Jag tar på mig mina kläder och lämnar min obäddade säng bakom mig och smyger ner på nedervåningen. Med blöta kinder och med öppen rock (som vanligt) beger jag mig ut i natten helt utan anledning. Eller hade jag anledning? Var det kanske så att jag inte kunde sova eller jag kanske behövde lite frisk luft för att rensa ut de självmordstankar som strömmat genom mitt huvud nu denna natt? Nä, jag skulle säkert bara ut för att jag inte orkade sitta i min nya soffa längre. Den var alldeles blöt av tårar efter mitt okontrollerbara sammanbrott och det bästa att göra var nog att gå ut en stund. Det konstiga var att jag slängde ner digitalkameran i fickan innan jag gick ut. Medan jag går längs en parkering, tänker jag på allting. Att jag sitter fast i ett mellanting och att där blir jag nog kvar en bra stund. Jag vill inte göra människor ledsna och jag vill inte förlora det som jag älskar, men sanningen är… att jag lider. Jag kan välja den feges utväg och fly från mitt liv. Då menar jag alltså fly från jordens yta. Då menar jag att dö! Dock kan jag inte göra detta för… jag är ingen självisk person. Jag vet att många skulle bli ledsna och det är absolut inget jag vill. Men så länge jag lever kommer jag nog att lida. I alla fall tills hela saken har uppklarats och det kanske den inte göra utan att någon blir sårad… på ett eller annat sätt. Jag förstår inte riktigt varför jag mår dåligt! Eller… jo… jag förstår ju varför, men jag borde ju ändå vara glad. Jag är ju inte precis inte i en secondhand- oro längre, som jag så vackert beskrev det i början. Jag är inte längre förvirrad utan jag vet vart jag står. Det är bara det… att jag är en dålig människa. Jag säger bara det… kärlek är en hemsk sak, men fy fan va underbar den är!

Annons

The photo has no tags

September 2006