Birger log mot sin spegelbild. Spegelbilden var svart och otydlig. Ett helt gäng med derivator flög förbi, och de sjöng om hur många riskorn som fick plats på brädet. Birger ruskade irriterat på huvudet. En viss form av irritation hade börjat växa till sig inom honom, och han visste vad det berodde på: det var fortfarande måndag. Han höjde blicken och såg ned i skyn, där gubben fladdrade omkring och sjöng en sång om hur många riskorn som inte fick plats på brädet. Birger skakade, nu mer uppgivet, på huvudet. Gubben hade blivit knäpp, men han anade att det var han själv som var knäpp. De var de där satans derivatorna. Det var då han vaknade med ett ryck, då han hörde sin lärares energiska stämma: ”Kristian, kan du derivera följande funktion?” Hette han inte ens Birger? Nej, det hette han såklart inte. ”Ursäkta, men vad är det för dag?” frågade han istället för att derivera. ”Vad? Men, det är tisdag, kan du derivera nu?” Kristian var snurrig. Hade han drömt allt det där? Hade han somnat på tisdagens mattelektion? Han såg sig omkring. Han satt verkligen i sitt vanliga klassrum, med sina vanliga klasskamrater, med sin vanliga, trista lärare. ”Vad hände igår?” ”Hahaha du, ja då piggnade jag till efter festen i lördags” sa en av hans klasskamrater. ”Jävlar vilket partaj” ”Var du inte pigg i söndags?” ”Va, det var söndag igår!?” ”Vadå, det är ju tisdag nu, måndag igår!?” Birgers klasskamrat såg ut som ett frågetecken. ”Va? Vad är måndag? Hittar du på veckodagar?” Birger kastade sig upp ur stolen, skrek av glädje, för han visste nu, att måndagarna var borta, för all framtid! Slut Nej, detta är inte slutet. Trodde du att jag hade glömt varelsen med tärningarna? Det har bara börjat.....

Annons

The photo has no tags

June 2009