May
Wednesday 22 September 2010 photo 1/1
|
Skit vad jag skäms för att det tog så lång tid... Tror egentligen inte på wb, men jag kunde inte komma på vad som skulle hända efter en vis scen... Ledsen för att jag dödade barnet, men, jag kan inte tänka mig Lovisa som en mamma... Med Josefine går det ganska bra dock, men hon kommer nog inte heller få något barn inom närmsta framtid... Flyttade S.s till nytt datum, som du kanske märkt...
Kapitel 36
Tom
Bilderna rörde sig på Tv:n. Det var någon film, Tom kunde inte komma ihåg vilken, men han antog att den var bra. Mycket blod, och annat kul. Mobilen ringde, "Dis Wo Ich Herkomm" spelades, det betydde, Bill. Tom visste att han var hos Josefine och Lo, Tom hade inte velat följa med, och nu ringde säkert Bill för att övertala honom.
Tom bestämde sig för att inte svara.
Bill fortsatte att ringa.
Han svarade.
"Tom, du måste komma GENAST! Lo dör!" Tiden stannade. Tom slutade andas. Han började skaka, Det gjorde ont i hjärtat, lungorna. Det senare berodde nog på att han inte andades.
"T-tom?" Bills röst lät svag.
"Tom, är du okej?" Var han okej? Var han okej?! Han hade just berättat att Lo höll på att dö, och Bill frågar om han är okej?!
"Jag är på väg." Var allt han svarade, innan han lade på och rusade ut ur huset, i bara mysbyxor.
Lovisa
Jag drömde inget. Medans de opererade mig menar jag. Det var inte heller bara svart, eller vit. Det var ingenting. Jag var ingenting. Jag var inte rädd, för när man är ingenting kan man bara vara just ingenting. Jag tror det är så det är när man är död, det skrämmer mig lite.
Jag var inte rädd när de opererade mig, när de dödade mitt barn. Jag blev rädd när jag vaknade. Innan de sa något, innan jag såg Josefines ansikte som så tydligt sa att något var fel, var allt jag kände tomhet, och ensam. Därför hade de inte behövt säga att barnet inte överlevt, och Josefine hade inte behövts se på mig så där. Jag visste ändå.
Utomkvedsgraviditet, det var vad jag hade. Ägget hade inte nått fram till livmodern, utan fastnat på vägen. Barnet hade aldrig haft en chans. Så det hade inte spelat någon roll om jag gjort den där aborten. Två månader, det var allt barnet fick. Inte mer. Bara två månader.
"You called him? Bill, why! Oh God… She´s gonna kill you!" Josefines röst nådde mina öron. De var alldeles utanför mitt rum, ville nog inte att jag skulle höra, det gjorde jag. Hon pratade högt, huvudet dunkade.
"Well, I thought she was dying. And she were, wasn´t she?" Bills röst. Upprörd. Huvudvärken blev värre. Tystnad en stund, och sedan;
"Okay, I´ll give you that… And, Tom don´t have to come. You can talk to him." Tom. Han var på väg hit. Jag öppnade ögonen, försökte resa mig upp, orkade inte.
"Wait, doesn´t she want him anymore" Jo, jo det vill jag!
“She does, but… She´s proud, you know, and…"
“I want him! Please, don´t send him away!" Att prata gick bättre rösten var sträv, och det gjorde ont, men det gick. Josefine sprang fram till mig, kramade om mig, var allmänt glad över att jag var vaken, vilket var förståligt.
"I… I´ll go and wait for him, he might lose himself otherwise, this hospital is pretty big, and my brother ain´t the smartest… Yeah…" Bill gick ut igen, och Josefine log mot mig.
"Mår du bättre?" Frågade hon. Dum fråga. Jag nickade i alla fall, och hon svarade att det var bra.
"Tom kommer nog snart…" Pinsam tystnad, och sedan mer pinsam tystnad.
Bill
"Tom! Här borta!" Ropar jag, och Tom ser mig(dessutom kollar massa andra människor på mig, tänk om Tobi inte varit här, då hade de säkert… ätit upp mig… eller… kidnappat mig… läskiga människor), och småspringer fram till mig.
"Var är hon?!" Tom ser så orolig ut, och jag skäms plötsligt. Det var kanske onödigt att säga att hon höll på att dö, han verkar ju jätteuppskrämd.
"Jo, föresten Tom… Hon har typ slutat dö… Alltså… Hon var aldrig riktigt döende, det var bara något fel med något barn och…" Jag insåg mitt misstag direkt. Risken var stor att barnet var Toms, och han måste ju förstå det… Josefine hade egentligen inte velat berätta om barnet, men när Lovisa blev opererad… Hon hade ju inte direkt haft något val, vad skulle hon sagt egentligen?
Tom var tyst. Han bara stod där. Det kändes som om flera minuter gick förbi, och tillsist sa jag:
"Tom, är du okej?" Han kollar upp på mig, och svarar:
"Hon var gravid, och sa inget till mig. Hon ville verkligen bli av med mig…" Han ler, ett sorgset och vemodigt leende. "Bäst att jag går då, tycker du inte?" Han skrattar till, och går där ifrån. Jag stirrar efter honom, vet inte vad jag ska säga.
Nå, hur var det?? Är inte riktigt säker på bannern, ha kvar/inte ha kvar??
Comment the photo
9 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/thatfool/465398827/
Visa toppen
Show footer