July
Tuesday 19 March 2013 photo 2/2
|
Change
Jag gillar ord. Och sagor. Och oväntade vändningar. Och texter med humor. Ibland inspireras jag av tillsynes obetydliga småsaker i vardagen och det blir en text. Eller en samling ord om man så hellre vill.
Här är början på en.. Tja.. historia helt enkelt. Håll till godo!
De sällsamma berättelserna om Kapten Frostöga och Lucifer den Svarte. Del 1
Vinden som ven utanför fönstret på det lilla värdshuset kom från norr. Den iskalla nordanvinden hade piskat gatorna - och de människor som vågat sig ut på dem – i flera veckor nu. Folk höll sig inomhus och kurade framför brasor och lyktor. Drack varma drycker och berättade rövarhistorier för varandra – den ena än värre än den andra! Och det var just framför en sådan brasa, drickandes en sådan kopp med varm dryck som vi fann en värsta skrävlaren av dem alla – Kapten Frostöga. Enligt egen utsago kapten över skeppet Norrstjärnan, det snabbaste skeppet som seglat på världshaven. Och enligt utsago den bästa kaptenen som någonsin stoppat fötterna i ett par kragstövlar och knutit en scarf kring håret. De sju havens skräck. Ja det var så hon sa. Den bäste pirat som någonsin hissat ett segel. Så uttryckte hon sig.
Men hon var inte ensam. Nej, invid henne satt hennes trogne följeslagare. Med gula, genomträngande ögon blickade han ut över de samlade människorna – pirater, köpmän, springpojkar, kvinnfolk och allt annat pack däremellan. Han såg på dem med en självklar överlägsenhet, han visste ju att det var han som var den bäste av dem alla. Svart som natten var han och ärrad efter otaliga slagsmål och sjöslag. Hans vänstra, sargade öra pryddes av en gyllene ring som glimmade i skenet från den värmande brasan. Han mötte kaptenens blick och log nöjt. De var ett bra par. När hon sträckte fram handen och kliade honom under hakan så började han förnöjt att kurra. Hans namn var Lucifer den Svarte och han var en skeppskatt av första klass. Egentlig kapten över skeppet Norrstjärnan – nå, i vart fall om man frågade honom själv förstås! Hans kapten brukade ofta säga att han måste ha varit en papegoja i sitt tidigare liv – eftersom att han alltid klättrade upp på hennes axel och sedan satt där och spanade ut över havet och mannarna på skeppet. Dessutom var han, också enligt sin kapten, en sjusärdeles pratkvarn som aldrig kunde hålla klaffen tillräckligt länge för att hon skulle kunna höra sina egna tankar. Det uttalandet brukade han enbart fnysa åt, givetvis talade han om med höga och klara jamanden vad som skulle göras och när – vem skulle annars se till att seglatserna gick som det skulle? Han var relativt övertygad om att hans kapten inte ens skulle kunna knäppa rocken på rätt sätt om inte han fanns där för att övervaka arbetet. Så det så.
Just den här isande dagen hade Kapten Frostöga just slängt upp de kragstövelbeklädda fötterna på en pall framför brasan och smuttande satt läpparna mot en kopp med osedvanligt delikat varm choklad, när en liten gosse ryckte henne i rockärmen och försynt harklade sig.
Hon slängde ett öga på honom och tog en klunk choklad innan hon nickade emot honom.
"Jaha, och vad har vi här då?" hon strök katten över ryggen. "En skeppråtta, Lucifer, inte sant?" Katten, som förnöjt lagt sig tillrätta i sin kaptens knä, öppnade ena ögat och kikade på pojken som nervöst snurrade sin slitna mössa i händerna. "Seså pojk, tala ut!"
"Ja…" han tystnade och tittade nervöst över axeln, mot gruppen av människor som förväntansfullt satt och hoppades på att för höra en historia av Kaptenen. De manade tyst på honom och han vände sig emot kaptenen igen. "Ja…" Han harklade sig. "Alltså, vi tänkte höra om… om Kapten skulle kunna tänka sig att berätta en historia för oss..?" Snabbt såg han ned i golvet och höll andan. Kaptenen utgjorde en ganska skrämmande syn där hon satt. Med det långa svarta håret i en lång, pärldekorerad fläta, den slitna pösskjortan som stack fram under den smaragdgröna kaptensrocken hon bar. Hon hade tatueringar på händerna och på halsen och det faktum att det hängde både en huggare och en flintlåspistol i hennes bälte gjorde inte synen mindre skrämmande. Men det värsta av allt var hennes ögon. Det högra doldes av en lapp, svart som natten och det vänstra var isande blått, så kallt och genomträngande att gåshud framträdde på pojkens armar när han, i ett plötsligt ögonblick av övermod, mötte hennes blick.
"En historia säger du…" Hon tog en till klunk av chokladen och smackade nöjt med läpparna. Pojken såg sig åter nervöst över axeln och såg att de andra också såg nervösa ut nu. Han började backa undan från Kaptenen när denne plötsligt högg tag i hans arm och spände blicken i honom.
"En historia säger du…" Upprepade hon eftertänksamt. "Självfallet min unge matros, en historia ska det bli!" Hon flinade till och pojken andades ut och skrattade till av lättnad. De andra nyfikna sällade sig närmare och snart satt de alla i en stor ring runt Kaptenen, vars blick drömmande försvann in i den flammande elden. Dussintals förväntansfulla ögon var nu riktade mot henne och hon drog ett djupt andetag och tog sedan till orda…
"Det var en var en iskall dag, just som denna. Jag och min trogne Lucifer satt just på en krog lik denna och drack en kopp choklad – inte heller den allt för olik denna som jag nu håller i. Vinden hade varit obarmhärtig i veckor och Norrstjärnan låg ankrad nere i hamnen med frost på däck och istappar i seglen. Mannarna hade fått ledigt för att finna värme till sina frusna kroppar och själv hade jag, som sagt, intagit ett värdshus för att njuta av en kopp choklad med vispad grädde." Hon log nöjt åt minnet av den vita, fluffiga, vispade grädden – men harklade sig sedan och fortsatte. "Då och då slogs dörrarna upp och krogen fylldes av isvindarna från norr och fick ljuslågorna att fladdra nervöst. Just en sådan dag var det.
Just en sådan dag var det när han kom in genom just en sådan dörr och bar med sig just en sådan isande vind. Jag ilsknade visst till när jag ännu en gång fann mig sittandes med gåshud, ja det gjorde jag visst. Och jag reste mig visst för att tala med den olycksaliga klåparen. Det gjorde jag visst." Hon fnissade lite vid minnet och flera av åhörarna drog efter andan. Kaptenen var känd för att ha ett sällsynt hetsigt humör. Lucifer öppnade ena ögat och höjde ögonbrynet. Han hade varit där, han visst hur historien skulle bli. Nå åtminstone om den innehåll något mått av sanning. Vilket han visserligen tvivlade på, det var ju trots allt hans kapten som berättade. Han suckade lite och återgick till att spinnande vila i kaptenens knä, lyssnande med ett halvt öra på historien som fortsatte. "Jag stegade fram till honom, gjorde jag inte Lucifer?" Katten ignorerade henne högfärdigt. "Lucifer satt givetvis på min axel som vanligt och när vi kom fram till mannen så gjorde han något som verkligen fick mig att komma av mig." Hon rynkade missnöjt pannan vid minnet och fortsatte. "Den dumma klåparen såg rakt upp på mig och sa: Jaså, så det är dags att komma nu?. Jag kom av mig fullkomligt, till mitt stora förtret, och fann mig själv gapande som en fisk på torra land. Hela mitt fint uttänkta tal om hans osannorlika klåpaktighet fullkomligt rann av mig och jag fick helt enkelt slå mig ned på en stol bredvid honom och lyssna till vad han hade att säga mig." Åhörarna såg förvånat på varandra – vad nu då? Kaptenen återupptog sin monolog. "Han räckte mig en karta, gjorde han. Gammal och gulnad och naggad i hörnen var den. Och prickig, jag vill inte veta vad för något som fläckat dess yta… " Hon rös till och fortsatte. "Jag inspekterade givetvis kartan noggrant, men upptäckte snart att den inte tycktes stämma. Jag har seglat alla världens hav och där denna karta påstod att det skulle finnas en ö har det då aldrig funnits någon när jag seglat i de farvattnen. Så jag skulle precis till att ifrågasätta om han trodde att jag var en fullkomlig dåre när jag insåg att han var försvunnen! Döm om min förvåning när gubben bara var borta, varken jag eller katten hade märkt något. Surt sa räven, som man brukar säga – men i det här fallet var det katten som uttryckte sitt missnöje över hela situationen." Hon såg irriterad ut åt minnet och fortsatte sedan. "Nåväl, jag och katten samlade ihop kartan och plockade med oss den gamla vinda kikaren som han lämnat på bordet innan han försvann. Sedan återgick vi till att dricka choklad – det gjorde vi allt! Och försjönk i funderingar. Vi satt så ganska länge, det gjorde. Tills ännu en klåpare slog upp dörren så att vinden fick fritt spelrum inne på krogen. Jag skulle just till att banka honom gul och blå – "Åhörarna drog sig ofrivilligt en bit ifrån henne och skruvade besvärat på sig. "- när jag kände det. Vinden!" Hennes anlete sprack upp i ett brett leende och blottade de tretton guldtänderna som samsades med de vanliga i hennes tandrader. "Vinden förstår ni, den hade vänt. Helt och fullt. Den isande nordan hade dragit vidare och det var de ljumma södervindarna från Karibien som smekte min kind. Det var inte mycket att vänta på, så jag greppade mina tillhörigheter, slängde upp katten på axeln och skyndade mig ned till hamnen – och visst hade jag rätt. Norrstjärnans tidigare så frostiga uppenbarelse låg nu tinande och mojt uppvaknande vid kajen och plirade glatt emot mig när jag närmade mig. Mannarna hade känt detsamma som jag, så de var reda i full gång med att gå över tampar och trossar och segel för att göra henne färdig för avfärd. Nu må ni tro att det kliade i skeppartarmen – när vårvindarna smeker över världen så vill man inte vara i land som en annan landkrabba, nej då lockar havets oändliga vidder." Kaptenen försjönk i tankar med en förnöjd min och satt en god stund och stirrade in i elden. Ja ända tills någon modig vågade sig på en odiskret harkling som fick henne att rycka till och stirra vilt omkring sig ett ögonblick innan hon snabbt återfick kollen på vart hon befann sig. "Ja just… " Hon fortsatte berätta.
Snart var seglen hissade och mannarna på plats. Ankaret lättat och Norrstjärnan styrdes långsamt ut ur hamnen med styrmannens vana hand. Han var en ovanlig syn, unik i sitt slag. Hälften så lång som alla de andra och minst lika bred. Mannarna brukade i smyg skratta åt att han skulle kunna vikariera som boj om det någon gång behövde en. Hans runda huvud pryddes av en hög, vit, lockig peruk dekorerad med små ljusblå rosetter. Han själv var synnerligen nöjd med denna peruk och brydde sig inte ett dugg åt att de andra hävdade att den måste ha tillhört en kvinna innan han lade vantarna på den. Han bar tjocka, runda glasögon på sin lilla uppåtnäsa och dessa fick hans ögon att se enorma ut. Ständigt gick han klädd i en guldbroderad rock som var så lång att den låg som en slöja efter honom där han gick. Han var minst sagt en lustig figur, men han var också en sjusärdeles exceptionell styrman. Kunde de sju havens alla farligheter som sin egen ficka och hade mer än en gång räddat dem ur kniviga situationer. Just den här dagen var han på otroligt dåligt humör. Han hade just varit i färd med att få sina fötter masserade när den sablans sydvinden hade fått peruken att fladdra. Då visste han var klockan var slagen – och eftersom han inte ville ha sin kapten komma inrusandes och domderande i lokalen, så hade han muttrande betalat för sig och lommat ned till hamnen. Men om han skulle erkänna det för sig själv så var han synnerligen nöjd med att åter stå vid rodret av det stora skeppet. Hon var speciell och han skulle hellre äta sin egen peruk än att se någon annan styra henne ut från kajen. Så alltså stod han där, på sin vanliga plats, och visade henne vägen ut mot öppet hav.
Mannarna sjöng glatt och taktfast när de for fram som myror på skeppet, de klängde uppe i masterna och svabbade däcket för glatta livet. Även de nöjda med att åter befinna sig på havet med alla väntande äventyr. Men, nöjdast av dem alla var nog ändå kaptenen själv – hon stod i fören med sin trogne vän på axeln. Bredbent och med händer på relingen, den långa fjädern samsades med änden på scarfen och fladdrade glatt i vinden. Hård som flinta var hon, deras kapten. Det visste de alla. Men de visste också att hon hade ett stort hjärta där under någonstans, hon valde helt enkelt bara att inte visa det.
Annons
Comment the photo
Fast jag läste det med mina objektiva glasögon på så ;D
Anonymous
Tue 19 Mar 2013 16:11
Gillas starkt! :D
Anonymous
Tue 19 Mar 2013 17:00
:D hoppas du skriver mycket på detta :D vill läsa mer! :D
7 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/wewriters/513484837/
Visa toppen
Show footer