juli
lördag 29 mars 2008 bild 11/17
|
del två
han hade suttit där länge. det kändes som flera dygn. han kände inom sig att han inte kunde sitta kvar längre, för då skulle han aldrig komma därifrån. han satte ner händerna i gräset och reste sig. det hade blivit ganska mörkt. han skänkte en sista blick mot den blanka sjön och skogen på andra sidan. han slog ner blicken i marken, och började sakta gå. men han gick inte vägen han hade kommit ifrån. han visste inte vart han var påväg, men han ville inte hemåt. inte än så länge. han gick med tunga steg längs den grusbetäckta vägen. han tittade omkring sig. träden såg så kala och döda ut. det var så han kände sig på insidan. vinden smekte hans blonda lockar. regnet låg i luften, och snart så kom det en regndroppe på hans kind.
han brydde sig inte, och fortsatte gå. när han hade kommit tillbaka till bostadsområdet igen så kunde han inte låta bli att tänka på henne igen. hon skulle nog aldrig få veta hur han kände för henne, han hade ju trots allt bara pratat med henne några gånger.
de flesta säger ju att man inte kan bli kär i folk man inte känner bra. men det är fullt möjligt. jag är ett levande bevis, tänkte han. folk tror att det bara är ytligt, men det är inte så. absolut inte. han fortsatte gå, och insåg att han var nära huset han bodde i.
han ville inte riktigt gå hem än. han svängde av till höger och gick mot lekplatsen.
den var helt öde, och det var han innerligt tacksam över. han satte sig på en gunga.
han kände sig kanske lite barnslig, men ingen var ju där, så vad spelar det för roll?
lekplatsen låg på en liten kulle, så han hade en utsikt över hela området.
folk gick omkring, höll varandra i handen, eller var med kompisar, skrattade.
där satt han, ensam. han önskade bara att han hade en riktig vän att vända sig till, när han mådde såhär.
han hade suttit där länge. det kändes som flera dygn. han kände inom sig att han inte kunde sitta kvar längre, för då skulle han aldrig komma därifrån. han satte ner händerna i gräset och reste sig. det hade blivit ganska mörkt. han skänkte en sista blick mot den blanka sjön och skogen på andra sidan. han slog ner blicken i marken, och började sakta gå. men han gick inte vägen han hade kommit ifrån. han visste inte vart han var påväg, men han ville inte hemåt. inte än så länge. han gick med tunga steg längs den grusbetäckta vägen. han tittade omkring sig. träden såg så kala och döda ut. det var så han kände sig på insidan. vinden smekte hans blonda lockar. regnet låg i luften, och snart så kom det en regndroppe på hans kind.
han brydde sig inte, och fortsatte gå. när han hade kommit tillbaka till bostadsområdet igen så kunde han inte låta bli att tänka på henne igen. hon skulle nog aldrig få veta hur han kände för henne, han hade ju trots allt bara pratat med henne några gånger.
de flesta säger ju att man inte kan bli kär i folk man inte känner bra. men det är fullt möjligt. jag är ett levande bevis, tänkte han. folk tror att det bara är ytligt, men det är inte så. absolut inte. han fortsatte gå, och insåg att han var nära huset han bodde i.
han ville inte riktigt gå hem än. han svängde av till höger och gick mot lekplatsen.
den var helt öde, och det var han innerligt tacksam över. han satte sig på en gunga.
han kände sig kanske lite barnslig, men ingen var ju där, så vad spelar det för roll?
lekplatsen låg på en liten kulle, så han hade en utsikt över hela området.
folk gick omkring, höll varandra i handen, eller var med kompisar, skrattade.
där satt han, ensam. han önskade bara att han hade en riktig vän att vända sig till, när han mådde såhär.
ÅÅÅÅH.
gud. DU ÄR BÄST.
<33333333333333333333333333333333333
12 kommentarer på denna bild
Visa toppen
Visa sidfoten