Wednesday 16 February 2011 photo 6/14
|
kapitel 6
- Jag ser att du tittar på tavlorna, sade Lance. De flesta av dem har Chad målat. Jag erkänner att jag avundas hans sätt att måla. Hans sätt att få ut sina känslor i en bild. Victoria blev inte så förvånad. Chad var ju bildlärare, kanske inte här då… Men tavlorna såg verkligen fantastiska ut, helt känslosamma.
- Victoria, jag måste säga en sak, Lance såg nervös ut.
- Vad är det?
- Du kanske har märkt att vi är lite…annorlunda.
- Skämtar du? Ni skrämmer vettet ur mig…
- Chad gillar nog inte att jag säger det här, men du kommer få reda på det förr eller senare och jag vill inte riskera att det skrämmer livet ur dig då. Vi är vampyrer.
- Vad säger du? Victoria tog några steg ifrån Lance.
- Hela det här slottet består av vampyrer och Chad är den äldsta och mäktigaste av oss alla.
- Så du menar att du också är en…vampyr?
- Ja, men jag hoppas att du inte ser oss som några kallblodiga mördare, för det är vi inte. Victoria tittade tyst på honom, hon trodde på varenda ord Lance sa.
- Jag måste gå nu, men du kommer nog träffa Chad snart. Han gick och stängde den stora och knarrande trädörren efter sig. Victoria satte sig på sängkanten. Hur skulle hon komma härifrån? Eller ännu viktigare: Ville hon komma härifrån? Allt det här var spännande, som ett stort äventyr. Om det var en dröm så var den väldigt verklig och hon ville för allt i världen inte vakna upp. Plötsligt knackade det på dörren. Hon hann inte röra sig innan den snabbt och ljudlöst öppnades. Det var Chad. Hon kunde inte låta bli att slås av hans skönhet när han svepte in genom rummet. I den här miljön såg han verkligen kraftfull och kunglig ut. Hon tänkte på det Lance sagt. Var Chad en vampyr? Han tittade på henne.
- Trivs du med rummet?
- Ja, det gör jag. Det är helt underbart.
- Bra, för det kommer bli ditt hem framöver.
- Jag kan nog inte stanna så länge…
- Tror du att jag släpper en diamant som du? Även fast du är en aning oslipad…
- Hur kom du till min värld?
- Du vet nog inte riktigt vem jag är. Det syns nog inte vilka makter jag har, men det var enkelt att komma till eran värld. Något som för dig just nu är omöjligt, du stannar här så länge jag vill hålla dig kvar. Men du har ingen anledning att fälla tårar för det, snart kommer det här bli det enda hem du kan tänka dig. Så misströsta inte. Chad kom fram och kysste henne. Hon tog sina armar runt hans hals. Hon blev inte förvånad när hon kände de vassa hörntänderna. De skar mot hennes läppar. Hon släppte honom och vände sig ifrån honom.
- Varför är jag så viktig för dig? frågade hon.
- En komplett makt behöver både en kung och en drottning. Dessutom så blir vi flerdubbelt starkare med en drottning från eran dödliga värld. Från och med nu kommer mörkret att utökas dag för dag. Ljuset tvingas vika under.
- Så jag behöver inte bli som ni?
- Inte som det ser ut just nu. Jag gillar ljuset av dödlighet som omger dig… Jag lämnar dig nu så du får sova och vila upp dina tankar. Han gav henne en sista kyss och försvann sedan ut ur dörren. Victoria lade sig ner i sängen och svepte det kalla satintäcket runt sig. Hon somnade efter ett antal tankefyllda timmar.
När hon vaknade satte hon sig upp i sängen. Tystnaden nästan skrek åt henne, det var helt knäpptyst som tidigare. Hon reste sig försiktigt upp och gick till det stora fönstret. Hon lyfte på den tunga gardinen och tittade ut. Det var mörkt men hon kunde urskilja berg och skog i månens svaga sken. Hennes rum var uppe i ett torn så hon hade bra utsikt över landskapet. Till höger såg hon en sjö, ytan var mörk och spegelblank. Allt verkade vila i ett slags lugn. Hon hörde inget som tydde på att det fanns något levande i närheten. Hon gick bort från fönstret och såg en spegel. Hon gick fram till den. Hon blev rädd när hon såg sig själv. Hon var mycket blekare än tidigare. Hennes vita hy liksom lyste i det mörka rummet. Hennes hår var lika kolsvart som tidigare fast längre. Hennes naglar var också längre. Hon upptäckte att hon hade andra kläder på sig. Istället för de svarta byxorna och den tunna tröjan bar hon en svart och lång klänning. Den var faktiskt fin, passade henne. Vad kunde klockan vara? När hon gick och la sig var det mörkt ute, det var lika mörkt nu också. Vågade hon gå ut ur rummet? Klart hon vågade, hon var ju drottning. Hon knuffade sakta på dörren, den började knarra. Det måste ju låta över hela slottet tänkte hon. De andra i korridoren skulle garanterat höra henne. Hon öppnade dörren så pass mycket att hon kunde pressa sig ut. Sedan stängde hon den snabbt och ljudlöst.
Det var mörkt i korridoren och hon gick samma väg ner som hon kom uppför. Det var helt tyst. Vart var alla? Hon vågade inte öppna någon av de dörrar hon gick förbi. Hon tänkte att tidigare när hon och Chad kom hit så var det en folksamling på närmare 500 personer hon såg. Det måste vara ett stort slott. Nu var hon nere i den stora hallen vart de tidigare stod i. Taket var otroligt högt upp och varje detalj i trapporna, väggarna, golvet och taket var praktfull. Hon såg en trappa som gick ner och gick fram till den. Det såg mörkt ut men hon gick ned. Hon kunde skymta lite ljus längre fram och fortsatte gå. Det fanns facklor längs den vänstra väggen så hon såg tydligt nu. Det var sandgolv och hon kunde se att folk gått där. Hon måste vara på väg ner i källaren tänkte hon. Plötsligt kunde hon se en stor sal framför sig. Eftersom det var under jord fanns det inga fönster. Hundratals ljusstakar gav salen ett dunkelt sken. Där fanns även hundratals likkistor. Victoria behövde inte tänka länge för att gissa vilka som låg där. Hon tänkte vända om och gå tillbaka till sitt rum men ville bara titta runt lite. Hon gick långsamt längs stenväggen och tittade på alla kistorna. De blänkte i svart och hade säkert blodrött foder där inne. I taket hängde också ljusstakar. Det förklarade stearinet som fanns lite överallt. I mitten av salen fanns en kista som var större än de andra. De andra kistorna var formade som en rektangel runt den. Var det Chads kista? Plötsligt svepte en enorm vindpust genom salen. Nästan alla ljusen släcktes på en sekund. Det blev mörkt. Hon började höra ljud från kistorna och blev rädd. Hon kunde inte springa iväg, hon såg knappt något. Hon kunde urskilja att den stora kistan öppnades. Kistan bredvid henne öppnades också.
- Victoria… Vem var det? Hon hann inte tänka på saken när hon skymtade att Chad reste sig upp längre bort. Av rädsla klev hon snabbt ner i kistan bredvid henne och locket stängdes direkt.
- Det är jag, Lance.
- Vad är det som händer?
- Du borde inte vara ute och springa såhär, du har väckt honom. Jag ber för oss båda att han inte hittar dig. De kunde höra Chad.
- Vart är hon?! Vart är hon?! Han gick igenom hela salen. Victoria var livrädd. Hon pressade sig mot Lance som höll hårt om henne.
- Jag ser att du tittar på tavlorna, sade Lance. De flesta av dem har Chad målat. Jag erkänner att jag avundas hans sätt att måla. Hans sätt att få ut sina känslor i en bild. Victoria blev inte så förvånad. Chad var ju bildlärare, kanske inte här då… Men tavlorna såg verkligen fantastiska ut, helt känslosamma.
- Victoria, jag måste säga en sak, Lance såg nervös ut.
- Vad är det?
- Du kanske har märkt att vi är lite…annorlunda.
- Skämtar du? Ni skrämmer vettet ur mig…
- Chad gillar nog inte att jag säger det här, men du kommer få reda på det förr eller senare och jag vill inte riskera att det skrämmer livet ur dig då. Vi är vampyrer.
- Vad säger du? Victoria tog några steg ifrån Lance.
- Hela det här slottet består av vampyrer och Chad är den äldsta och mäktigaste av oss alla.
- Så du menar att du också är en…vampyr?
- Ja, men jag hoppas att du inte ser oss som några kallblodiga mördare, för det är vi inte. Victoria tittade tyst på honom, hon trodde på varenda ord Lance sa.
- Jag måste gå nu, men du kommer nog träffa Chad snart. Han gick och stängde den stora och knarrande trädörren efter sig. Victoria satte sig på sängkanten. Hur skulle hon komma härifrån? Eller ännu viktigare: Ville hon komma härifrån? Allt det här var spännande, som ett stort äventyr. Om det var en dröm så var den väldigt verklig och hon ville för allt i världen inte vakna upp. Plötsligt knackade det på dörren. Hon hann inte röra sig innan den snabbt och ljudlöst öppnades. Det var Chad. Hon kunde inte låta bli att slås av hans skönhet när han svepte in genom rummet. I den här miljön såg han verkligen kraftfull och kunglig ut. Hon tänkte på det Lance sagt. Var Chad en vampyr? Han tittade på henne.
- Trivs du med rummet?
- Ja, det gör jag. Det är helt underbart.
- Bra, för det kommer bli ditt hem framöver.
- Jag kan nog inte stanna så länge…
- Tror du att jag släpper en diamant som du? Även fast du är en aning oslipad…
- Hur kom du till min värld?
- Du vet nog inte riktigt vem jag är. Det syns nog inte vilka makter jag har, men det var enkelt att komma till eran värld. Något som för dig just nu är omöjligt, du stannar här så länge jag vill hålla dig kvar. Men du har ingen anledning att fälla tårar för det, snart kommer det här bli det enda hem du kan tänka dig. Så misströsta inte. Chad kom fram och kysste henne. Hon tog sina armar runt hans hals. Hon blev inte förvånad när hon kände de vassa hörntänderna. De skar mot hennes läppar. Hon släppte honom och vände sig ifrån honom.
- Varför är jag så viktig för dig? frågade hon.
- En komplett makt behöver både en kung och en drottning. Dessutom så blir vi flerdubbelt starkare med en drottning från eran dödliga värld. Från och med nu kommer mörkret att utökas dag för dag. Ljuset tvingas vika under.
- Så jag behöver inte bli som ni?
- Inte som det ser ut just nu. Jag gillar ljuset av dödlighet som omger dig… Jag lämnar dig nu så du får sova och vila upp dina tankar. Han gav henne en sista kyss och försvann sedan ut ur dörren. Victoria lade sig ner i sängen och svepte det kalla satintäcket runt sig. Hon somnade efter ett antal tankefyllda timmar.
När hon vaknade satte hon sig upp i sängen. Tystnaden nästan skrek åt henne, det var helt knäpptyst som tidigare. Hon reste sig försiktigt upp och gick till det stora fönstret. Hon lyfte på den tunga gardinen och tittade ut. Det var mörkt men hon kunde urskilja berg och skog i månens svaga sken. Hennes rum var uppe i ett torn så hon hade bra utsikt över landskapet. Till höger såg hon en sjö, ytan var mörk och spegelblank. Allt verkade vila i ett slags lugn. Hon hörde inget som tydde på att det fanns något levande i närheten. Hon gick bort från fönstret och såg en spegel. Hon gick fram till den. Hon blev rädd när hon såg sig själv. Hon var mycket blekare än tidigare. Hennes vita hy liksom lyste i det mörka rummet. Hennes hår var lika kolsvart som tidigare fast längre. Hennes naglar var också längre. Hon upptäckte att hon hade andra kläder på sig. Istället för de svarta byxorna och den tunna tröjan bar hon en svart och lång klänning. Den var faktiskt fin, passade henne. Vad kunde klockan vara? När hon gick och la sig var det mörkt ute, det var lika mörkt nu också. Vågade hon gå ut ur rummet? Klart hon vågade, hon var ju drottning. Hon knuffade sakta på dörren, den började knarra. Det måste ju låta över hela slottet tänkte hon. De andra i korridoren skulle garanterat höra henne. Hon öppnade dörren så pass mycket att hon kunde pressa sig ut. Sedan stängde hon den snabbt och ljudlöst.
Det var mörkt i korridoren och hon gick samma väg ner som hon kom uppför. Det var helt tyst. Vart var alla? Hon vågade inte öppna någon av de dörrar hon gick förbi. Hon tänkte att tidigare när hon och Chad kom hit så var det en folksamling på närmare 500 personer hon såg. Det måste vara ett stort slott. Nu var hon nere i den stora hallen vart de tidigare stod i. Taket var otroligt högt upp och varje detalj i trapporna, väggarna, golvet och taket var praktfull. Hon såg en trappa som gick ner och gick fram till den. Det såg mörkt ut men hon gick ned. Hon kunde skymta lite ljus längre fram och fortsatte gå. Det fanns facklor längs den vänstra väggen så hon såg tydligt nu. Det var sandgolv och hon kunde se att folk gått där. Hon måste vara på väg ner i källaren tänkte hon. Plötsligt kunde hon se en stor sal framför sig. Eftersom det var under jord fanns det inga fönster. Hundratals ljusstakar gav salen ett dunkelt sken. Där fanns även hundratals likkistor. Victoria behövde inte tänka länge för att gissa vilka som låg där. Hon tänkte vända om och gå tillbaka till sitt rum men ville bara titta runt lite. Hon gick långsamt längs stenväggen och tittade på alla kistorna. De blänkte i svart och hade säkert blodrött foder där inne. I taket hängde också ljusstakar. Det förklarade stearinet som fanns lite överallt. I mitten av salen fanns en kista som var större än de andra. De andra kistorna var formade som en rektangel runt den. Var det Chads kista? Plötsligt svepte en enorm vindpust genom salen. Nästan alla ljusen släcktes på en sekund. Det blev mörkt. Hon började höra ljud från kistorna och blev rädd. Hon kunde inte springa iväg, hon såg knappt något. Hon kunde urskilja att den stora kistan öppnades. Kistan bredvid henne öppnades också.
- Victoria… Vem var det? Hon hann inte tänka på saken när hon skymtade att Chad reste sig upp längre bort. Av rädsla klev hon snabbt ner i kistan bredvid henne och locket stängdes direkt.
- Det är jag, Lance.
- Vad är det som händer?
- Du borde inte vara ute och springa såhär, du har väckt honom. Jag ber för oss båda att han inte hittar dig. De kunde höra Chad.
- Vart är hon?! Vart är hon?! Han gick igenom hela salen. Victoria var livrädd. Hon pressade sig mot Lance som höll hårt om henne.
Comment the photo
10 comments on this photo