Så fort hon kommit utom synhåll för Hans bland träden satte hon av i språng och sprang så fort benen bar henne. Vinden smekte genom hennes hår, grenar och löv slog henne mjukt i ansiktet om hon råkade ta ett felsteg. Hennes puls steg snabbt och snart kunde hon höra hur hjärtat bultade uppe i öronen. Den tvingade henne att sakta in långt tidigare än hon egentligen ville.

  Med andan i halsen stannade hon, med händerna mot låren, och flämtade. Så började bultandet sakta men säkert dra sig tillbaka och ersättas med fågelsång och vindens sus. Elva vände upp blicken och studerade omgivningen. Hon stod i en liten glänta som kantades av både tall, gran och diverse olika lövträd.