August
Wednesday 12 January 2011 photo 1/2
|
The Only One: Kapitel 32
"Herregud, Stella, är du okej?" frågade Kahlen som precis dök upp med Natasha tätt intill hälarna. "Du ropade på mig. Har det hä..." Innan hon hann avsluta meningen fick hon syn på Avery som satt på golvet alldeles skärrad.
"Det här är Avery", förklarade jag.
Jag såg på Avery som höll ett fast grepp om hennes ben, och hade ansiktet gömd i knäna. Hon grät som om hennes tårar aldrig tog slut. Jag satt fortfarande på huk framför henne. "Avery kan du, ehm, se eller höra Kahlen och Natasha? De som kom nyss?"
Hon tittade upp, och jag såg att hennes ögon hade fått en rödaktig färg. "Om jag ser eller hör dem, betyder det att jag är död?" frågade hon i en ostadig röst.
"Kanske", sa jag.
Hon gömde sitt ansikte i knäna igen och började gråta igen. "Ja. Jag både ser och hör dem."
"Åh nej, vännen. Seså, gråt inte", viskade Kahlen med len röst till Avery.
Jag, Kahlen, Ian och Natasha flämtade till och backade ett steg automatisk när Avery reste sig upp kraftigt. För en stund såg hon nästan läskig ut. Hennes ögon lyste i en skrämmande, mörk färg och luften kring henne kändes mäktigt och mörkt.
Hon började prata i en röst som inte lät som hennes, utan i en annan som jag mycket väl kände igen. Min farbrors röst. "Stella, min favorit brorsdotter."
En stor klump i halsen samlades och det knöt sig i magen. Det var väldigt länge sen jag hörde Marcos röst. Han var verkligen hemsk och avskyvärd, men han var ändå min farbror.
"Farbror Marco?" Det lät mer som en viskning.
"Jag har saknat dig, det vet du väl?" sa han.
"Det där är bara struntprat!" fräste jag och försökte blinka bort tårarna.
"Stella, jag är här för att jag behöver prata med dig om en sak."
"Varför pratar du med mig genom Avery? Varför kom du inte hit i en egen hög person?"
Avery höll upp en hand för att få mig att sluta prata. Fast jag visste att Avery inte hade någon aning om vad som hände med henne. Hon kunde säkert inte kontrollera sin egna kropp. "Stella, jag vet att du vet var det förtrollade blodet är, och jag vill att du ger det till mig."
Vad pratade han om?
Han fortsatte att prata. "Gör du som jag säger kommer inte dina vänner skadas. Men är du olydig får du tänka på konsekvenserna."
"Farbror, jag vet ärligt talat inte vad du pratar om. Jag visste inte ens att det fanns något 'förtrollad blod'."
Han skrattade lågt och det skrämde mig på något sätt. "Mig kan du inte lura. Jag vet att du har det, och ger du mig inte det innan månförmörkelsen får du räkna med att någonting händer."
"Men, vad är det du menar? Förtrollat blod? Har du hittat på någonting nu för att skrämma mig?"
"Stella, ger du mig inte det förtrollade blodet innan förmörkelsen ska du se att jag inte hittar på någonting."
Den mörka luften kring Avery blev tunnare och tunnare. Innan den försvann helt påminde Marco mig: "Kom ihåg, konsekvenserna..." Sedan föll Avery ihop på marken.
"Det. Var. Som. Fan", muttrade Ian. "Det där var helt otroligt."
"Och grymt läskigt", sa Kahlen och Natasha.
Jag gick fram till Avery. Hon låg still och jag trodde att någonting hade hänt med henne. Jag skakade hennes axlar. "Avery? Är du okej?"
Hon satte sig upp och stönade av smärtan hennes huvud orsakade. "Åh, nej. Jag... jag måste gå. Nu! Han vill att jag ska komma!"
"Vänta, Avery, nej!" Men hon var redan borta innan jag hann stoppa henne.
Ian omfammade mig. Och utan att jag kunde rå för det blötte jag ner hans t-tröja med mina tårar. Han strök mitt hår och lät sina varma läppar nudda min panna. I vanliga fall skulle jag gett honom en kyss tillbaka, på munnen. Men allting var tyvärr inte vanligt längre.
Det var uppenbart. Min värld hade exploderat i skräck och oro.
____________________________________________________________
Bra? :D <3
"Herregud, Stella, är du okej?" frågade Kahlen som precis dök upp med Natasha tätt intill hälarna. "Du ropade på mig. Har det hä..." Innan hon hann avsluta meningen fick hon syn på Avery som satt på golvet alldeles skärrad.
"Det här är Avery", förklarade jag.
Jag såg på Avery som höll ett fast grepp om hennes ben, och hade ansiktet gömd i knäna. Hon grät som om hennes tårar aldrig tog slut. Jag satt fortfarande på huk framför henne. "Avery kan du, ehm, se eller höra Kahlen och Natasha? De som kom nyss?"
Hon tittade upp, och jag såg att hennes ögon hade fått en rödaktig färg. "Om jag ser eller hör dem, betyder det att jag är död?" frågade hon i en ostadig röst.
"Kanske", sa jag.
Hon gömde sitt ansikte i knäna igen och började gråta igen. "Ja. Jag både ser och hör dem."
"Åh nej, vännen. Seså, gråt inte", viskade Kahlen med len röst till Avery.
Jag, Kahlen, Ian och Natasha flämtade till och backade ett steg automatisk när Avery reste sig upp kraftigt. För en stund såg hon nästan läskig ut. Hennes ögon lyste i en skrämmande, mörk färg och luften kring henne kändes mäktigt och mörkt.
Hon började prata i en röst som inte lät som hennes, utan i en annan som jag mycket väl kände igen. Min farbrors röst. "Stella, min favorit brorsdotter."
En stor klump i halsen samlades och det knöt sig i magen. Det var väldigt länge sen jag hörde Marcos röst. Han var verkligen hemsk och avskyvärd, men han var ändå min farbror.
"Farbror Marco?" Det lät mer som en viskning.
"Jag har saknat dig, det vet du väl?" sa han.
"Det där är bara struntprat!" fräste jag och försökte blinka bort tårarna.
"Stella, jag är här för att jag behöver prata med dig om en sak."
"Varför pratar du med mig genom Avery? Varför kom du inte hit i en egen hög person?"
Avery höll upp en hand för att få mig att sluta prata. Fast jag visste att Avery inte hade någon aning om vad som hände med henne. Hon kunde säkert inte kontrollera sin egna kropp. "Stella, jag vet att du vet var det förtrollade blodet är, och jag vill att du ger det till mig."
Vad pratade han om?
Han fortsatte att prata. "Gör du som jag säger kommer inte dina vänner skadas. Men är du olydig får du tänka på konsekvenserna."
"Farbror, jag vet ärligt talat inte vad du pratar om. Jag visste inte ens att det fanns något 'förtrollad blod'."
Han skrattade lågt och det skrämde mig på något sätt. "Mig kan du inte lura. Jag vet att du har det, och ger du mig inte det innan månförmörkelsen får du räkna med att någonting händer."
"Men, vad är det du menar? Förtrollat blod? Har du hittat på någonting nu för att skrämma mig?"
"Stella, ger du mig inte det förtrollade blodet innan förmörkelsen ska du se att jag inte hittar på någonting."
Den mörka luften kring Avery blev tunnare och tunnare. Innan den försvann helt påminde Marco mig: "Kom ihåg, konsekvenserna..." Sedan föll Avery ihop på marken.
"Det. Var. Som. Fan", muttrade Ian. "Det där var helt otroligt."
"Och grymt läskigt", sa Kahlen och Natasha.
Jag gick fram till Avery. Hon låg still och jag trodde att någonting hade hänt med henne. Jag skakade hennes axlar. "Avery? Är du okej?"
Hon satte sig upp och stönade av smärtan hennes huvud orsakade. "Åh, nej. Jag... jag måste gå. Nu! Han vill att jag ska komma!"
"Vänta, Avery, nej!" Men hon var redan borta innan jag hann stoppa henne.
Ian omfammade mig. Och utan att jag kunde rå för det blötte jag ner hans t-tröja med mina tårar. Han strök mitt hår och lät sina varma läppar nudda min panna. I vanliga fall skulle jag gett honom en kyss tillbaka, på munnen. Men allting var tyvärr inte vanligt längre.
Det var uppenbart. Min värld hade exploderat i skräck och oro.
____________________________________________________________
Bra? :D <3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Jan 2011 18:53
skit bra:D<3
Anonymous
Wed 12 Jan 2011 22:10
UNDERBAR!!! BÄST!! GRYM!!
Anonymous
Wed 12 Jan 2011 21:56
skit bra :D
19 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/twilightdiaries/482414127/
Visa toppen
Show footer