April
Monday 14 March 2011 photo 10/14
|
Kapitel 10
- Lance, så här mycket har jag aldrig känt köld tidigare, jag klarar inte av att vänta mycket längre till, stammade hon fram.
- Jag önskar att jag kände kylan som du gör, men det gör jag inte. Jag lovar att Chad har skickat ut hjälp, de kommer, jag lovar. Lance kände egentligen inget obehag alls av att sitta som en fånge i gropen. Han kände ingen kyla. Hunger var det sällan han kände. Tvärtemot vad Victoria kände. Hennes hår var trassligt och hon var helt vit i ansiktet och hennes armar och ben var svagt blåaktiga. Hon höll ett krampaktigt tag om Lance. Så här mycket hade hon aldrig längtat efter att få se Chad. Han skulle rädda henne, det visste hon. Den svarta hästen låg bredvid dem. Hon hörde hur den andades lugnt och sansat. Den skulle klara sig, det var ju Chads häst.
- Har det inte blivit ljusare?, Victoria var förvånad. I nästan ett år var mörker det enda hon sett från sitt fönster. Så hon blev lite rädd av att se det nu. Men det värmde hennes stela och blåfrusna kropp.
- Solen, det får inte vara sant! Lance fick panik. Victoria fick snabbt klart för sig att vampyrer inte tål solljus. Som vampyrerna som frätes sönder i “En vampyrs bekännelser" Nu bad hon ännu mer att Chad skulle hitta dem.
- Lance, ta det lugnt älskling. Chad kommer att hitta oss innan solen, jag lovar. Men hon kunde fullt förstå Lances skräck mot solen. Skulle ingen hitta dem inom några timmar skulle det vara ute med honom. De måste ha passerat deras marks gränser eftersom solen inte existerat omkring slottet på flera tusen år.
Lance satte sig längst in i det mörkaste hörnet i gropen och höll händerna för ansiktet. Han bad för sig själv. Victoria satte sig ned bredvid hästen, den lade sitt stora huvud i hennes knä. Hon såg att dens högra framben var svullet. Hon tittade upp och såg en vacker klarblå himmel. Plötsligt såg hon solens sken på ena sidan av gropen. Det fanns inte mycket tid kvar nu! Hon lutade sig mot den hårda och steniga jordväggen och tittade på Lance. Han såg så liten och ynklig ut. Hon ville inte möta hans blick, hans blick avslöjade att han väntade på döden. Hon gick fram och böjde sig ner framför honom.
- Du får inte ge upp hoppet, snälla. Hon strök bakåt hans blonda hår och smekte hans bleka kind. Solen sken nu över halva gropen. Victoria ställde sig i skenet för att få värme och för att torka leran som täckte nästan hela hon.
- Du är så vacker i solskenet, ditt hår skimrar och du ser ut som en ängel, jag har aldrig sett dig så tidigare, Lance log och tittade på henne. Själv kunde inte Victoria le, strax kunde Lance få möta en plågsam död mitt framför ögonen på henne. Det brände till i Lances hand, han drog snabbt undan den. Strax skulle solen vara ovanför dem. Kunde det inte bli natt? Hon önskade att mörkret skulle falla på några sekunder och rädda Lance.
Plötsligt dök stora gråa moln upp på himlen. De täckte solen på några sekunder och allt blev skugga.
- Vad är det som händer?, Victoria reste sig upp. Hon såg Chad stå uppe vid kanten.
- Victoria, vi ska få upp dig, vänta bara. Sedan vände han sin blick mot Lance, en blick som bara visade blixtrande hat. Chad blundade, efter några minuter började små grenar växa upp ur den spruckna och torra jorden. De blev till tjocka stammar och nådde upp till kanten. Lance hjälpte Victoria upp. Hon skar sig på de vassa grenarna när hon sakta klättrade upp och när hon väl kom upp var hon helt utmattad. En av Chads tjänare kom fram och gav henne en varm filt. Lance var uppe några sekunder senare.
- Det är bäst vi ger oss av nu, sade Chad.
- Hästen då?
- Vi får aldrig upp den, men jag ska låta den somna in. Han fångade hästens uppmärksamhet, den stirrade på honom med sina svarta blänkande ögon. Sedan sade han några ord, nästan viskandes. Hästens ögon slöt sig långsamt. Dess andning blev mer och mer långsam, tills den var helt avstannad. Den svarta vackra hästen var död. Victoria vände sin blick mot den molniga himlen. Chad satte sig upp på en häst och ropade på Victoria som satte sig bakom honom. Hon blev orolig när han manade på hästen.
- Men Lance då, hur kommer han hem?
- Det får ödet bestämma, vi måste iväg nu, min kraft kan inte hålla solen borta länge till. Victoria tittade på de andra, med medlidande i deras blickar tittade de på Lance, men de sade inget. När de snabbt började rida därifrån vände hon sig mot Lance. Han stod ensam kvar, skulle hon få se honom igen? Det tog inte lång tid innan Lance bara var en liten prick i fjärran. Hon kunde se hur molnen långsamt började skingra sig där de snabbt som vinden dundrade fram på fältet. Bakom dem lyste solen som smält guld. Efter ett tag såg hon en gräns, bakom den var det mörkt. När de red in i mörkret visste Victoria att de var hemma. Hon somnade nästan där på hästryggen när de plötsligt stannade. De var framme. Chad hjälpte henne upp till sitt rum där ett varmt bad väntade. Hon vågade inte fråga honom om Lance. Hade solen fått tag i honom eller var han påväg hem?
Efter badet kom Marian in med nya kläder.
- Marian, är Chad ond på mig nu? Han sade inte mycket tidigare.
- Han blev orolig när en häst kom tillbaka utan ryttare. Jag vet att du betyder otroligt mycket för honom så han gav sig av direkt. Om Lance skulle överleva så kan han inte förvänta sig att bli välkomnad med öppna armar av Chad.
- Chad lämnade ju Lance att dö där! Jag känner mig hemskt eftersom jag inte ens försökte hindra Chad!
- Du vet att det inte skulle spela någon roll, Chad gör som han vill. Det har han alltid gjort. Även fast det var du som var den starka där ute, ingen av oss klarar av solen.
- Tror du att Lance kommer hem välbehållen?
- Det kan jag inte svara på. Gå ner och träffa Chad nu. Victoria lämnade rummet och gick ned till hallen.
- Hur mår du?, Chad stod vid ett hörn.
- Jag mår nog bättre än jag först trodde, hon tittade ner i golvet.
- Du undrar över Lance eller hur? Chad spände ögonen i henne.
- Det stämmer, jag kan inte släppa honom ur tankarna, kommer jag se honom igen?
- Det kan inte jag avgöra, kanske är han påväg hit eller så består han bara av aska just nu. Victoria rös.
- Vart befann vi oss egentligen?
- Marken ni var på tillhör min tvillingbror.
Victoria hoppade till.
- Men Lance sa… att du var den ende kvar inom släkten…
- Jag vet att han sagt det. Det är inte ofta jag nämner min bror, vi är olika som natt och dag. Medan jag tillhör mörkret så tillhör han ljuset. Han gick emot hela våran släkt tradition när han valde ljuset istället. Men våra föräldrar var tvungna att ge honom en del av landet även fast de liksom jag också bara ville glömma honom.
- Så han är ingen…vampyr?
- Nej.
- Träffar du aldrig honom?
- Han kan komma hit men själv kan jag inte besöka honom. Allt ljus skulle besegra mig. Men det finns något slags hat mellan oss. Senast jag såg honom var för 30 år sedan Plötsligt hördes en tung stöt på dörren. Victoria såg direkt vad Chad tänkte: Det var Lance. Hon sprang fram till den stora dörren och lyckades pressa upp den. Där ute stod Lance stödd mot väggen. Han var smutsig och hade brännsår på händerna och i ansiktet.
- Lance, du ska veta hur glad jag är att se dig… Jag visste faktiskt inte om jag skulle få se dig igen…
- Utan hjälp skulle jag nog aldrig kommit fram…
- Vem hjälpte dig?
- Shamrock. Victoria såg att Chads annars så stolta och allvarliga ansikte såg smått förskräckt ut. In klev en kille, han var väldigt lik Chad. Han var kanske en aning kortare och hade längre hår än Chad, annars kunde det lika gärna varit hans tvillingbror. Det var det också. Det var Shamrock.
- Shamrock…det var länge sedan våra vägar möttes…, sade Chad.
- Ja, det var det. Jag räddade en av dina från en säker död, var det fel av mig? Victoria var nyfiken på vad Chad skulle säga. Egentligen så brydde han ju sig inte om Lance överlevde eller dog. Men samtidigt så var ju vampyrer (enligt henne) kända för att vara flockdjur och att de aldrig skulle offra en av sina.
- Jag tackar dig för det besväret, har du något annat på hjärtat?
- Jag ser att du skaffat dig en helt förtjusande drottning. Shamrock skådade Victoria från topp till tå, hon kände sig smickrad.
- Vart hittade du henne?
- På den andra sidan. Länge har jag letat efter henne, men det är hon värd. Victoria log mot honom.
- Om du inte vet vem jag är min sköna så är jag Shamrock. Chads kanske för dig okände tvillingbror.
- Jag vet, han berättade nyss om dig. Jag tackar dig av hela mitt hjärta att du räddade Lance.
- Det var så lite, du borde sköta om hans sår nu. Victoria gick fram och tog tag i Lances arm och ledde honom uppför trappan till hennes rum. Han såg otäck ut med alla brännsåren men han skulle repa sig fort.
- Vad tror du Lance och Shamrock pratar om?, frågade Victoria medan hon baddade brännsåren i Lances ansikte. De satt på sängkanten med månens sken som enda belysning.
- Jag vet inte, jag vet bara att du borde akta dig för honom. Han verkar ha fått intresse för dig. Dessutom var det nära att han lämnade kvar mig där ute. Alla här i slottet vet vad Shamrock anser om oss vampyrer, han hatar oss som vi hatar solen.
- Du kan vara lugn. Du och Chad betyder allt för mig.
- Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen när strålarna träffade mig. Det kändes som om jag befann mig mitt i ett eldinferno, min hud höll på slitas av. Jag kände smärta över hela kroppen, tills jag hörde hästhovar och några röster. De diskuterade vad de skulle göra med mig. Jag vill aldrig känna samma smärta en gång till.
- Det behöver du inte göra heller. Victoria kramade Lance och han höll henne hårt i sina armar. De gick efter ett tag ned till hallen.
- Jag måste nog vila mig lite, sade Lance.
- Det tycker jag också. Hon såg Lance gå ner till kistsamlingen i källaren. Undrar vart Chad och Shamrock är?
Bra??
Kapitel 10
- Lance, så här mycket har jag aldrig känt köld tidigare, jag klarar inte av att vänta mycket längre till, stammade hon fram.
- Lance, så här mycket har jag aldrig känt köld tidigare, jag klarar inte av att vänta mycket längre till, stammade hon fram.
- Jag önskar att jag kände kylan som du gör, men det gör jag inte. Jag lovar att Chad har skickat ut hjälp, de kommer, jag lovar. Lance kände egentligen inget obehag alls av att sitta som en fånge i gropen. Han kände ingen kyla. Hunger var det sällan han kände. Tvärtemot vad Victoria kände. Hennes hår var trassligt och hon var helt vit i ansiktet och hennes armar och ben var svagt blåaktiga. Hon höll ett krampaktigt tag om Lance. Så här mycket hade hon aldrig längtat efter att få se Chad. Han skulle rädda henne, det visste hon. Den svarta hästen låg bredvid dem. Hon hörde hur den andades lugnt och sansat. Den skulle klara sig, det var ju Chads häst.
- Har det inte blivit ljusare?, Victoria var förvånad. I nästan ett år var mörker det enda hon sett från sitt fönster. Så hon blev lite rädd av att se det nu. Men det värmde hennes stela och blåfrusna kropp.
- Solen, det får inte vara sant! Lance fick panik. Victoria fick snabbt klart för sig att vampyrer inte tål solljus. Som vampyrerna som frätes sönder i “En vampyrs bekännelser" Nu bad hon ännu mer att Chad skulle hitta dem.
- Lance, ta det lugnt älskling. Chad kommer att hitta oss innan solen, jag lovar. Men hon kunde fullt förstå Lances skräck mot solen. Skulle ingen hitta dem inom några timmar skulle det vara ute med honom. De måste ha passerat deras marks gränser eftersom solen inte existerat omkring slottet på flera tusen år.
Lance satte sig längst in i det mörkaste hörnet i gropen och höll händerna för ansiktet. Han bad för sig själv. Victoria satte sig ned bredvid hästen, den lade sitt stora huvud i hennes knä. Hon såg att dens högra framben var svullet. Hon tittade upp och såg en vacker klarblå himmel. Plötsligt såg hon solens sken på ena sidan av gropen. Det fanns inte mycket tid kvar nu! Hon lutade sig mot den hårda och steniga jordväggen och tittade på Lance. Han såg så liten och ynklig ut. Hon ville inte möta hans blick, hans blick avslöjade att han väntade på döden. Hon gick fram och böjde sig ner framför honom.
- Du får inte ge upp hoppet, snälla. Hon strök bakåt hans blonda hår och smekte hans bleka kind. Solen sken nu över halva gropen. Victoria ställde sig i skenet för att få värme och för att torka leran som täckte nästan hela hon.
- Du är så vacker i solskenet, ditt hår skimrar och du ser ut som en ängel, jag har aldrig sett dig så tidigare, Lance log och tittade på henne. Själv kunde inte Victoria le, strax kunde Lance få möta en plågsam död mitt framför ögonen på henne. Det brände till i Lances hand, han drog snabbt undan den. Strax skulle solen vara ovanför dem. Kunde det inte bli natt? Hon önskade att mörkret skulle falla på några sekunder och rädda Lance.
Plötsligt dök stora gråa moln upp på himlen. De täckte solen på några sekunder och allt blev skugga.
- Vad är det som händer?, Victoria reste sig upp. Hon såg Chad stå uppe vid kanten.
- Victoria, vi ska få upp dig, vänta bara. Sedan vände han sin blick mot Lance, en blick som bara visade blixtrande hat. Chad blundade, efter några minuter började små grenar växa upp ur den spruckna och torra jorden. De blev till tjocka stammar och nådde upp till kanten. Lance hjälpte Victoria upp. Hon skar sig på de vassa grenarna när hon sakta klättrade upp och när hon väl kom upp var hon helt utmattad. En av Chads tjänare kom fram och gav henne en varm filt. Lance var uppe några sekunder senare.
- Det är bäst vi ger oss av nu, sade Chad.
- Hästen då?
- Vi får aldrig upp den, men jag ska låta den somna in. Han fångade hästens uppmärksamhet, den stirrade på honom med sina svarta blänkande ögon. Sedan sade han några ord, nästan viskandes. Hästens ögon slöt sig långsamt. Dess andning blev mer och mer långsam, tills den var helt avstannad. Den svarta vackra hästen var död. Victoria vände sin blick mot den molniga himlen. Chad satte sig upp på en häst och ropade på Victoria som satte sig bakom honom. Hon blev orolig när han manade på hästen.
- Men Lance då, hur kommer han hem?
- Det får ödet bestämma, vi måste iväg nu, min kraft kan inte hålla solen borta länge till. Victoria tittade på de andra, med medlidande i deras blickar tittade de på Lance, men de sade inget. När de snabbt började rida därifrån vände hon sig mot Lance. Han stod ensam kvar, skulle hon få se honom igen? Det tog inte lång tid innan Lance bara var en liten prick i fjärran. Hon kunde se hur molnen långsamt började skingra sig där de snabbt som vinden dundrade fram på fältet. Bakom dem lyste solen som smält guld. Efter ett tag såg hon en gräns, bakom den var det mörkt. När de red in i mörkret visste Victoria att de var hemma. Hon somnade nästan där på hästryggen när de plötsligt stannade. De var framme. Chad hjälpte henne upp till sitt rum där ett varmt bad väntade. Hon vågade inte fråga honom om Lance. Hade solen fått tag i honom eller var han påväg hem?
Efter badet kom Marian in med nya kläder.
- Marian, är Chad ond på mig nu? Han sade inte mycket tidigare.
- Han blev orolig när en häst kom tillbaka utan ryttare. Jag vet att du betyder otroligt mycket för honom så han gav sig av direkt. Om Lance skulle överleva så kan han inte förvänta sig att bli välkomnad med öppna armar av Chad.
- Chad lämnade ju Lance att dö där! Jag känner mig hemskt eftersom jag inte ens försökte hindra Chad!
- Du vet att det inte skulle spela någon roll, Chad gör som han vill. Det har han alltid gjort. Även fast det var du som var den starka där ute, ingen av oss klarar av solen.
- Tror du att Lance kommer hem välbehållen?
- Det kan jag inte svara på. Gå ner och träffa Chad nu. Victoria lämnade rummet och gick ned till hallen.
- Hur mår du?, Chad stod vid ett hörn.
- Jag mår nog bättre än jag först trodde, hon tittade ner i golvet.
- Du undrar över Lance eller hur? Chad spände ögonen i henne.
- Det stämmer, jag kan inte släppa honom ur tankarna, kommer jag se honom igen?
- Det kan inte jag avgöra, kanske är han påväg hit eller så består han bara av aska just nu. Victoria rös.
- Vart befann vi oss egentligen?
- Marken ni var på tillhör min tvillingbror.
Victoria hoppade till.
- Men Lance sa… att du var den ende kvar inom släkten…
- Jag vet att han sagt det. Det är inte ofta jag nämner min bror, vi är olika som natt och dag. Medan jag tillhör mörkret så tillhör han ljuset. Han gick emot hela våran släkt tradition när han valde ljuset istället. Men våra föräldrar var tvungna att ge honom en del av landet även fast de liksom jag också bara ville glömma honom.
- Så han är ingen…vampyr?
- Nej.
- Träffar du aldrig honom?
- Han kan komma hit men själv kan jag inte besöka honom. Allt ljus skulle besegra mig. Men det finns något slags hat mellan oss. Senast jag såg honom var för 30 år sedan Plötsligt hördes en tung stöt på dörren. Victoria såg direkt vad Chad tänkte: Det var Lance. Hon sprang fram till den stora dörren och lyckades pressa upp den. Där ute stod Lance stödd mot väggen. Han var smutsig och hade brännsår på händerna och i ansiktet.
- Lance, du ska veta hur glad jag är att se dig… Jag visste faktiskt inte om jag skulle få se dig igen…
- Utan hjälp skulle jag nog aldrig kommit fram…
- Vem hjälpte dig?
- Shamrock. Victoria såg att Chads annars så stolta och allvarliga ansikte såg smått förskräckt ut. In klev en kille, han var väldigt lik Chad. Han var kanske en aning kortare och hade längre hår än Chad, annars kunde det lika gärna varit hans tvillingbror. Det var det också. Det var Shamrock.
- Shamrock…det var länge sedan våra vägar möttes…, sade Chad.
- Ja, det var det. Jag räddade en av dina från en säker död, var det fel av mig? Victoria var nyfiken på vad Chad skulle säga. Egentligen så brydde han ju sig inte om Lance överlevde eller dog. Men samtidigt så var ju vampyrer (enligt henne) kända för att vara flockdjur och att de aldrig skulle offra en av sina.
- Jag tackar dig för det besväret, har du något annat på hjärtat?
- Jag ser att du skaffat dig en helt förtjusande drottning. Shamrock skådade Victoria från topp till tå, hon kände sig smickrad.
- Vart hittade du henne?
- På den andra sidan. Länge har jag letat efter henne, men det är hon värd. Victoria log mot honom.
- Om du inte vet vem jag är min sköna så är jag Shamrock. Chads kanske för dig okände tvillingbror.
- Jag vet, han berättade nyss om dig. Jag tackar dig av hela mitt hjärta att du räddade Lance.
- Det var så lite, du borde sköta om hans sår nu. Victoria gick fram och tog tag i Lances arm och ledde honom uppför trappan till hennes rum. Han såg otäck ut med alla brännsåren men han skulle repa sig fort.
- Vad tror du Lance och Shamrock pratar om?, frågade Victoria medan hon baddade brännsåren i Lances ansikte. De satt på sängkanten med månens sken som enda belysning.
- Jag vet inte, jag vet bara att du borde akta dig för honom. Han verkar ha fått intresse för dig. Dessutom var det nära att han lämnade kvar mig där ute. Alla här i slottet vet vad Shamrock anser om oss vampyrer, han hatar oss som vi hatar solen.
- Du kan vara lugn. Du och Chad betyder allt för mig.
- Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen när strålarna träffade mig. Det kändes som om jag befann mig mitt i ett eldinferno, min hud höll på slitas av. Jag kände smärta över hela kroppen, tills jag hörde hästhovar och några röster. De diskuterade vad de skulle göra med mig. Jag vill aldrig känna samma smärta en gång till.
- Det behöver du inte göra heller. Victoria kramade Lance och han höll henne hårt i sina armar. De gick efter ett tag ned till hallen.
- Jag måste nog vila mig lite, sade Lance.
- Det tycker jag också. Hon såg Lance gå ner till kistsamlingen i källaren. Undrar vart Chad och Shamrock är?
Bra??
Bra??
Annons
Part of an album
Comment the photo
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer