August
Show more 
Monday 10 January 2011 photo 31/37
|
The Only One: Kapitel 31
"Du vet vem Marco är, eller hur?" sa Ian.
"Marco... Men, det finns väl fler som heter Marco? Det måste vara någon annan. Nej, du kan väl inte ha drömt om min farbror", sa jag.
"Din farbror är väl en vampyr?"
"Ja. Hurså?"
"Då måste jag tyvärr säga att det var han jag drömde om."
"Men hur kan du drömma om någon du knappt har sett i hela ditt liv? I verkligheten alltså."
"Natasha säger att det har någonting att göra med det här 'sjätte sinnet' som vi har."
"Jag tänker vara ärlig, det där med 'sjätte sinnet' börjar bli läskigt", muttrade jag.
Det var sant. Hela grejen med att ha sjätte sinnet blev bara läskigare och läskigare. Dessutom gjorde det mig förvirrad att det fick mig att må illa på något sätt. Vad jag behövde var en paus. Paus från det hela, från allting, från vad som helst.
Jag ryckte till av att nackhåret reste sig. Jag kände hur luften förändrades från varmt och milt, till någonting kallt. Jag hörde lätta fotsteg, och det lät som det kom närmare.
"Hör du det där?" frågade jag Ian.
Han stod still för att kunna lyssna efter ljudet. "Jag trodde att det bara var jag som inbillade mig."
Vi fortsatte att lyssna efter ljudet, och jag tyckte att jag hörde en svag, ljus, muttrande röst. "Varför beter sig alla så himla knäppa? De struntar i mig totalt... Har jag gjort något?..."
Jag och Ian tappade andan totalt när vi såg en tjej dyka upp från väggen. "Hur sjutton gjorde jag det där?" funderade hon högt.
Vad skulle jag göra? Hälsa? Skrika? Springa därifrån som fan? Gå på henne? Vad tusan skulle man göra ifall man såg en tjej dyka upp från en vägg?
"Ursäkta att jag frågar, men dök du just upp från en vägg?" harklade Ian sig fram till.
"Alltså jag är inte riktigt säker, men..." Hon tittade upp på oss. "Herregud, äntligen några som pratar med mig!" ropade hon glatt och sprang fram till oss. "Ni är de första som pratar med mig på hela dagen! De andra struntar i mig totalt! Fast jag vet inte riktigt varför, vilket är riktigt knäppt... Hm, när jag tänker efter så är ni de enda som faktiskt har lagt märke till mig på hela dagen. De andra går bara förbi mig som om jag var osynlig."
Jag såg på henne, på Ian, och så på henne igen. Hon log ett hundrawatts leende, men jag såg osäkerheten bakom det. Hennes kläder var inte direkt lämpliga, hon hade pyjamas på sig. Hennes mörka hår var minst sagt rufsiga.
"Alltså det verkar som om jag drömmer. Allting är så himla konstigt, och jag antar att saker brukar vara konstiga i drömmar", funderade hon högt igen.
"Kan jag få fråga vad du heter?" lyckades jag få ur mig.
"Åh, självklart! Jag är Avery!" svarade hon. "Ni då?"
"Jag är Stella..." Jag log vänligt. "... Och han är Ian", sa jag och nickade lätt mot honom. Han såg ut å fundera över någonting.
"Du, Avery...", sa han försiktigt. "Kommer du ihåg vad som hände innan du kom hit?"
"Ja!" sa hon självsäkert. Men sedan tvekade hon och sa med osäker röst: "Jag, eh... Jag..."
"Du kommer inte ihåg, va?"
Hon försökte minnas vad som hände innan hon kom hit. Hon tänkte en bra stund, men sedan gav hon upp. Hon skakade på huvudet och såg nervös ut.
"Avery, jag vill inte skrämma dig eller så, men är du säker på att du lever?" frågade han.
Jag svalde hårt. Lever? "Men du tror väl inte att hon är... du vet?" frågade jag Ian. Och nej, jag ville inte nämna ordet död.
Avery föll ihop på golvet och skakade hysteriskt på huvudet. "Nej! Nej! Det går inte! Jag kan inte vara... Jag kan inte vara död. Nej, det går inte!"
Jag och Ian satte oss på huk framför Avery och försökte lugna ner henne. Vi gjorde tröstande läten, men det hjälpte inte.
Då slog det mig. Kahlen och Natasha kunde kanske hjälpa oss. Så jag ropade efter Kahlen i mina tankar och hoppades på att hon skulle höra mig.
_____________________________________________________________
Bra? :D<3
"Du vet vem Marco är, eller hur?" sa Ian.
"Marco... Men, det finns väl fler som heter Marco? Det måste vara någon annan. Nej, du kan väl inte ha drömt om min farbror", sa jag.
"Din farbror är väl en vampyr?"
"Ja. Hurså?"
"Då måste jag tyvärr säga att det var han jag drömde om."
"Men hur kan du drömma om någon du knappt har sett i hela ditt liv? I verkligheten alltså."
"Natasha säger att det har någonting att göra med det här 'sjätte sinnet' som vi har."
"Jag tänker vara ärlig, det där med 'sjätte sinnet' börjar bli läskigt", muttrade jag.
Det var sant. Hela grejen med att ha sjätte sinnet blev bara läskigare och läskigare. Dessutom gjorde det mig förvirrad att det fick mig att må illa på något sätt. Vad jag behövde var en paus. Paus från det hela, från allting, från vad som helst.
Jag ryckte till av att nackhåret reste sig. Jag kände hur luften förändrades från varmt och milt, till någonting kallt. Jag hörde lätta fotsteg, och det lät som det kom närmare.
"Hör du det där?" frågade jag Ian.
Han stod still för att kunna lyssna efter ljudet. "Jag trodde att det bara var jag som inbillade mig."
Vi fortsatte att lyssna efter ljudet, och jag tyckte att jag hörde en svag, ljus, muttrande röst. "Varför beter sig alla så himla knäppa? De struntar i mig totalt... Har jag gjort något?..."
Jag och Ian tappade andan totalt när vi såg en tjej dyka upp från väggen. "Hur sjutton gjorde jag det där?" funderade hon högt.
Vad skulle jag göra? Hälsa? Skrika? Springa därifrån som fan? Gå på henne? Vad tusan skulle man göra ifall man såg en tjej dyka upp från en vägg?
"Ursäkta att jag frågar, men dök du just upp från en vägg?" harklade Ian sig fram till.
"Alltså jag är inte riktigt säker, men..." Hon tittade upp på oss. "Herregud, äntligen några som pratar med mig!" ropade hon glatt och sprang fram till oss. "Ni är de första som pratar med mig på hela dagen! De andra struntar i mig totalt! Fast jag vet inte riktigt varför, vilket är riktigt knäppt... Hm, när jag tänker efter så är ni de enda som faktiskt har lagt märke till mig på hela dagen. De andra går bara förbi mig som om jag var osynlig."
Jag såg på henne, på Ian, och så på henne igen. Hon log ett hundrawatts leende, men jag såg osäkerheten bakom det. Hennes kläder var inte direkt lämpliga, hon hade pyjamas på sig. Hennes mörka hår var minst sagt rufsiga.
"Alltså det verkar som om jag drömmer. Allting är så himla konstigt, och jag antar att saker brukar vara konstiga i drömmar", funderade hon högt igen.
"Kan jag få fråga vad du heter?" lyckades jag få ur mig.
"Åh, självklart! Jag är Avery!" svarade hon. "Ni då?"
"Jag är Stella..." Jag log vänligt. "... Och han är Ian", sa jag och nickade lätt mot honom. Han såg ut å fundera över någonting.
"Du, Avery...", sa han försiktigt. "Kommer du ihåg vad som hände innan du kom hit?"
"Ja!" sa hon självsäkert. Men sedan tvekade hon och sa med osäker röst: "Jag, eh... Jag..."
"Du kommer inte ihåg, va?"
Hon försökte minnas vad som hände innan hon kom hit. Hon tänkte en bra stund, men sedan gav hon upp. Hon skakade på huvudet och såg nervös ut.
"Avery, jag vill inte skrämma dig eller så, men är du säker på att du lever?" frågade han.
Jag svalde hårt. Lever? "Men du tror väl inte att hon är... du vet?" frågade jag Ian. Och nej, jag ville inte nämna ordet död.
Avery föll ihop på golvet och skakade hysteriskt på huvudet. "Nej! Nej! Det går inte! Jag kan inte vara... Jag kan inte vara död. Nej, det går inte!"
Jag och Ian satte oss på huk framför Avery och försökte lugna ner henne. Vi gjorde tröstande läten, men det hjälpte inte.
Då slog det mig. Kahlen och Natasha kunde kanske hjälpa oss. Så jag ropade efter Kahlen i mina tankar och hoppades på att hon skulle höra mig.
_____________________________________________________________
Bra? :D<3
Annons
Comment the photo
Anonymous
Thu 27 Jan 2011 18:50
SKIT BRA:D<3
Anonymous
Wed 12 Jan 2011 21:54
as bra :D
Anonymous
Tue 11 Jan 2011 07:33
GRYM!!!!<33333
24 comments on this photo
Visa toppen
Show footer