ISO 400
Visa toppen
Show footer