Sanna VS den icke existerande konditionen, del l

Det är kvavft och min t-shirt klibbar mot kroppen, och jag förbannar mig själv för att jag envisades med att ta på mig den tjocka GIF-tröjan. En ilsken tjej skriker i mina öron att hon vill bli hans flickvän, yeahyeah hans flickvän.
"Jag orkar inte mer. Åh milde gode himmel låt mig få stanna och sova i det mjuka, varma gräset"
-Orkar inte mer redan? väser den icke existerande konditionen från min axel.
-Visste väl det. Hon orkar ingenting, flickebarnet.
Mina enorma 42:or dundrar vidare på grusvägen, nu fast beslutna att orka hela vägen fram till mitt hus.
"Jag SKA orka, jag SKA"
- Du orkar aldrig, viskar konditionen och tynger mina steg.
- Har inte tränat på så länge, och trappan är så långt långt bort...
Jag blundar, biter ihop käkarna och ökar på farten. Jag svänger vänster i backen (fast nu har jag, eh, öppnat ögonen annars skulle jag inte veta när jag skulle svänga) och ser mitt hus. Jag kväver impulsen att spy i vägkanten och ökar ytterligare. Domdom, domdom. Mitt hjärta slår som om det kommer implodera när som helst.
- Du orkar inte, du orkar ALDRIG... väser konditionen.
Grannkatten ligger på vår trappa och steker. Han ställer sig lojt upp, troligen bekymrad om han ska fly eller slåss när min för mitt ordentliga utseende antagligen föga smickrande gestalt dycker upp. När jag slänger mig på trappan flyr han mot grannhuset.

Jag vilar kinden mot den kalla stenen, och ignorerar det stora antalet massakrerade näbbmöss som efter min katts framfart fått sin vila på samma plats. Jag blundar och stänger av musiken.

Sanna VS den icke existerande konditionen:
1-0

visst är det så!