Friday 25 February 2011 photo 7/14
|
Kapitel 7
- Kommer han leta igenom kistorna?
- Nej, det gör han inte. Han litar på oss. Jag har just svikit honom när jag gömmer dig såhär. Hittar han dig kommer han att straffa både dig och mig. Du förtjänar inte det. Men du kan inte stanna här länge. Man vet aldrig vad han kan ta sig till. Hon kände hans stressade hjärtslag och flämtande andning. De hörde att Chad var på andra sidan av salen och letade efter henne.
- Spring upp till ditt rum nu, fort! Lance öppnade en springa i kistlocket och Victoria kröp ut. Hon kröp snabbt i mörkret fram till källaringången, reste sig och sprang därifrån. När hon kom fram till den stora hallen visste hon inte vart hon skulle. Hon måste skynda sig! Snart skulle nog Chad vara här! Hon tog den trappa hon kände mest igen och kastade sig snabbt upp. Hon tittade på tavlorna och började känna igen korridorerna. Strax var hon uppe på sitt rum. Några sekunder senare kastade sig Chad in, hans mantel flög över halva rummet.
- Vart har du varit?, frågade han snabbt.
- Jag vaknade nyss, hade svårt att sova.
- Försökte du rymma från mig?
- Vad pratar du om älskling? Jag har varit här hela tiden.
- Jag kände din närvaro i källaren!
- Vad skulle jag göra där? Hon gick fram till Chad och kysste honom. Hon smekte hans kind.
- Du måste ha drömt. Chad var tyst. Han gick och lade sig i hennes säng.
- Jag sover här inatt.
Victoria visste att hon i vanliga fall skulle sett Chad som ett monster, men det tyckte hon inte nu. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig själv älska med en vampyr, de mest vackra och fantasifulla varelser som existerat. Hon lade sig nära honom och smekte hans nakna och breda bringa. Han måste ha förlåtit henne när han vände sig mot henne och förde henne till sina armar. Hon visste att han älskade henne, och hon älskade honom. När hon vaknade var det fortfarande mörkt ute. Chad var försvunnen. Hon gick ut ur rummet och tassade nerför alla trapporna. Hon hörde livliga ljud nerifrån hallen. Någon var arg och den någon var Chad.
- Victoria!
- Ja…?
- Du var ute inatt! Lance berättade allt! Victoria såg Lance som stod framför Chad. Hans huvud var nersänkt och han grät. Små blodsdroppar rullade nerför hans smala kinder. Så farligt var det väl ändå inte? Hon ville springa fram och trösta honom men tvingade sig själv att gå fram till Chad.
- Jag är inte arg på dig Victoria, du är förlåten. Men han där svek mig igår. Såna som honom tär på våran kraft. Vi måste göra oss av med honom, det förstår du väl? Hon svarade inte. Hon tittade på alla andra. De såg ledsna ut och ville nog gärna ha kvar Lance. Men de skulle heller inte försöka hindra Chad från någonting.
- För honom till en cell! Två killar från samlingen kom genast fram och släpade iväg Lance ner i källaren. Hela slottet bestod av unga människor. De såg unga ut men deras själar var uråldriga. Chad såg ut som 25 eller nåt liknande men var över 700 år. De andra såg ut att vara i samma ålder eller lite äldre men ingen var i närheten av Chads ålder. Så det var självklart att han var ledaren.
- Victoria. Hon vände sig åter mot Chad.
- Jag ville bara säga att din värld numera är död. Vi besökte den tidigare idag när du sov. Mina mörka änglar och jag behövde näring. Du förstår väl att när du är här riskerar du inte att förlora något, bara att få. Detta är ditt hem och jag ger dig allt.
- Menar du att alla mina vänner är…döda…?
- Se inte på mig sådär. Victoria började gråta. Chad svepte in sig i sin mantel och var sedan försvunnen. Hon stod ensam kvar omringad av alla vampyrer som sakta började avlägsna sig. De hade tagit alla hennes vänners och bekantas liv. Hon ville inte skylla på dem, hon ville skylla på Chad. Även fast hon älskade honom så kunde hon inte acceptera honom fullt ut om hon inte förstod honom fullt ut. Det enda sättet att göra det var att bli som han, bli en vampyr själv. Victoria gick ned till källaren där vart hon visste att Lance var. Hon hade fått tillåtelse att röra sig fritt i hela slottet bara hon befann sig på sitt rum när de andra sov. Hon visste inte när det var natt eller dag. Det var mörkt dygnet runt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Det var första gången hon skulle få se Lance. Chad visste inte om det och skulle nog inte tycka om det heller. Han hade inte gett Lance något straff ännu. Hon gick längs den smala gången som var omringad av sten och ropade Lances namn.
- Här… Victoria sprang fram till dörren, låste upp och slank snabbt in. Hon hittade Lance i ett hörn. Hans hår var tovigt, han var smutsig och hade torkade tårar på kinderna. Han såg sorglig ut. Victoria böjde sig ner och kramade honom. Hennes svarta långklänning svepte och lade sig på det smutsiga och fuktiga golvet. Hon var den enda person han sett på tre hela månader.
- Jag kommer få mitt straff snart, jag känner det på mig… stammade Lance. Jag kommer att bli instängd i en kista som muras in i väggen, där kommer jag få stanna tills jag svälter ihjäl, det kan ta över 100 år….över 100 år…
- Varför berättade du att du gömde mig i din kista?
- Mitt samvete tvingade mig till det. Mina göranden och tankar är inte fria, jag är lite som en slav.
- Är Chad fortfarande ond på dig?
- Jag svek honom en gång, det räcker.
- Hur kan jag rädda dig?
- Försök inte göra det, du ställer bara till det för dig själv. Men jag kan berätta något för dig. Alla rum här på slottet ser likadana ut, de är alla obebodda. Vad det ser ut som i alla fall. De har varit bebodda av samma orsak som du bor här.. När Chads dödliga drottningar dog vistades han aldrig i deras rum, deras själar lever nämligen kvar och han skulle inte klara av att känna deras närhet. Han älskade alla sina fruar som du älskar livet. Men det är dig han älskar nu, dig och ingen annan. Det får du inte glömma. Visst kan han verka grym, men utan sin grymhet överlever han inte. Jag tror inte någon förstår hur mycket saknad och smärta han bär på, men det är en del av hans liv. Så han låter nog inte det bryta ner honom.
- Det låter ju hemskt och så har han levt i flera århundraden… Men jag är glad att jag träffat honom, han är verkligen annorlunda. Skulle jag kunna bli en vampyr?
- Du kan bli en, men du får inte det. Han skulle aldrig tillåta det.
- Vet du hur mycket det här livet tär på mig? Jag kommer se mig själv åldras men ni förblir lika vackra år efter år… Lance visste på ett ungefär hur Victoria kände. Men hon hade fått den rollen och han kunde inte hjälpa henne ur den. Helst inte nu när han kände sig så hjälplös.
- Tänk så skulle du bita mig nu och göra mig till en av er? Hon lutade sig mot Lance och hans läppar nuddade hennes kind och gled ner mot hennes hals. Hon kände hans tänder men han bet inte. Han ville bara ha henne. För vad vore ett vampyrliv utan njutning? Hon visste att han mycket väl kunde älska henne. Och kanske kände hon desamma för honom? Men hon kunde inte stanna i cellen hos honom.
-------------------------------------------------------------------------------------
BRA????
Kapitel 7
- Kommer han leta igenom kistorna?
- Kommer han leta igenom kistorna?
- Nej, det gör han inte. Han litar på oss. Jag har just svikit honom när jag gömmer dig såhär. Hittar han dig kommer han att straffa både dig och mig. Du förtjänar inte det. Men du kan inte stanna här länge. Man vet aldrig vad han kan ta sig till. Hon kände hans stressade hjärtslag och flämtande andning. De hörde att Chad var på andra sidan av salen och letade efter henne.
- Spring upp till ditt rum nu, fort! Lance öppnade en springa i kistlocket och Victoria kröp ut. Hon kröp snabbt i mörkret fram till källaringången, reste sig och sprang därifrån. När hon kom fram till den stora hallen visste hon inte vart hon skulle. Hon måste skynda sig! Snart skulle nog Chad vara här! Hon tog den trappa hon kände mest igen och kastade sig snabbt upp. Hon tittade på tavlorna och började känna igen korridorerna. Strax var hon uppe på sitt rum. Några sekunder senare kastade sig Chad in, hans mantel flög över halva rummet.
- Vart har du varit?, frågade han snabbt.
- Jag vaknade nyss, hade svårt att sova.
- Försökte du rymma från mig?
- Vad pratar du om älskling? Jag har varit här hela tiden.
- Jag kände din närvaro i källaren!
- Vad skulle jag göra där? Hon gick fram till Chad och kysste honom. Hon smekte hans kind.
- Du måste ha drömt. Chad var tyst. Han gick och lade sig i hennes säng.
- Jag sover här inatt.
Victoria visste att hon i vanliga fall skulle sett Chad som ett monster, men det tyckte hon inte nu. Hon kunde inte i sin vildaste fantasi föreställa sig själv älska med en vampyr, de mest vackra och fantasifulla varelser som existerat. Hon lade sig nära honom och smekte hans nakna och breda bringa. Han måste ha förlåtit henne när han vände sig mot henne och förde henne till sina armar. Hon visste att han älskade henne, och hon älskade honom. När hon vaknade var det fortfarande mörkt ute. Chad var försvunnen. Hon gick ut ur rummet och tassade nerför alla trapporna. Hon hörde livliga ljud nerifrån hallen. Någon var arg och den någon var Chad.
- Victoria!
- Ja…?
- Du var ute inatt! Lance berättade allt! Victoria såg Lance som stod framför Chad. Hans huvud var nersänkt och han grät. Små blodsdroppar rullade nerför hans smala kinder. Så farligt var det väl ändå inte? Hon ville springa fram och trösta honom men tvingade sig själv att gå fram till Chad.
- Jag är inte arg på dig Victoria, du är förlåten. Men han där svek mig igår. Såna som honom tär på våran kraft. Vi måste göra oss av med honom, det förstår du väl? Hon svarade inte. Hon tittade på alla andra. De såg ledsna ut och ville nog gärna ha kvar Lance. Men de skulle heller inte försöka hindra Chad från någonting.
- För honom till en cell! Två killar från samlingen kom genast fram och släpade iväg Lance ner i källaren. Hela slottet bestod av unga människor. De såg unga ut men deras själar var uråldriga. Chad såg ut som 25 eller nåt liknande men var över 700 år. De andra såg ut att vara i samma ålder eller lite äldre men ingen var i närheten av Chads ålder. Så det var självklart att han var ledaren.
- Victoria. Hon vände sig åter mot Chad.
- Jag ville bara säga att din värld numera är död. Vi besökte den tidigare idag när du sov. Mina mörka änglar och jag behövde näring. Du förstår väl att när du är här riskerar du inte att förlora något, bara att få. Detta är ditt hem och jag ger dig allt.
- Menar du att alla mina vänner är…döda…?
- Se inte på mig sådär. Victoria började gråta. Chad svepte in sig i sin mantel och var sedan försvunnen. Hon stod ensam kvar omringad av alla vampyrer som sakta började avlägsna sig. De hade tagit alla hennes vänners och bekantas liv. Hon ville inte skylla på dem, hon ville skylla på Chad. Även fast hon älskade honom så kunde hon inte acceptera honom fullt ut om hon inte förstod honom fullt ut. Det enda sättet att göra det var att bli som han, bli en vampyr själv. Victoria gick ned till källaren där vart hon visste att Lance var. Hon hade fått tillåtelse att röra sig fritt i hela slottet bara hon befann sig på sitt rum när de andra sov. Hon visste inte när det var natt eller dag. Det var mörkt dygnet runt, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. Det var första gången hon skulle få se Lance. Chad visste inte om det och skulle nog inte tycka om det heller. Han hade inte gett Lance något straff ännu. Hon gick längs den smala gången som var omringad av sten och ropade Lances namn.
- Här… Victoria sprang fram till dörren, låste upp och slank snabbt in. Hon hittade Lance i ett hörn. Hans hår var tovigt, han var smutsig och hade torkade tårar på kinderna. Han såg sorglig ut. Victoria böjde sig ner och kramade honom. Hennes svarta långklänning svepte och lade sig på det smutsiga och fuktiga golvet. Hon var den enda person han sett på tre hela månader.
- Jag kommer få mitt straff snart, jag känner det på mig… stammade Lance. Jag kommer att bli instängd i en kista som muras in i väggen, där kommer jag få stanna tills jag svälter ihjäl, det kan ta över 100 år….över 100 år…
- Varför berättade du att du gömde mig i din kista?
- Mitt samvete tvingade mig till det. Mina göranden och tankar är inte fria, jag är lite som en slav.
- Är Chad fortfarande ond på dig?
- Jag svek honom en gång, det räcker.
- Hur kan jag rädda dig?
- Försök inte göra det, du ställer bara till det för dig själv. Men jag kan berätta något för dig. Alla rum här på slottet ser likadana ut, de är alla obebodda. Vad det ser ut som i alla fall. De har varit bebodda av samma orsak som du bor här.. När Chads dödliga drottningar dog vistades han aldrig i deras rum, deras själar lever nämligen kvar och han skulle inte klara av att känna deras närhet. Han älskade alla sina fruar som du älskar livet. Men det är dig han älskar nu, dig och ingen annan. Det får du inte glömma. Visst kan han verka grym, men utan sin grymhet överlever han inte. Jag tror inte någon förstår hur mycket saknad och smärta han bär på, men det är en del av hans liv. Så han låter nog inte det bryta ner honom.
- Det låter ju hemskt och så har han levt i flera århundraden… Men jag är glad att jag träffat honom, han är verkligen annorlunda. Skulle jag kunna bli en vampyr?
- Du kan bli en, men du får inte det. Han skulle aldrig tillåta det.
- Vet du hur mycket det här livet tär på mig? Jag kommer se mig själv åldras men ni förblir lika vackra år efter år… Lance visste på ett ungefär hur Victoria kände. Men hon hade fått den rollen och han kunde inte hjälpa henne ur den. Helst inte nu när han kände sig så hjälplös.
- Tänk så skulle du bita mig nu och göra mig till en av er? Hon lutade sig mot Lance och hans läppar nuddade hennes kind och gled ner mot hennes hals. Hon kände hans tänder men han bet inte. Han ville bara ha henne. För vad vore ett vampyrliv utan njutning? Hon visste att han mycket väl kunde älska henne. Och kanske kände hon desamma för honom? Men hon kunde inte stanna i cellen hos honom.
-------------------------------------------------------------------------------------
BRA????
-------------------------------------------------------------------------------------
BRA????
Annons
Part of an album
Comment the photo
10 comments on this photo