August
Friday 24 December 2010 photo 2/3
|
E hemma hos min moster, så jag har nt den vanliga TOO-bilden
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 21
"Jo, jag lovar. Jag kan känna henne. Hon är här i närheten", sa Kahlen.
"Hur kan du veta att det är en hon?" frågade jag i mina tankar så att bara Kahlen skulle höra det.
"Det finns inga manliga månänglar."
"Så du menar att det inte finns änglar som är killar?"
"Nej, det menade jag inte. Vad jag menade var att det inte finns just manliga månänglar. Men självklart finns det manliga änglar för det, bara att de är en annan sort. Inte månänglar. Förstår du skillnaden?"
"Åh, nu förstår jag."
"Stella, jag förstår att du är nervös och så, men vi måste gå in nu. Vi måste få ditt schema innan lektionerna börjar", sa Dana och avbröt min och Kahlens lilla tankesamtal.
Jag insåg att jag fortfarande stod kvar, efter att jag hade fått chocken när Kahlen berättade för mig att hon kunde känna närvaron av en annan månängel. Och om hon nu var här någonstans, betydde det att hennes månbarn var här med? Eller?
"Ja", sa Kahlen som om hon svarade på en fråga. Först tittade jag undrande på henne, men sedan förstod jag att hon hörde frågan jag ställde i mina tankar.
"Stella, är du kvar på Jorden?" frågade Dana.
Jadu, det var ju givetvis en bra fråga. Men jag skyndade mig med att försöka svara henne, och istället började jag stamma: "Åh, eh, hm, ja, förlåt". Jag skakade på huvudet för att skärpa till mig lite grann, sedan pratade jag med lite normalare röst. "Äh, jag tänkte bara på en grej."
Vi fortsatte gå den lilla biten som var kvar mot dörren.
"Låt mig gissa, Kahlen är här?", viskade Seth lågt så att jag nästan inte hörde det.
Jag tittade in i hans ögon, som såg ut som mörkchoklad. Gud, jag ville bara borra in mig i hans famn medan vi levde livet. Men nej, ödet hade andra planer.
Jag gav honom ett litet nick och släppte hans blick då jag fick syn på att vi redan var inne. Vi var i en bred, lång korridor, där det också kryllade med elever, precis som utanför huset. Som tur var var det i alla fall några som visade lite vänlighet och log eller sa "hej". De gick i smågrupper, och jag såg (och hörde) att så fort de fick syn på mig började de snacka om mig. Jag var glad att det inte var elaka saker de sa om mig.
Utan att jag riktigt märkte det var vi inne i ett rum, fullt med papper och lärare. Där luktade det väldigt starkt, jag gissade på att det var kaffe.
"Kan jag hjälpa er?" frågade en ung, väldigt vacker dam som hade sitt bruna hår uppsatt. Och, ja, det visade sig att jag hade rätt om det där med kaffet. Hon hade en kopp med det i handen. Inte bara hon, utan nästan alla hade det.
"Hej Miss Camara. Det här är Stella Case", sa Dana och gjorde en gest mot mig. "Hon är ny här, och vi undrar ifall ni har hennes schema?"
Miss Camara log vänligt mot mig och skakade han med mig. "Hej Stella. Så trevligt att ha dig här i Glendale High."
Jag log tillbaks och sa "hej" och tackade.
"Och ja, jag har ditt schema någonstans där inne. Vänta lite, så kommer jag alldeles strax", sa Miss Camara och gick. Jag följde henne med blicken tills jag inte kunde göra det. Wow, hon var verkligen vacker.
"Det där var Miss Camara. Även känd som "Fröken Läckerbit" i killarnas värld", sa Dana och skrattade mjukt.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Jag menar, "Fröken Läckerbit"? Kom igen...
"Åh ja, det är bara att erkänna. Killarna är och kommer alltid att vara konstiga", fortsatte Dana.
"Hallå där, du kränker oss", skojade Seth och skrattade med oss.
Ja, då hände det. Jag fick en konstig känsla som fick mig att vända mig om. Och då såg jag ansiktet... Det bekanta ansiktet från mina drömmar när jag var mindre.
____________________________________________________________________
Bra?? ^^<3
______________________________________________________
The Only One: Kapitel 21
"Jo, jag lovar. Jag kan känna henne. Hon är här i närheten", sa Kahlen.
"Hur kan du veta att det är en hon?" frågade jag i mina tankar så att bara Kahlen skulle höra det.
"Det finns inga manliga månänglar."
"Så du menar att det inte finns änglar som är killar?"
"Nej, det menade jag inte. Vad jag menade var att det inte finns just manliga månänglar. Men självklart finns det manliga änglar för det, bara att de är en annan sort. Inte månänglar. Förstår du skillnaden?"
"Åh, nu förstår jag."
"Stella, jag förstår att du är nervös och så, men vi måste gå in nu. Vi måste få ditt schema innan lektionerna börjar", sa Dana och avbröt min och Kahlens lilla tankesamtal.
Jag insåg att jag fortfarande stod kvar, efter att jag hade fått chocken när Kahlen berättade för mig att hon kunde känna närvaron av en annan månängel. Och om hon nu var här någonstans, betydde det att hennes månbarn var här med? Eller?
"Ja", sa Kahlen som om hon svarade på en fråga. Först tittade jag undrande på henne, men sedan förstod jag att hon hörde frågan jag ställde i mina tankar.
"Stella, är du kvar på Jorden?" frågade Dana.
Jadu, det var ju givetvis en bra fråga. Men jag skyndade mig med att försöka svara henne, och istället började jag stamma: "Åh, eh, hm, ja, förlåt". Jag skakade på huvudet för att skärpa till mig lite grann, sedan pratade jag med lite normalare röst. "Äh, jag tänkte bara på en grej."
Vi fortsatte gå den lilla biten som var kvar mot dörren.
"Låt mig gissa, Kahlen är här?", viskade Seth lågt så att jag nästan inte hörde det.
Jag tittade in i hans ögon, som såg ut som mörkchoklad. Gud, jag ville bara borra in mig i hans famn medan vi levde livet. Men nej, ödet hade andra planer.
Jag gav honom ett litet nick och släppte hans blick då jag fick syn på att vi redan var inne. Vi var i en bred, lång korridor, där det också kryllade med elever, precis som utanför huset. Som tur var var det i alla fall några som visade lite vänlighet och log eller sa "hej". De gick i smågrupper, och jag såg (och hörde) att så fort de fick syn på mig började de snacka om mig. Jag var glad att det inte var elaka saker de sa om mig.
Utan att jag riktigt märkte det var vi inne i ett rum, fullt med papper och lärare. Där luktade det väldigt starkt, jag gissade på att det var kaffe.
"Kan jag hjälpa er?" frågade en ung, väldigt vacker dam som hade sitt bruna hår uppsatt. Och, ja, det visade sig att jag hade rätt om det där med kaffet. Hon hade en kopp med det i handen. Inte bara hon, utan nästan alla hade det.
"Hej Miss Camara. Det här är Stella Case", sa Dana och gjorde en gest mot mig. "Hon är ny här, och vi undrar ifall ni har hennes schema?"
Miss Camara log vänligt mot mig och skakade han med mig. "Hej Stella. Så trevligt att ha dig här i Glendale High."
Jag log tillbaks och sa "hej" och tackade.
"Och ja, jag har ditt schema någonstans där inne. Vänta lite, så kommer jag alldeles strax", sa Miss Camara och gick. Jag följde henne med blicken tills jag inte kunde göra det. Wow, hon var verkligen vacker.
"Det där var Miss Camara. Även känd som "Fröken Läckerbit" i killarnas värld", sa Dana och skrattade mjukt.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Jag menar, "Fröken Läckerbit"? Kom igen...
"Åh ja, det är bara att erkänna. Killarna är och kommer alltid att vara konstiga", fortsatte Dana.
"Hallå där, du kränker oss", skojade Seth och skrattade med oss.
Ja, då hände det. Jag fick en konstig känsla som fick mig att vända mig om. Och då såg jag ansiktet... Det bekanta ansiktet från mina drömmar när jag var mindre.
____________________________________________________________________
Bra?? ^^<3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Jan 2011 17:23
skit bra<3:D
Anonymous
Sat 25 Dec 2010 00:37
aaaaaaaaaaaasssssssssssssssssss bbbbbbbbbbrrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaa ^^)
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/480724114/
Visa toppen
Show footer