December
Friday 7 January 2011 photo 15/15
|
Piratens dotter. Del 15.
Plötsligt som Olivia trodde att hon skulle miss lyckas. Lyckades hon öppna smycket och ett ljussken stömmade ut ur den. Sakta började ljuset ta form som en kvinna. Alla hade slutat att slåss och stod nu bara och tittade.
- Vem av er har befriat mig? frågade en mild röst.
Alla pekade på Olivia och kvinnan vände sig mot henne.
- Vad heter du, flicka?
- Det vet du mycket väl. Jag går inte på dina falska ord något mer... Mor. fräste Olivia hatiskt.
Kvinnans blick blev kall.
- Så du är den avkomma jag fick med Peter? Så jag har varit inlåst i ett smycke som DU har haft runt halsen? Patetiskt. Vacker är du inte heller.
- NU HÅLLER DU KÄFTEN!!!!
Kvinnan stirrade förskräkt på Olivia.
- Nej, du kan inte! Du får inte ta dem! räddslan steg i kvinnans ögon.
Olivia såg vad som höll på att hända. Hon höll på att få sin mors krafter genom att säga ifrån.
- Nu lyssnar du på mig, mor. Jag är den som öppnade smycket. Det är JAG som kommer få dina krafter och det är JAG som kommer se till att DU ALDRIG mer kan göra varken far eller Rilkard illa igen.
- Din förbannade avkomma! Hur vågar du säga emot den som FÖDDE dig?
- TIG och befria Rikard från sin förbannelse!
- Aldrig!
- GÖR DET NU!!!
Kvinnan gjorde som Olivia bad henne. Rikards utseende förändrades och han blev som vanligt igen.
- Nöjd? frågade kvinnan surt.
- Nej, du ska ge Peter ett nytt liv. Han ska inte minnas att han någonsin har haft en dotter med dig! Han ska aldrig minnas att han har träffat dig!
Kvinnan lydde ännu en gång och skickade iväg Peter och hans män tillbaka till land.
- Och nu ska du dö och ge dina krafter till mig. sa Olivia och högg sönder smycket.
Kvinnan skrek och flög in i Olivia. Kort där efter kännde Olivia att hon var starkare och att huvudvärken var borta helt. Rikard plockade upp smycket och kastade ner det i havet. Olivia kramade om honom.
- Vad tänker du göra nu? frågade han och tittade på henne.
- Leva mitt liv på ditt käpp och lära mig allt du kan... Far. svarade hon och log milt.
Rikards ögon fyldes av tårar.
- Menar du att jag får vara din far?
- Ja, min riktiga far vet inte att jag finns och du är den enda som jag litar tillräkigt på för att kunna se som min far.
Rikard kramade om henne och de satte segel mot nya äventyr...
(Nu var den historien slut^^)
Annons
Comment the photo
Anonymous
Fri 7 Jan 2011 17:59
jätte bra
Anonymous
Fri 7 Jan 2011 00:29
Jätte bra berättelse! ^^ * Tummen upp*
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer