En gång, innan tid och rum, flög en tanke över tomhetens oändliga vidder. Vem som tänkt denna tanke är fortfarande lite oklart, men det är irrelevant för fortsättningen av denna berättelse. Tanken, som utvecklas, blev tillslut en fullt begriplig fråga. Frågan löd: ”vad är jag?”. Man ska ha i åtanke att den frågade vad, inte vem. När tanken nu var en fråga, så sökte den ett svar på sig själv. Men, eftersom tanken, numera frågan, var det enda som existerade så fanns inget svar. Som jag nämnde tidigare så utvecklades denna fråga, från a till b. Avståndet a till b kan av oss människor inte uppfattas på ett begripligt sätt, eftersom tid och rum inte existerade ”då”. Denna utvecklig ledde till att tanken, även omnämnd som frågan, började tänka. Tanken blev alltså en tänkande tanke. Denna tänkande tanke började söka finna ett sätt att besvara frågan om sig själv. Därför tänkte tanken många saker, och utvecklades allt ”snabbare”. Tillslut var tanken så fruktansvärt fylld av frågor utan svar, och så fylld av mening och syfte, att katastrofen var oundviklig. Tanken exploderade, och tid, rum samt materia uppstod. I samma stund började en liten, nyfödd kattunge jama, där den för sin mor berättade om allt som komma skulle. Modern, som var Moder Evighet, lyssnade inte, för hon hade fullt upp med att spänna runt rummet och göra det nyskapta Universum oändligt. Inte undra på att katten, en obestämbar tidsrymd senare, blev arg. Riktigt, riktigt arg. Det var ju aldrig någon som lyssnade på den!

Annons

The photo has no tags

June 2009