August
Saturday 8 January 2011 photo 1/2
|
The Only One: Kapitel 30
Det var verkligen underligt att alla stirrade på mig och Ian. Var det så konstigt att han pratade med mig, eller snarare någon?
Jag gav en blick som alla som satt runt bordet. De höll fortfarande andan.
"Är det okej om jag lämnar er en stund?" frågade jag och hoppades på att de hörde mig och inte var helt borta.
Viola, Ebony, April och Gennifer nickade ivrigt tillsammans.
"Ehm, okej. Ses sen", sa jag glatt.
Jag ställde mig upp, och pinsamt nog var jag nära på att snubbla över stolen. Ians närvarande var inte bra för mig, den gjorde mig bara darrig och nervös. Men som tur var tog han mig i armbågen för att få mig kvar på benen. Som tack log jag vänligt mot honom.
Innan jag började gå tog Seth tag i min arm. Hans hand brändes mot min hud, men det kändes bara härligt. "Var inte borta för länge, okej?"
Jag mötte hans blick. Hans ögon var milda men en smula oroliga, och den bruna färgen såg ut som smält choklad.
"Visst", sa jag andlöst.
Jag och Ian gick ut ur matsalen, och när dörren stängdes direkt hörde jag att alla i salen började mumla lågt med varandra.
"Wow, hur gör du det där?" frågade jag när vi hade stannat i en tom korridor.
Han log förvirrat. "Gör vadå?"
"Du vet... Alla... Du vet..."
"Stella, nu vet jag inte vad du yrar om."
"Alla blir mållösa när du är i närheten. Och när dem pratar om dig så är det som om du vore någon mystisk, sexig version av någon sorts drömprins." Jag fejkade ett spydigt fnys, som om jag inte tyckte det själv...
Han skrattade roat. "Är jag inte det då?" frågade han leende och minskade avståndet mellan oss.
"Det är inte det som är poängen!" utbrast jag när jag kände hur blodet i mig pumpade vilt. "Vad jag menar är, att de är överraskade över att du pratar med mig. Brukar du inte umgås med, eh, folk?"
"Nej", svarade han enkelt. "Nej det gör jag inte."
"Varför inte?"
Han log inte längre, utan såg mer dyster ut. "Jag vågar inte."
Jag höjde mina ögonbryn. "Vadå vågar inte?"
Han suckade. "Kan jag berätta det en annan gång? För jag har någonting viktigare att berätta."
"Vad är det om?"
"En dröm. Snarare en mardröm. Jag hade en mardröm för några nätter sedan. Men jag kommer inte riktigt ihåg allting, och jag är inte säker på om jag har uppfattat det rätt... Det var i alla fall någonting om blod."
Min mun blev genast torr när han nämnde ordet "blod". Jag hade inte fått i mig det sedan jag hade hittat Kahlen. Scenen som spelades upp i mitt huvud var otrevlig och äcklig. Jag kom ihåg hur ledsen Kahlen var, hur hennes kropp var täckt av flera sår och hur äckligt platsen luktade. Men de röda strimmorna från hennes kropp var så hypnotiserande och lockande att det gjorde mig helt yr. Jag kunde inte få nog. Mänskligt blod var så mycket mer än det vi fick i Niona.
Tanken påminde mig om hur törstig jag var, och plötsligt kunde jag höra Ians puls slå i en långsam takt.
"Stella, lyssnar du?" frågade han och tittade på mig.
"Ja...", sa jag frånvarande. Jag närmade mig honom och räckte min hand över hans hals. "Får jag känna?"
Han svarade inte, utan kollade konstigt på mig. Jag smekte hans hals, och kände hur blodet strömmade i ådrorna. Min beröring fick honom att rysa.
"Stella...", viskade han hest.
"Ja...?"
"Hur mycket jag än vill att du ska fortsätta måste du släppa. Jag kan inte koncentrera."
Motvilligt släppte jag honom.
Han svalde högt. "Du vet det där med blodgrejen i min dröm, det var inte vanlig blod. Utan blått blod."
Jag blev nyfiken. "Blått blod?"
Han nickade. "Ja. Det är en som vill få tag på det. En som du kanske känner."
"Vem?"
"Marco", sa han kallt.
Marcos namn gick som en stöt inuti mig. Hur kunde Ian drömma om honom?
_____________________________________________________________
Bra...? :DD<3
Det var verkligen underligt att alla stirrade på mig och Ian. Var det så konstigt att han pratade med mig, eller snarare någon?
Jag gav en blick som alla som satt runt bordet. De höll fortfarande andan.
"Är det okej om jag lämnar er en stund?" frågade jag och hoppades på att de hörde mig och inte var helt borta.
Viola, Ebony, April och Gennifer nickade ivrigt tillsammans.
"Ehm, okej. Ses sen", sa jag glatt.
Jag ställde mig upp, och pinsamt nog var jag nära på att snubbla över stolen. Ians närvarande var inte bra för mig, den gjorde mig bara darrig och nervös. Men som tur var tog han mig i armbågen för att få mig kvar på benen. Som tack log jag vänligt mot honom.
Innan jag började gå tog Seth tag i min arm. Hans hand brändes mot min hud, men det kändes bara härligt. "Var inte borta för länge, okej?"
Jag mötte hans blick. Hans ögon var milda men en smula oroliga, och den bruna färgen såg ut som smält choklad.
"Visst", sa jag andlöst.
Jag och Ian gick ut ur matsalen, och när dörren stängdes direkt hörde jag att alla i salen började mumla lågt med varandra.
"Wow, hur gör du det där?" frågade jag när vi hade stannat i en tom korridor.
Han log förvirrat. "Gör vadå?"
"Du vet... Alla... Du vet..."
"Stella, nu vet jag inte vad du yrar om."
"Alla blir mållösa när du är i närheten. Och när dem pratar om dig så är det som om du vore någon mystisk, sexig version av någon sorts drömprins." Jag fejkade ett spydigt fnys, som om jag inte tyckte det själv...
Han skrattade roat. "Är jag inte det då?" frågade han leende och minskade avståndet mellan oss.
"Det är inte det som är poängen!" utbrast jag när jag kände hur blodet i mig pumpade vilt. "Vad jag menar är, att de är överraskade över att du pratar med mig. Brukar du inte umgås med, eh, folk?"
"Nej", svarade han enkelt. "Nej det gör jag inte."
"Varför inte?"
Han log inte längre, utan såg mer dyster ut. "Jag vågar inte."
Jag höjde mina ögonbryn. "Vadå vågar inte?"
Han suckade. "Kan jag berätta det en annan gång? För jag har någonting viktigare att berätta."
"Vad är det om?"
"En dröm. Snarare en mardröm. Jag hade en mardröm för några nätter sedan. Men jag kommer inte riktigt ihåg allting, och jag är inte säker på om jag har uppfattat det rätt... Det var i alla fall någonting om blod."
Min mun blev genast torr när han nämnde ordet "blod". Jag hade inte fått i mig det sedan jag hade hittat Kahlen. Scenen som spelades upp i mitt huvud var otrevlig och äcklig. Jag kom ihåg hur ledsen Kahlen var, hur hennes kropp var täckt av flera sår och hur äckligt platsen luktade. Men de röda strimmorna från hennes kropp var så hypnotiserande och lockande att det gjorde mig helt yr. Jag kunde inte få nog. Mänskligt blod var så mycket mer än det vi fick i Niona.
Tanken påminde mig om hur törstig jag var, och plötsligt kunde jag höra Ians puls slå i en långsam takt.
"Stella, lyssnar du?" frågade han och tittade på mig.
"Ja...", sa jag frånvarande. Jag närmade mig honom och räckte min hand över hans hals. "Får jag känna?"
Han svarade inte, utan kollade konstigt på mig. Jag smekte hans hals, och kände hur blodet strömmade i ådrorna. Min beröring fick honom att rysa.
"Stella...", viskade han hest.
"Ja...?"
"Hur mycket jag än vill att du ska fortsätta måste du släppa. Jag kan inte koncentrera."
Motvilligt släppte jag honom.
Han svalde högt. "Du vet det där med blodgrejen i min dröm, det var inte vanlig blod. Utan blått blod."
Jag blev nyfiken. "Blått blod?"
Han nickade. "Ja. Det är en som vill få tag på det. En som du kanske känner."
"Vem?"
"Marco", sa han kallt.
Marcos namn gick som en stöt inuti mig. Hur kunde Ian drömma om honom?
_____________________________________________________________
Bra...? :DD<3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Jan 2011 18:47
du borde bli författare för du är värkligen bra på det<3:D
Anonymous
Sun 16 Jan 2011 13:18
Oh vad du är bra på att skriva :o
Fortsätt så ,
Fortsätt så ,
Anonymous
Sat 8 Jan 2011 23:46
you are bäst ;D
Anonymous
Sat 8 Jan 2011 22:39
You Rock!<333
LovisaBackstedt
Sat 8 Jan 2011 21:22
Meeeeeeeeeeeeer guud hihih!
jag får damp så bra den är (ett väldigt bra damp) :P ^^<3
jag får damp så bra den är (ett väldigt bra damp) :P ^^<3
32 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/482102532/
Visa toppen
Show footer