Ny novell i görningen! ''Maktlöshetens hopplöshet''

Vindarna flyger friska in genom det öppna fönstret.
Jag drar täcket högre upp över huvudet och försöker
ignorera det, för upp ur sängen vill jag inte gå.
Vindarna börjar vina mer än förut och jag tar ett djupt andetag,
sliter med mig täcket och går fram till fönstret för att stänga det.
Men, vad var det som sprang där ute? Eller, vem var det som sprang där ute?
Skuggan försvann bakom garaget och in i busksnåren.
Jag inbillar mig själv att jag helt enkelt inte är tillräckligt vaken
såhär klockan tre på natten och går och lägger mig igen.
När värmen i rummet lyckats komma tillbaka
somnar jag långsamt om och drömmer mig bort.
Drömmarna flyger bort över öppna landskap och härligt sällskap och, kalla vindar?
Det passade ju inte alls in i min dröm. Jag slår upp ögonen och sätter mig upp.
Jag var inte längre ensam. I dörren står den svarta skuggan jag tycktes mig se innan.
Varför är fönstret på vid gavel igen? Vem var denna människa, vad gör han här?
Jag hann inte tänka mer än så fören han inte längre var en skugga i
dörren, han var istället en mörk gestalt i mitt rum, bredvid min säng.
Rädslan existerade inte, däremot nyfikenheten var starkare än någonsin.
Han lät långsamt dragkedjan på sin huvtröja åka nedåt. Luvan åkte av och framför mig står han.
Han som jag så länge drömt om att få ha bredvid mig. Han jag så länge velat träffa.
Men varför denna tid på dygnet? Varför under dessa omständigheter?
Utan ett ord låter han resten av sina kläder falla till golvet.
Omedvetet häpnade jag av att det faktiskt hände, för han tog
sin hand och lade under min haka och kysste mig långsamt.
Vore jag inte förvånad skulle något vara otroligt fel, och jag nöp mig
själv lätt i armen för att försäkra mig om att det inte var någon dröm.
Åt min dumhet log han detdär söta leendet som bara han kan le.
Så tog han mig i sina armar, fick mig att känna mig varm fast
fönstret fortfarande var öppet och täcket bara halvt täckte kroppen.
I hans armar kände jag hur tryggheten jag länge saknat kom tillbaka.
Men ändå kunde jag inte låta bli att känna att någonting var fel.
Det var inte såhär det skulle gå till när prinsen i mina drömmar och jag skulle mötas.
Jag försökte slingra mig ur hans famn men han var
fast besluten om att inte vilja släppa min varma kropp.
Ett nytt försök i hopp om att komma loss från hans starka armar, men förgäves.
Mina ord om att han skulle släppa mig hjälpte inte heller.
Tryggheten falnade allt mer då jag insåg att han verkligen inte lyssnade på mig.
Att han inte alls brydde sig om vad jag ville.
Hur kan jag så länge längtat efter denna människa? Varför gör han såhär?
Rädslan jag inte kände tidigare började nu komma krypandes och tankarna var många.
Jag skulle inte kunna ta mig loss genom att streta och kämpa för mitt liv, så istället lutade jag
mig tillbaka mot hans bröst, slöt ögonen och njöt av hans värme medan min oro ändå växte.
Han kramade om mig hårdare för varje stund som gick, kysste mitt
hår med jämna mellanrum och viskade ohörbara ord.
Men jag orkade inte fråga efter vad han sa, för långsamt började
jag återigen drömma mig bort till de öppna landskapen.
Drömmen var dock inte densamma. Sällskapet var inte längre lika trevligt, landskapet inte
längre lika fint. Och de kalla vindarna, de hade förvandlats till skrikande storm.

There are more blog posts on this day (2)