April
Tuesday 24 June 2008 photo 1/1
|
Dagen har varit både upp och ner. Inte bara dagen utan de 2-3 senaste veckorna har varit jobbiga fast att jag inte visat något utåt. Visst var de kul å handla idag, det blev ju en del. En ny klocka, bikini, 2 par shorts, pircing och lite annat smått. Men med alla deprimerande tankar i huvudet om allt och alla så blev shoppandet bara som ren terapi för att försöka få tankarna på annat håll. Funkade det? Nja lite iaf..
Men hur blir det då när man kommer hem? Alla tankar som envisas med att stanna kvar i huvudet och plåga en. Allt skit som bara jag ser, som bara jag märker av, som gör att jag mår dåligt, gör mig bara värre eftersom vännerna kommer ha svårt till å förstå mig. Förstå varför jag mår så här och varför jag känner så här när jag visar ett yttre skal av framtryckt leende och falsk lycka. Har ingen ork att förklara heller tyvärr. Kan därför inte begära att någon ska förstå mig.
Allt är ett rent helvete. Inget är kul nu förtiden. Vad jag än gör så blir allt bara fel fel fel. Man hör klagomål överallt. Ingen blir nöjd med något. Att göra massa småfel blir ju till slut som att göra ett ända stort. Det gör ont i själen att känna att man inte duger. Inte går det att laga heller. Det är som att ju fler bitar som trillar av från ett helt pussel, ju svårare är det att få de helt igen. Ett rent helvete.
Jag har verken ätit eller sovit bra de senaste veckorna. Vill bara försvinna från denna planet, så långt ifrån allt och alla som möjligt. Vill börja om på nytt. Vara som barnen på dagis med inga bekymmer alls. Som bara blir arga och besvikna för att de måste äta upp all mat på tallriken.
Känner mig så jävla meningslös. Blev besviken på mig själv för att jag inte var stark nog att kunna hjälpa en vän som råkat få all upp-och-ner vänt nu och en tid framöver. Men jag finns här för dig i alla väder, dag som natt.
Jag vet att jag varit sur och jobbig mot många de senaste veckorna. Fast jag kan inte sätta fingret på vad som gjorde mig så lättirriterad. Tillslut når man bara en gräns då man inte orkar ta all skit längre. All småskit som hände och händer runt omkring mig fick mig till slut att förlora mitt glada humör. Saker som jag klarade av hur lätt som helst förut har nu blivit lika svåra som att bestiga ett berg.
Ju fler gånger man får massa skit mot sig ju svagare blir man.
Jag ger snart upp allt.
Ibland vill jag bara bryta all kontakt med alla och börja om på nytt.
Förlåt för att jag inte varit den vanliga glada och spralliga tjejen som jag egentligen är.
Dagen har varit både upp och ner. Inte bara dagen utan de 2-3 senaste veckorna har varit jobbiga fast att jag inte visat något utåt. Visst var de kul å handla idag, det blev ju en del. En ny klocka, bikini, 2 par shorts, pircing och lite annat smått. Men med alla deprimerande tankar i huvudet om allt och alla så blev shoppandet bara som ren terapi för att försöka få tankarna på annat håll. Funkade det? Nja lite iaf..
Men hur blir det då när man kommer hem? Alla tankar som envisas med att stanna kvar i huvudet och plåga en. Allt skit som bara jag ser, som bara jag märker av, som gör att jag mår dåligt, gör mig bara värre eftersom vännerna kommer ha svårt till å förstå mig. Förstå varför jag mår så här och varför jag känner så här när jag visar ett yttre skal av framtryckt leende och falsk lycka. Har ingen ork att förklara heller tyvärr. Kan därför inte begära att någon ska förstå mig.
Allt är ett rent helvete. Inget är kul nu förtiden. Vad jag än gör så blir allt bara fel fel fel. Man hör klagomål överallt. Ingen blir nöjd med något. Att göra massa småfel blir ju till slut som att göra ett ända stort. Det gör ont i själen att känna att man inte duger. Inte går det att laga heller. Det är som att ju fler bitar som trillar av från ett helt pussel, ju svårare är det att få de helt igen. Ett rent helvete.
Jag har verken ätit eller sovit bra de senaste veckorna. Vill bara försvinna från denna planet, så långt ifrån allt och alla som möjligt. Vill börja om på nytt. Vara som barnen på dagis med inga bekymmer alls. Som bara blir arga och besvikna för att de måste äta upp all mat på tallriken.
Känner mig så jävla meningslös. Blev besviken på mig själv för att jag inte var stark nog att kunna hjälpa en vän som råkat få all upp-och-ner vänt nu och en tid framöver. Men jag finns här för dig i alla väder, dag som natt.
Ju fler gånger man får massa skit mot sig ju svagare blir man.
Jag ger snart upp allt.
Ibland vill jag bara bryta all kontakt med alla och börja om på nytt.
Förlåt för att jag inte varit den vanliga glada och spralliga tjejen som jag egentligen är.
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wantsummernow/228904932/
Visa toppen
Show footer