Varför försvinner ni alla så permanent....

ursäkta bilden...

jag vill bara tillägga, att jag inte tror att döden är någon ljuvlig befrielse. jag tror att livet i sig är ett underverk, jag tror att man ska ta lärdom av det som händer, och leva i nuet. jag tror inte på att säga till folk att inte sörja mig när jag dör, för jag skulle sörja dem! sorg är en naturlig del av att kunna hantera att skiljas från någon eller något man älskar, och om folk inte sörjde, då skulle jag känna det som att de inte älskade.

och jag förstår tanken att man får det bättre när man dör, men jag tror också att det är något de överlevande intalar sig, för att det ska göra mindre ont. jag gör det själv när någon jag älskar går bort, och jag tror att det är kanske en del av att få bearbeta dess bortgång. jag tänkte att när min mormor dog var det för jävligt att hon dog när hon äntligen verkade lycklig, efter ett liv av att fly, först från sin man och sedan från sitt egna mående, och när hon äntligen alltid, alltid var glad, så fick hon akuta smärtor, dog i cancer inom en månad. Det var orättvist, tänker jag för det mesta. men jag tänker också att hon fick ändå veta hur jävla bra livet kan vara, innan hon gick vidare.

sedan tror jag på reinkarnation, jag tror att när man dör hamnar man på någon rastplats, i brist på bättre ord, där själen får vila upp sig, sortera igenom alla erfarenheter och lärdomar, och när tiden känns rätt, så föds själen om igen.

det är ju inte så enkelt, men jag ska inte hi-jacka alinas dv längre.

men för att avsluta; om du inte menade att anta en massa saker, varför tog du dig tid att skriva en vägg av text? :O

och till alina, så tror jag att de du älskat, och som älskat dig, alltid kommer att hitta tillbaka. oavsett om det verkligen händer eller inte, så tror jag att det är sant. <3

Reinkarnation finns, allt är energi detta är ganska logiskt. Jag har dött flera gånger innan faktiskt, det är härligt. Energi kan aldrig förgöras bara omvandlas därför är döden bara en omvandling till något annat, därför finns det inget att sörja.

Det mänskliga egot har en tendens till att vilja hålla fast saker, människor och ting när de lämnar sina fysiska kroppar. Oftast sörjer människor av en självisk orsak, de sörjer för att människan inte kommer finnas i deras liv längre och kunna ge dem kärlek, bekräftelse etc.. Få personer sörjer när någon lever och lider, de borde istället sörja hela världen och allt liv som lider just nu och istället fokusera sig på livet här och nu döden och existensen efteråt kan de ända inte göra något åt.

Döden i sig är befrielse, en övergång, finns inget att sörja med det. Sörj de som lider, plågas, och utsätts för orättvisor istället. Sörjandet av någon som försvinner är mycket egocentriskt även om det kan verka vara det motsatta, livet om inget är orättvist döden är befrielse man får en ny chans att börja om så att man kan lära sig det man inte fick prova på sist.

Livet är en ända stor illusion, det ända som är verkligt är upplevelserna vi går igenom, att fastna vid vissa koncept ,ideal eller mönster är att stanna i sin utveckling. Döden är smärtsam, men det är det bara för de som blir kvarlämnade, den som dör känner ingen smärta den får en ny chans de kan dock välja att stanna kvar och i värsta fall hamna i limbo mellan verkligheterna ett väsen fast mellan två världar.

Som sagt energi försvinner aldrig, allt består utav energi inklusive oss själva i har ett elektromagnetiskt fält precis som allt annat, när någon dör så lämnar de bakom sig ett tomt skal bara, energin finns kvar den går att kontakta, känna och interagera med igen. Det gäller bara att sluta begränsa sig själv till rädslor, sorg och självömkan, döden är inget hemskt detta är något som är del av hjärntvätten som systemet ligger bakom.

Istället för sörja de som dör så borde fokus ligga i att älska de som lever, nu pratar jag inte enbart om ens vänner och släktingar utan alla på jorden, sörjer ni alla miljoner som dör konstant av svält ? Sörjer ni alla djur som slaktas på grund av att människor vill äta ? Sörjer ni planetens lidande ? Detta sker nu, min poäng är att det är okej att sörja det är naturligt, men det är bara tillfälligt och går över med tiden.

Jovisst, jag gjorde en del antaganden, men jag är inte heller perfekt jag har mina brister jag också, har i synnerhet svårt med offermentalitets människor. Jag bad om ursäkt för mina antaganden till och med så varför älta det förflutna ? Ganska onödigt eller hur ? Hade inte som avsikt att Såra henne eller någon annan här, skrev något som jag trodde kunde hjälpa men icke, så då bad jag om ursäkt givetvis.

Aja jag tänker inte fortsätta denna debatt, mera har redan sagt det jag skulle säga, så om du känner för att försvara henne av någon konstig orsak så gör du så. Själv har jag inte något syfte eller någon orsak till att på något vis få dig, henne eller någon annan att må dåligt här eller vilja attackera någon här på något vis alls. Önskar er alla en bra dag, livet är kort gör det bästa av det uppskatta nuet och varandra inklusive främlingar.

Lev väl.

err tl;dr

puss

sås?