Känslan av att vakna upp en morgon och inte ha vaknat helt paralyserad av skräck under natten är svår att förnimma, det var så länge sedan det hände att känslan nästan är helt främmande för mig.

Mardrömmar som lämnar mig så skräckslagen att jag inte kan röra mig en tum, fyra- halv fem på morgonen, som efter det gör att jag inte kan somna om igen så jag får ligga och halvslumra, och vänta resten av tiden tills det är morgon och jag kan gå upp igen, har blivit nästan blivit som en vardag och att faktiskt få sova en natt utan att ha dem skulle nästa kännas hallucinatorisk, underbart med helt overkligt.

Jag är genuint trött och det enda jag egentlige vill är att sova, men jag kan inte. Mina dagar handlar om att försöka hålla skenet uppe så att ingen märker någon och mina nätter handlar om att ligga paralyserad av skräck och väntan på dagen.
Jag ligger efter med läxorna, vilket i sig inte är ovanligt, men av ett annat skäl. Förr var jag det av lathet nu är jag det på grund av att jag inte har tillräckligt med energi till att koncentrera mig så pass mycket att jag klarar det.

Jag funderar ofta på att ge upp, skippa skolan, för det här är inte hållbart. Men det betyder att jag behöver göra folk besvikna och medvetna om min egentliga situation och det vet jag inte om jag är berädd för än. Så jag biter ihop tar mig igenom dygnen. Allt är i ett enda blurr, Jag har ingen aning om vad som hände när och vad som är nu eller ens när nu egentligen är. Tid och datum kommer inte ens på frågan om, och allt jag egentligen vet är den människan jag trodde det gick att lita på inte alls gick att lita på och att jag ensam måste ta mig egenom det här.

Vet inte vad jag ska säga.. Mer än att jag är här för dig om du vill.