Tuesday 13 November 2012 photo 2/3
|
(Bilden har absolut ingenting alls med texten att göra)
Jo, hej! Det är så att vi fick i uppgift att skriva en novell, och lilla jag som alltid skjuter upp saker och ting har nu gjort den samma kväll som den ska vara inskickad på. Jag har skrivit bättre saker, men det skulle vara trevligt att få lite synpunkter på det hela!
Novellen skulle vara begränsad till 1-3 A4-papper.
En strövares tankar
Jag satt ensam och frusen på den lilla bänken intill parkdammen med änderna simmandes framför mitt synfält. Jag blev förundrad över hur de kunde vara så lugna där i vattnet trots att minusgraderna genomsyrat hela landet, hur kom de sig egentligen att de tålde kylan så bra men inte jag?
I mina yngre dagar hade vinter varit min favoritårstid, jag älskade att vandra omkring i juletid och beundra de frusna dekorer som fäst sig i stadens alla hörn, få se snön skimra i morgonljuset på åkern och framför allt få se de snögubbar och änglar som för mig var en symbol av ett barns lycka. Det var bra länge sedan det där, att få vara barn och lycklig. Annat är det nu. Jag rycktes plötsligt ur mina tankar av att ett mynt fallit ned i min kopp, men brydde mig aldrig om att kolla vem den rättmätiga ägaren var. Det enda jag såg var skorna, skorna från någon som försöker vara min frälsare, illa medveten om att det var min första kopp kaffe på ett halvår som han precis skvätt upp över kanterna. Men livet är för kort för att vara kräsen, tänkte jag medan jag stoppade ned myntet i fickan och tog en mun av det kaffe som fanns kvar.
En annan förbipasserande fångade min uppmärksamhet, hon hade en prickig pälsjacka, en klänning med distinkta färger och log. Att se någon le så där i ensamhet händer inte var dag, jag kunde bara inte förmå mig att slita blicken från den lysande glädjen. Hon besvarade även mitt föga diskreta iakttagande med ett leende och mot min förmodan satte hon sig bredvid mig med telefonen i örat och började rota i väskan. En djup önskan om att få lära känna henne väcktes inom mig. Kanske är hon lika vacker på insidan? Kanske kan vi pratas vid och skapa en vördnadsfull vänskap. Jag lät mina tankar skena i väg. Vi skulle kunna äta middag och i kvällens slut kan jag ge en kyss på hennes generade kinder, känna en närhet som aldrig förr. Vi kan vara lyckliga och aldrig behöva känna oss ensamma igen. Vi kan... Just vid detta ögonblick reste kvinnan på sig igen och fortsatte sin promenad genom parken. Verkligheten gav mig ett slag i ansiktet, vem skulle egentligen kunna älska någon som mig. Jag är dömd att förbli ensam.
Det är lustigt det där, hur alla är så olika men ändå gjorda av samma skrot och korn. I grunden handlar det mest om vår omgivning och hur vi uppfattar den snarare än vem ens far och mor är. På den tiden jag var framgångsrik och förmögen stoltserade mina föräldrar över vilken framtid deras son hade skapat sig, min fader var alltid så noga med att påpeka vilka egenskaper jag hade ärvt av honom. Ett litet leende letade sig fram på mina läppar. Mina vänner jag hade förskaffat mig då såg alltid på det jag åstadkommit med ett stort avund. De frågade mig hur jag i slutändan alltid lyckades med saker och ting. Ja, hur kunde jag egentligen vara så lyckad? Som svar ryckte jag på axlarna och sa att en man med tålamod kan komma långt. Egentligen brydde de sig inte om svaret alls, de njöt bara över att få vara i min kännedom, det syntes så väl på dem. Och innerst inne visste jag även att svaret var felaktigt.
Hela min karriär hade fallit i samband med företagets konkurs. Jag blev arbetslös och deprimerad och söp upp det stora sparkapital jag hade insatt på banken. Nu finns det ingenting kvar, och ingen vill anställa en alkoholist. Se vart jag hamnade efter mina femton minuter i strålkastarljuset, på en parkbänk utan vänner och en familj som inte vill veta av min existens. Men jag blev aldrig elak, jag kommer alltid vara samma person med eller utan pengar. Jag har fortfarande en kropp med två ben och armar, och ett hjärta. Men det duger inte för någon tydligen.
Frågan är bara hur mycket det krävs för någon annan att hamna i precis samma sits som jag. Skillnaden mellan vår framtid kan vara beroende på ett litet, ynka felsteg. För min del var det förödande, men för någon annan kanske det inte ger ett större intryck än en död fluga på ett fönsterbräde. Är det verkligen vad som hindrar mig från att sitta i en stor, lyxig bubbelpool och dricka dyr champagne direkt ur flaskan, en död fluga?
Det låter helt absurd, men det är väl precis vad livet är också.
"Ey, du!"
Jag väcktes återigen ur mina tankar, denna gång av ett gäng killar som såg ut att vilja vara väldigt tuffa. Missförstå mig inte nu, de såg snarare löjliga ut med byxorna vid knävecken, men jag antar att intrycket de ville ge var skräckinjagande, eller något åt det hållet. Det var otroligt hur fatalt de misslyckats, fick till och med en sådan miserabel man som jag att skratta åt dem. Jag log, men brydde mig inte om att besvara deras utrop.
"Ignorerar du mig eller? Gubbjävel."
Jag drog en djup suck och himlade med ögonen. Ofta tycker jag om att vara i parken, den har en rogivande miljö som får mig att andas och tänka. Det är människorna i den som jag har problem med, några av dem i alla fall. Behärskning har dock varit en egenskap jag belönats med, så blev inte arg av deras förolämpning utan stirrade bara ned i marken i hopp om att de skulle försvinna sin väg så småningom. Det är nästan skrattretande hur fel jag hade.
"Du luktar sprit på flera mils avstånd, har du något att bjussa på, eller?"
Jag skakade på huvudet, men deras femtio meters avstånd gjorde det omöjligt för dem att se.
"Fan, är han döv eller?" hörde jag alfahanen i gänget säga till dem andra.
Jag såg deras fötter närma sig min bänk, och var steg närmre fick mig att inse att jag underskattat deras mod. Inom några sekunder ersattes det fotspår i snön jag stirrat på med en sliten sko och lyfte då blicken för att möta en tjugoårings med flera ärr i så väl ansikte som själ. Hans ögon var som en sårad hundvalps vars enda önskan var att bli älskad. En som alltid varit snäll och gjort vad som sagts, men ändå fått dra skam och oförståelse efter sig. Jag tyckte helt plötsligt synd om grabben, vad har han fått stått ut med egentligen?
"Har du någon bärs eller? Du lär ju inte behöva den ändå, fan, ser ut som skit gör du. Gubbfan!" sa han och skrattade. Min sympati var som bortblåst.
"Nej, den är, eh... Slut." jag skämdes, på något sätt hade det känts bättre att kunna dela med mig någonting till någon i alla fall.
"Fan, jag pallar inte, ge mig några bärs bara."
Jag såg oförstående på mannen framför mig.
"Vad är det du inte förstår, jag har inga sa jag ju."
"Är du kaxig nu helt plötsligt, va? Fan, du ska akta dig jävligt noga ska du veta!"
Jag kände en hettande huvudvärk i tinningen och när jag öppnade ögonen, som jag inte ens visste var stängda, låg jag på marken och såg blod leta sin väg genom snön. Jag hörde skrattet från den trio män som stod lutade över mig.
"M-men, jag har ingenting..." försökte jag stamma fram, men det enda svar jag fick var en spark i huvudet. Hela parken snurrade av kombinationen alkohol och misshandel, men jag var inte rädd. Min framtid har ingenting kvar att erbjuda, varför ska jag då ströva ensam kvar och hänga fast i ett hopp som aldrig kan ta en verklig form. Världen är väl inte stor nog för oss alla, nu får någon annan ta min plats. Jag välkomnade slutet med öppen famn, lika oförstående och hjälplös som den dag jag entrade livet. Det sista jag såg var en hundvalp med ett dödsvapen uppsträckt i höger hand, sedan tog tiden slut, för min del i alla fall.
Det är lustigt det där, för ett gäng killar är jag bara fredagsunderhållning, för samhället endast en börda och för tidningen en hemlös man misshandlad till döds. Men för mig är jag allt. Ingen vet min historia, mina erfarenheter eller mina tankar. Allting dör med mig, och det är nu.
Annons
Comment the photo
Men fy vad sorgligt :( Väldigt bra skrivet, både handlingar som tankar. Fast sorgligt, jag hade ju hoppats på ett lyckligt slut xD
Anonymous
Fri 16 Nov 2012 10:25
Haha, tack så mycket! Ville ge ett intryck hos den som läste och tänkte att det skulle vara enklast med ett sorgset slut... :>
Jaa, men man förlorar ju allt hopp om mänskligheten xD
Bra upplägg och väldigt beskrivande, fint språk du har :D
Bra upplägg och väldigt beskrivande, fint språk du har :D
Anonymous
Fri 16 Nov 2012 14:42
Haha! Ja, det är ju dock bara en novell, så ta det inte för hårt!
Tack så jättemycket, det var verkligen roligt att höra det :D
Tack så jättemycket, det var verkligen roligt att höra det :D
chucki
Tue 13 Nov 2012 18:19
Jättebra skrivet tycker jag! Du har använt ett varierat språk och man fastnade fort i berättelsen. Det var intressant att läsa mannens tankar och perspektiv på livet :)
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wewriters/511093091/


Visa toppen
Show footer