''Den bitande kylan och knäsvagheten..''

''Det vara bara packa mina

väskor och gå ut genom dörren.

Ut i den bitande kylan som

färgade mina kinder härligt röda.
Sätta mig i en iskall bil som fick

låren att göra sig påminda.
Pratet och skrattet flödade frisk där

vi åkte från på de isiga vägarna.
Bilen stannade och vi satt

kvar och pratade en stund.

Sedan trotsade vi återigen kylan
och jag packade på mig mina väskor.
Stjärnorna lyste klara på vår

himmel där vi stod och filosoferade.
Jag såg hur tåget närmade sig perrongen

och jag gav dig en sista kram.

Ville inte släppa men gjorde det till slut ändå.
Tåget rullade in och gnisslandet
från bromsarna skar i öronen.
Jag vände mig om, vinkade ett
glatt hejdå innan jag gick på.
Dunkade ner i ett dubbelsäte och bara satt.

Kollade ut genom det frostiga
fönstret på den mörka himlen.
Månen lyste upp trädtopparna,
iallafall det man kunde se av dem.
När tåget fort svischade
förbi den snötäta marken.
Ur hörlurarna spelade nynnvänlig
musik som fick mig att le.
Fick mig att vilja sjunga
med och dansa omkring.
Men jag höll mig tillbaka då de
två killarna som satt snett mittemot.
Inte skulle få något att skratta
och vika sig dubbla åt.
Några timmar hade gott och det
var dags att återigen gå ut i kylan.
Andas in den friska luften och
sedan andas ut i små vita rökmoln.

I väntan på nästa tåg pratade
jag några sekunder i telefon.
Bara att få höra hans röst igen
gjorde mig knäsvag och fnittrig.
Vi lade på, och där stod jag och lyssnade
på ännu ett tågs inbromsningar.
Ännu en gång satte jag mig på
ett dubbelsäte och sjönk ner.
Musiken fortfarande spelandes på hög
volym och tankarna huller om buller.
Timmarna tickade iväg och det
kändes som en halv evighet.
Men äntligen var jag framme och
kylan bet återigen tag i mig.
Paniken steg i min kropp när jag
insåg att dörrarna var låsta.
Dörrarna på stationshuset där jag hade
tänkt vänta i en timme i väntan på mor.
Jag gick runt och upptäckte att
dörrarna på framsidan var öppna.
Mina andetag blev återigen lugna
och jag kunde sätta mig och vänta.

Vänta, vänta och vänta lite till.
Klockan tickade på så otroligt långsamt.
Telefonen ringde, det var mor
som sade att hon skulle bli sen.
Vilket betyder att jag skulle behöva
sitta rakt upp och ner och vänta längre.
Minuterna gick, kvartarna likaså
och då, då kom det in en man.
Först trodde jag att han skulle köra ut mig.
För stationshuset stängde för
egentliga en och en halv timme sen.
Men han började prata med mig
och jag sänkte volymen i lurarna.

Hans undring var om jag väntade
på ett tåg eller buss såhär sent.
Mitt svar blev att jag väntade på
min mor som skulle hämta mig.
När han undrade vart jag skulle och
mitt svar blev några mil bort log han.
Han var busschaufför och skulle
köra precis den rundan.

Jag var noga med att berätta för
honom att jag inte hade några pengar.
Då jag inte visste vart jag hade
lagt min plånbok någonstans.
Det gjorde ingenting, för kortautomaten

den fungerade iallafall inte.
Ett leende på mina läppar
och ett lika stort på hans.
Amir hände. En glad babblande
busschaufför på 33 glada år.
Han räddade min kväll, fick

mig att inte behöva vänta.
Vi pratade på, skrattade och filosoferade.
Hann mer fler samtalsämnen än vad
jag gjort med många på knappa 40 minuter.

Glädjen som sken i hans
ögon gjorde mig så glad.
Och när jag igen och igen tackade
honom för att jag fick åka med.
Då log han bara och tackade för
trevligt sällskap och pratstund.
Jag sade glatt hejdå och tack en
sista gång innan kylan anföll mig.
Mina armar höjdes och jag vinkade
hejdå när bussen gled iväg.
Ensamheten och tystnaden omringade
mig och de vita molnen fyllde lyften.
Mina andetag tillsammans med
kylan som stack i mina ben.
Var det enda som visade
att jag verkligen levde.

Där stod jag tyst i mörkret
och bara väntade.
Återigen väntade och drömde
mig bort till en annan verklighet.
Plötsligt hörde jag ett
mycket välbekant ljud.
En svart bil med trasig framskärm
kom upprullandes i min riktning.
Dörren öppnades och en

välbekant röst sköljde över mig.

Äntligen kunde jag sätta

mig i värmen och få njuta.
Njuta av att höra den bubblande

rösten och se det glada ansiktet.
Bilen rullade framåt igen och

pratet satte genast igång.
Bilen fylldes även med

skratt och kärlek.
Min mor, min älskade mor,

så som jag saknat henne..''