Tja! jag har skrivit nånting lite fort här på tio minuter x3 tänkte jag kunde ladda upp det här bara för att XD var längesen jag skrev nånting nu för jag ger upp med allting för lätt x3 men detta är inget seriöst just nu så ta den med en nypa salt x3

Jag stod vid den sumpiga marken på mossen, väntade, lyssnade, spejade och försökte se vart ifrån den där rösten hade kommit. Om den ens hade vart där? Kanske var det inbillning bara. Men nej, där var den igen. "Kan du höra mig.." sa den tyst. "Jag känner mig så ensam och vilsen". "vem är du? Vad vill du?" var det enda jag kom på att svara. Jag borde ha blivit vettskrämd och sprungit där ifrån men nyfikenheten och den vackra rösten höll mig kvar. "bli inte rädd, du kanske kan hjälpa mig" "med vad? Hur?" men jag fick inget mer svar.
Efter att ha väntat i vad som kändes som en evighet på svar så gick jag tillslut hem. Det kändes som att det hade vart en dagdröm mer och mer ju längre ifrån platsen jag kom. Och när jag var hemma så kunde jag knappt minnas ens vad jag hade hört för ord. Men på kvällen när jag skulle sova så kom rösten till mig igen: "du kanske kan hjälpa mig.." jag låg och tänkte på vad den hade sagt och blev mer och mer nyfiken. Så morgonen därpå så gav jag mig av mot mossen igen där jag hade hört rösten. Det tog ett tag att få kontakt igen. "är du där?" frågade jag ett par gånger och tillslut fick jag svar. "hej" rösten lät lättad och gladare idag, men den var fortfarande sorgsen i tonen. "vad är du för nåt? Vart är du?" jag hade så många frågor, kunde inte bestämma vilka jag skulle fråga först, vilka som var lämpliga att fråga. "jag kan inte säga vad jag är riktigt, är inte säker på att jag vet det själv.. och var jag är, jag är här bara, på den här platsen men du kan inte se mig och inte röra mig, jag bara finns här men ändå inte."
under följande veckor så gick jag tillbaka flera gånger ofta var jag där många timmar per dag och gick bara hem för att äta. Jag pratade med honom och höll honom sällskap. Fick veta att han kallades Mike och att han hade vart mänsklig en gång. På något vis så hade han fått nån slags förbannelse över sig och hans kropp hade tagits ifrån hans själ. Och det var bara själen som fanns kvar.

Första gången jag såg henne hoppa på tuvorna på mossen så kunde jag bara se hennes glänsande röda hår, jag ville snurra fingrarna mellan lockarna. Hon var så vacker, men det fanns något ledset över hennes ansiktsuttryck och hennes hållning, som om all lycka hade försvunnit ifrån hennes värld. Så jag kunde inte låta bli att försöka göra mig hörd. Jag ville göra henne glad, ett sorgset uttryck passade inte i hennes vackra ansikte. Jag ville sätta ett leende på de där råsa läpparna.
Hon såg gladare ut varje gång hon kom tillbaka till mig. Vi pratade om massor saker, och jag älskade att lyssna på vad hon hade att säga och hennes röst. Ibland så kunde hon nynna eller småsjunga, oftast falskt men det lät väldigt gulligt. Jag bad henne att hon inte skulle sluta många gånger. Jag kunde inte få nog av hennes röst.

Clannad <3 hnnngh!