June
Sunday 1 February 2009 photo 1/1
|
(Jag har begåvade klasskamrater. Anja, du har en fantastisk röst!)
Det är kul att hitta texter som man helt har glömt bort att man skrivit. Jag har spenderat dryga två timmar med anteckningar rörande imperialismens epok och dess följdverkningar på den västerländska kultursfären (vilka för övrigt kan sammanfattas med "alla blev galna nationalister och giriga kapitalistutsugare, LOL"), och det var under detta fantastiska söndagsnöje som jag i mitt nästan helt sönderrivna anteckningsblock hittade följande, skrivet i höstas under praktiken i Göteborg:
"Normala människor ställer sig inte blickstilla mitt ute på ett pulserande hastande andfått torg, och stirrar rakt in i solen för att den såg så vacker ut bakom ett moln.
Normala människor blir inte allvarligt skrämda av skyltdockor i allmänhet och sådana utan ansikte i synnerhet (en slät, metalliskt glänsande yta där ögon kinder öron näsa haka mun borde vara... tomheten stirrar på en med sin icke-blick bakom en vägg av till pervers perfektion putsat glas... jag fick stora skälvan).
Normala människor hänger inte upp sig på varför ens näve plötsligt knyts, var det endast på grund av den där uteliggaren och hur fruktansvärt orättvist livet är, eller var andra tankar inblandade, tankar från drömmar om skyskrapetak och fullmånar?
Ibland känner man sig verkligen vilsen. Det är så många människor, så mycket rörelse, här i Göteborg, och Roger Karlsson skulle ha utgjort ett bra soundtrack: jag skrek åt den underliga världen som bara for förbi. Undrar hur många av de man möter som känner likadant som man själv då och då, att man helst bara skulle vilja skrika åt vimlet att bereda plats, skapa andrum... satans lantis."
AHAHA! Jag kan allt vara pretentiös när jag vill, det är då ett som är säkert. Herregud, det där skrevs för snart ett halvår sedan. Tiden är så påtaglig dessa dagar. Ett brev från mig själv, till mig själv, som vi fick skriva på vår första svenskalektion i gymnasie-ettan och nu fick tillbaka förra veckan, blir ett bombnedslag i verkligheten som får en att undra om den verkligen är så verklig när allt kommer omkring. Suck. Jag vill bara leva i ett evigt nu...
Nåväl! Sluta gnälla, veganfjolla. Jag uppmanar härmed er alla att lägga bud på pokémonkort, Green Day-skivor och byxor tills era plånböcker blöder. Molkom langar auktionerna:
http://www.tradera.com/search/result.aspx?alias=barku
Nu ska jag laga thaimums. Ses på planet Strand, skål!
Det är kul att hitta texter som man helt har glömt bort att man skrivit. Jag har spenderat dryga två timmar med anteckningar rörande imperialismens epok och dess följdverkningar på den västerländska kultursfären (vilka för övrigt kan sammanfattas med "alla blev galna nationalister och giriga kapitalistutsugare, LOL"), och det var under detta fantastiska söndagsnöje som jag i mitt nästan helt sönderrivna anteckningsblock hittade följande, skrivet i höstas under praktiken i Göteborg:
"Normala människor ställer sig inte blickstilla mitt ute på ett pulserande hastande andfått torg, och stirrar rakt in i solen för att den såg så vacker ut bakom ett moln.
Normala människor blir inte allvarligt skrämda av skyltdockor i allmänhet och sådana utan ansikte i synnerhet (en slät, metalliskt glänsande yta där ögon kinder öron näsa haka mun borde vara... tomheten stirrar på en med sin icke-blick bakom en vägg av till pervers perfektion putsat glas... jag fick stora skälvan).
Normala människor hänger inte upp sig på varför ens näve plötsligt knyts, var det endast på grund av den där uteliggaren och hur fruktansvärt orättvist livet är, eller var andra tankar inblandade, tankar från drömmar om skyskrapetak och fullmånar?
Ibland känner man sig verkligen vilsen. Det är så många människor, så mycket rörelse, här i Göteborg, och Roger Karlsson skulle ha utgjort ett bra soundtrack: jag skrek åt den underliga världen som bara for förbi. Undrar hur många av de man möter som känner likadant som man själv då och då, att man helst bara skulle vilja skrika åt vimlet att bereda plats, skapa andrum... satans lantis."
AHAHA! Jag kan allt vara pretentiös när jag vill, det är då ett som är säkert. Herregud, det där skrevs för snart ett halvår sedan. Tiden är så påtaglig dessa dagar. Ett brev från mig själv, till mig själv, som vi fick skriva på vår första svenskalektion i gymnasie-ettan och nu fick tillbaka förra veckan, blir ett bombnedslag i verkligheten som får en att undra om den verkligen är så verklig när allt kommer omkring. Suck. Jag vill bara leva i ett evigt nu...
Nåväl! Sluta gnälla, veganfjolla. Jag uppmanar härmed er alla att lägga bud på pokémonkort, Green Day-skivor och byxor tills era plånböcker blöder. Molkom langar auktionerna:
http://www.tradera.com/search/result.aspx?alias=barku
Nu ska jag laga thaimums. Ses på planet Strand, skål!
Comment the photo
26 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tuggummisekt/326231048/
Visa toppen
Show footer