Irriterad, less, ångestinn, hopplös.
Jag skriver ner punkter nu om vad jag vill prata om, för annars kommer jag glömma, eller flyga iväg i alla möjliga tankar som vanligt.

1. Att inte se någon mening med att försöka träffa nytt folk
2. Folk som på ett eller annat vis säger/visar att de inte lyssnar
3. Sommarjävel!
4. Transsition + kropp

1. Jag såg precis ett evenemang på facebook, Way out West, och tänkte tillslut: Ja men vafan, kör! Gå på't! Skrapa ihop pengar och gå! Träffa folk, ha det kul! YAY!
Hann faktiskt inte ens tänka "YAY" innan jag var på bott.
Först och främst kostar det typ 2000kr!!! Det är inte pengar jag kan skrapa ihop(för att inte glömma pengar till resan dit, hem, runt i götet; mat, alkohol, tobak, och andra nöjen).
Vem skulle jag gå med? Jag känner säkert många som ska gå, fast bara lite grann och väldigt ytligt. Plus de jag tänker på nu är alla så intellektuella, och fantastiska på många vis, som jag inte är(nej jag sätter inte riktigt upp dem på piedestal, eller trycker ned mig själv). Jag har inte den kunskap de bestitter, och jag vill inte att de måste förklara allt för mig hela tiden, eller inte prata om de saker de vill prata om bara så att jag inte ska känna mig korkad.
Allt detta pga att jag har ADHD. ADHDn gör även att jag tar mer plats än vad jag vill göra, och jag är sällan medveten om att jag gör det. Och detta stör folk, mycket!
Jag pratar för högt, jag spårar iväg till andra ämnen, pratar för länge, avbryter folk, lyssnar inte alltid 100%, pillar med saker, har svårt att sitta still, osv. Och jag är SÅ rädd för att alla ska hata mig pga det, för detta är klassiska snubbiga egenskaper.
När jag kommer på att jag t.ex. har pratat för länge så är skadan redan skedd. Jag har sett era "Är han klar någon gång?"- och "Vad pratade han om från början!?"-blickar ni byter emellan er, och jag tystnar bara och skäms.
Jag snappar upp, eller kanske tolkar in, kroppsspråk/blickar/toner i röster/ord som säger att personer inte tycker om mig/tycker jag är jobbig.
Så jag är säker på att jag inte skulle göra ett bra intryck.
Jag bör helt enkelt aldrig umgås med folk som jag ser upp till!
Problem solved!

Oavsett vad jag förväntar mig av något, vilken inställning jag än har, så brukar det oftast sluta med att jag är rätt besviken eller ledsen.
Det är sällan jag kommer hem och känner "Fyfan va bra det blev!".

Nu är jag jävligt trött. Så jag låter punkterna stå och så fortsätter jag imorgon eller så. eller aldrig...

Vi bor väl jättelångt ifrån varandra?