April
Sunday 27 February 2011 photo 8/14
|
Kapitel 8
Hon gick upp till Chads rum. Hans rum var verkligen speciellt. Det skilde sig från slottets andra rum genom att det inte var fint och prydligt. Det mesta var trasigt. Gardinerna hängde i svarta trasor, stolarna låg på golvet och en del saknade något stolsben, torkade blommor och aska låg överallt, vinden ven in i rummet genom det trasiga fönstret och råttor sprang fram och tillbaka vid hörnen. Målningar låg i hög på hög på borden, lampan som dinglade i taket kunde när som helst rasa ner, en krossad spegel låg på golvet och hon gick ständigt in i spindelväv. Varför han hade det så i hans rum hade hon ingen aning om. Hon såg att han höll på måla. En hög ljusstake gav honom svagt ljus. Hon ställde sig tyst bredvid honom. Hon tittade hur han svepte med penseln över duken. Det såg magiskt ut när han formade trädens kronor eller bergens vidder. Hur han fick den nedgående solens sken att lysa upp det mörka vattnet och hur de trasiga svarta molnen svävade på den eldröda himlen. Han var verkligen en konstnär i toppklass. Han målade inte för någon, bara för sig själv. Det syntes verkligen att han var koncentrerad så hon lämnade rummet lika tyst som hon kom.
Lance var den ende av vampyrerna som Victoria umgicks med (förutom Chad) De andra skrämde henne. De gled ljudlöst omkring i slottet. Hon kände sig inte som en drottning, men Chads och Lances kärlek gav henne kraft att leva vidare. Hon kände sig inte skyldig för att hon älskade dem båda. Hon älskade automatiskt Chad, hon kunde helt enkelt inte hata honom! Även fast hon ofta ville det. Hon älskade Lance på samma sätt som man älskar en pojkvän. Hon kunde sitta med honom i hans cell och bara hålla om honom. Hon skulle be Chad om att skona Lance, hon var tvungen att göra det kände hon. Ju längre tid Lance var fången i cellen, ju deppigare blev han. Han såg ingen annan förutom Victoria, men det räckte för honom. Victoria var den ende i hela slottet som kunde känna svält som en människa, hon behövde mat. Men det fick hon också. Några av vampyrerna var som slavar som städade och lagade mat åt henne. Vart de fick tag på maten visste hon inte. Så långt bort hon kunde se från det högsta tornet så såg hon inget annat än skog och berg. Inget tecken på liv.
- Chad? Victoria satt tillsammans med Chad på sängen i hennes präktiga rum.
- Ja, min vita ängel?
- Finns det någon chans att du kan skona Lance från den eviga döden?
- Victoria, jag har ju redan sagt som det är: Han svek mig när han gömde dig sådär. Jag kan inte behålla honom som en av oss.
- Men han ångrar verkligen sig, jag ber dig Chad…min älskling. Victoria visste att Chad var känslig för komplimanger och ömhet, det hade hon lärt sig. Hon strök bort en svart hårslinga från hans kind.
- Om jag skulle få för mig att behålla honom så lever han under din nåder!
- Hur menar du?
- Gör han ett snedsteg till så är det under ditt ansvar.
- Han kommer att sköta sig, jag lovar.
- Ok, imorgon är han fri. Jag börjar förresten känna mig lite matt, det kanske är dags för lite jakt… Victoria såg sin chans. Hon böjde sig fram och kysste Chad och lade sig ner i sängen. Han böjde sig ner över henne och kysste hennes hals. Hon ville att han skulle bita henne, hon ville bli en vampyr. När hon fick veta att alla hennes vänner och bekanta fallit offer för dessa mörka änglar släcktes en eld inom henne. Hon hade inget att komma tillbaks till, om hon någon gång skulle komma tillbaka till sitt vanliga liv… Hon höll hårt om honom, bit mig… Men det gjorde han inte. Hon kunde känna hans huggtänder, men de gled bara på hennes hud. Plötsligt tog han tag i hennes hand. Hon kände hans härliga kyssar som gled upp och nerför armen. Han stannade vid handleden. Victoria blev stel av skräck, skulle han bita henne där kunde hon dö. Hon kände en kort smärta och hur det varma blodet rann över handen och bildade droppar vid fingerspetsarna. Hon ville rycka bort handen eftersom hon började känna sig yr. Efter några minuter reste han sig. Hans munglipor var blodiga.
- Du får ursäkta mig, jag kunde inte låta bli…
- Du…kunde ha dödat mig…
- Skulle den risken funnits skulle jag aldrig gjort det, jag vet exakt hur mycket blod jag kan ta utan att skada dig, och jag tog inte en droppe för mycket. Men jag behöver mer. Sedan så sa han det han alltid sa åt henne när han gick ut på sin nattliga jakt med de andra. “Om du saknar fåglarna som cirklar runt tornen så vet du att jag är borta" Chad var stark, men han kunde inte förutspå att allt skulle gå bra. Han gick fram till fönstret och drog för de långa gardinerna.
- Sov nu. Han tog en blodröd ros från vasen och gav den åt henne. Sedan så gick han med snabba steg ut ur rummet. Victoria lade sig ned och tänkte att hon fick i alla fall hälften vunnet. Hon blev ingen vampyr, men hon gav Lance tillbaka hans så kallade frihet.
Hon vaknade efter några timmar. De var tillbaka, de hade förhoppningsvis fått sin nödvändiga dos blod nu. Efter ett tag var det tyst, de hade dragit sig till källan mot sina kistor. Hon somnade om. Hon vaknade som vanligt av månens sken när hon drog undan gardinerna. Efter ett tag kom hennes “uppassare" med morgonfika. Uppassaren hette Marian och såg ung och vacker ut. Victoria hade inte lärt känna henne så mycket ännu. Marian brukade berätta om något viktigt hade hänt, vilket det hade gjort nu.
- De har tagit hit en av dina, sade Marian.
- Jag kan inte veta vem det är, alla mina vänners själar svävar bland molnen nu.
- Han fanns visst kvar på din ödelagda plats.
- Har han något namn?
- Något så konstigt som Mattias, sade Marian medan hon stoppade nya fräscha rosor i vasen. De dog väldigt fort men Marian bytte ständigt rosor på Chads begäran. Victoria undrade vart de fick rosorna ifrån, inte fanns det väl någon trädgård i det här mörka landskapet? Victoria vaknade till ordentligt. Mattias?! Hon började direkt tänka på sin kompis Mattias. Men det behövde ju inte vara honom.
- Herren vill att du kommer ner dit.
- Vad kommer att hända?
- Det kan jag inte svara på. Victoria tog på sig en svart halvlång klänning med två slitsar. Hon tittade upp mot stenfågeln. Den såg ynklig och rädd ut. Vad skulle hända nu? Hon gick ned. När hon kom ned från den långa trappan såg hon Chad och Lance. Hon ville kasta sig i hans armar men hans tankar såg väldigt tunga ut.
- Ta fram honom!, ropade Chad. Victoria såg Mattias dras fram, hårt fasthållen av en av vampyrerna. Han såg helt utmattad ut men samtidigt livrädd. Det hade han nog anledning att vara tänkte Victoria.
- Victoria, är det du…vart är jag? Du försvann för ett tag sedan, bara försvann…, stönade Mattias när han såg henne. Victoria gick fram till honom och böjde sig ner och tittade honom i ögonen.
- Allt kommer bli bra, jag ska få dig härifrån. Vänta bara.
- Victoria, vi hittade honom i din värld, jag gissar att du känner honom, sade Chad.
- Vad ska ni göra med honom?!
- Det får du säga till Lance.
- Vadå?
- Att han ska släcka varelsens liv. Lance behöver det. Tre månader i en tom cell har satt sina spår. Inte vill du väl att han ska svälta?
Victoria vände sig snabbt om mot Lance. Han tittade smärtsamt på henne.
- Victoria, jag vill inte göra det, jag ska inte göra det…men jag skulle behöva det…måste ha något…orkar inte längre… Lance kunde knappt stå.
- Victoria…jag vill härifrån. Men alla är borta, vad är det som händer…? Mattias visste inte hur illa ute han var. Victoria kände tårarna komma.
- Nå Victoria, hur vill du ha det? Chad lade en arm runt henne. Victoria visste att endast en kunde komma levande ur det här. Det kändes så självklart att rädda Mattias, men lika självklart att rädda Lance… Men samtidigt visste hon att Mattias inte hade någon framtid här. Han skulle dö vad som än hände. Men Lance skulle få klara sig.
- Om jag måste välja…, Victoria grät och sjönk ner på knä på det kalla stengolvet.
- Jag tar…Lance…
- Lance, släck livet framför dig, sade Chad iskallt. Mattias låg framför Lance och yrade.
- Det här är väl en dröm…? Jag vill vakna…Är du kvar Victoria? Lance böjde sig ner mot Mattias. Han tittade på Victoria med en blick som skar i hennes hjärta.
- Gör det, du har inget val. Sedan vände hon sig om. Lance tog tag i Mattias hals och böjde sig mot den. Han öppnade munnen och blottade de kritvita huggtänderna. Han bet…
- Victoria… Det var det sista ordet Mattias sa. Bloddropparna bildade en liten pöl på golvet. För varje sekund gled Mattias allt längre bort. När Lance släppte honom hängde hans huvud livlöst. Victoria rös och kastade sig i Chads armar. Han svepte sin mantel över henne och höll henne intill sig. Hon grät, hon hade varit med om en avrättning. Chad hade makt att göra vad han ville. Victoria älskade honom ändå. Så var det bara. Hon var som en magnet och han som metall. Ständigt attraherade av varandra. Hon hörde Lance gå därifrån med tunga steg. Hans hjärta var trasigt just nu men skulle bli bättre. Hennes skulle förbli trasigt så länge hon levde. Chads hjärta var täckt av stål, det tålde allt och han skulle aldrig falla.
Kapitel 8
Hon gick upp till Chads rum. Hans rum var verkligen speciellt. Det skilde sig från slottets andra rum genom att det inte var fint och prydligt. Det mesta var trasigt. Gardinerna hängde i svarta trasor, stolarna låg på golvet och en del saknade något stolsben, torkade blommor och aska låg överallt, vinden ven in i rummet genom det trasiga fönstret och råttor sprang fram och tillbaka vid hörnen. Målningar låg i hög på hög på borden, lampan som dinglade i taket kunde när som helst rasa ner, en krossad spegel låg på golvet och hon gick ständigt in i spindelväv. Varför han hade det så i hans rum hade hon ingen aning om. Hon såg att han höll på måla. En hög ljusstake gav honom svagt ljus. Hon ställde sig tyst bredvid honom. Hon tittade hur han svepte med penseln över duken. Det såg magiskt ut när han formade trädens kronor eller bergens vidder. Hur han fick den nedgående solens sken att lysa upp det mörka vattnet och hur de trasiga svarta molnen svävade på den eldröda himlen. Han var verkligen en konstnär i toppklass. Han målade inte för någon, bara för sig själv. Det syntes verkligen att han var koncentrerad så hon lämnade rummet lika tyst som hon kom.
Hon gick upp till Chads rum. Hans rum var verkligen speciellt. Det skilde sig från slottets andra rum genom att det inte var fint och prydligt. Det mesta var trasigt. Gardinerna hängde i svarta trasor, stolarna låg på golvet och en del saknade något stolsben, torkade blommor och aska låg överallt, vinden ven in i rummet genom det trasiga fönstret och råttor sprang fram och tillbaka vid hörnen. Målningar låg i hög på hög på borden, lampan som dinglade i taket kunde när som helst rasa ner, en krossad spegel låg på golvet och hon gick ständigt in i spindelväv. Varför han hade det så i hans rum hade hon ingen aning om. Hon såg att han höll på måla. En hög ljusstake gav honom svagt ljus. Hon ställde sig tyst bredvid honom. Hon tittade hur han svepte med penseln över duken. Det såg magiskt ut när han formade trädens kronor eller bergens vidder. Hur han fick den nedgående solens sken att lysa upp det mörka vattnet och hur de trasiga svarta molnen svävade på den eldröda himlen. Han var verkligen en konstnär i toppklass. Han målade inte för någon, bara för sig själv. Det syntes verkligen att han var koncentrerad så hon lämnade rummet lika tyst som hon kom.
Lance var den ende av vampyrerna som Victoria umgicks med (förutom Chad) De andra skrämde henne. De gled ljudlöst omkring i slottet. Hon kände sig inte som en drottning, men Chads och Lances kärlek gav henne kraft att leva vidare. Hon kände sig inte skyldig för att hon älskade dem båda. Hon älskade automatiskt Chad, hon kunde helt enkelt inte hata honom! Även fast hon ofta ville det. Hon älskade Lance på samma sätt som man älskar en pojkvän. Hon kunde sitta med honom i hans cell och bara hålla om honom. Hon skulle be Chad om att skona Lance, hon var tvungen att göra det kände hon. Ju längre tid Lance var fången i cellen, ju deppigare blev han. Han såg ingen annan förutom Victoria, men det räckte för honom. Victoria var den ende i hela slottet som kunde känna svält som en människa, hon behövde mat. Men det fick hon också. Några av vampyrerna var som slavar som städade och lagade mat åt henne. Vart de fick tag på maten visste hon inte. Så långt bort hon kunde se från det högsta tornet så såg hon inget annat än skog och berg. Inget tecken på liv.
- Chad? Victoria satt tillsammans med Chad på sängen i hennes präktiga rum.
- Ja, min vita ängel?
- Finns det någon chans att du kan skona Lance från den eviga döden?
- Victoria, jag har ju redan sagt som det är: Han svek mig när han gömde dig sådär. Jag kan inte behålla honom som en av oss.
- Men han ångrar verkligen sig, jag ber dig Chad…min älskling. Victoria visste att Chad var känslig för komplimanger och ömhet, det hade hon lärt sig. Hon strök bort en svart hårslinga från hans kind.
- Om jag skulle få för mig att behålla honom så lever han under din nåder!
- Hur menar du?
- Gör han ett snedsteg till så är det under ditt ansvar.
- Han kommer att sköta sig, jag lovar.
- Ok, imorgon är han fri. Jag börjar förresten känna mig lite matt, det kanske är dags för lite jakt… Victoria såg sin chans. Hon böjde sig fram och kysste Chad och lade sig ner i sängen. Han böjde sig ner över henne och kysste hennes hals. Hon ville att han skulle bita henne, hon ville bli en vampyr. När hon fick veta att alla hennes vänner och bekanta fallit offer för dessa mörka änglar släcktes en eld inom henne. Hon hade inget att komma tillbaks till, om hon någon gång skulle komma tillbaka till sitt vanliga liv… Hon höll hårt om honom, bit mig… Men det gjorde han inte. Hon kunde känna hans huggtänder, men de gled bara på hennes hud. Plötsligt tog han tag i hennes hand. Hon kände hans härliga kyssar som gled upp och nerför armen. Han stannade vid handleden. Victoria blev stel av skräck, skulle han bita henne där kunde hon dö. Hon kände en kort smärta och hur det varma blodet rann över handen och bildade droppar vid fingerspetsarna. Hon ville rycka bort handen eftersom hon började känna sig yr. Efter några minuter reste han sig. Hans munglipor var blodiga.
- Du får ursäkta mig, jag kunde inte låta bli…
- Du…kunde ha dödat mig…
- Skulle den risken funnits skulle jag aldrig gjort det, jag vet exakt hur mycket blod jag kan ta utan att skada dig, och jag tog inte en droppe för mycket. Men jag behöver mer. Sedan så sa han det han alltid sa åt henne när han gick ut på sin nattliga jakt med de andra. “Om du saknar fåglarna som cirklar runt tornen så vet du att jag är borta" Chad var stark, men han kunde inte förutspå att allt skulle gå bra. Han gick fram till fönstret och drog för de långa gardinerna.
- Sov nu. Han tog en blodröd ros från vasen och gav den åt henne. Sedan så gick han med snabba steg ut ur rummet. Victoria lade sig ned och tänkte att hon fick i alla fall hälften vunnet. Hon blev ingen vampyr, men hon gav Lance tillbaka hans så kallade frihet.
Hon vaknade efter några timmar. De var tillbaka, de hade förhoppningsvis fått sin nödvändiga dos blod nu. Efter ett tag var det tyst, de hade dragit sig till källan mot sina kistor. Hon somnade om. Hon vaknade som vanligt av månens sken när hon drog undan gardinerna. Efter ett tag kom hennes “uppassare" med morgonfika. Uppassaren hette Marian och såg ung och vacker ut. Victoria hade inte lärt känna henne så mycket ännu. Marian brukade berätta om något viktigt hade hänt, vilket det hade gjort nu.
- De har tagit hit en av dina, sade Marian.
- Jag kan inte veta vem det är, alla mina vänners själar svävar bland molnen nu.
- Han fanns visst kvar på din ödelagda plats.
- Har han något namn?
- Något så konstigt som Mattias, sade Marian medan hon stoppade nya fräscha rosor i vasen. De dog väldigt fort men Marian bytte ständigt rosor på Chads begäran. Victoria undrade vart de fick rosorna ifrån, inte fanns det väl någon trädgård i det här mörka landskapet? Victoria vaknade till ordentligt. Mattias?! Hon började direkt tänka på sin kompis Mattias. Men det behövde ju inte vara honom.
- Herren vill att du kommer ner dit.
- Vad kommer att hända?
- Det kan jag inte svara på. Victoria tog på sig en svart halvlång klänning med två slitsar. Hon tittade upp mot stenfågeln. Den såg ynklig och rädd ut. Vad skulle hända nu? Hon gick ned. När hon kom ned från den långa trappan såg hon Chad och Lance. Hon ville kasta sig i hans armar men hans tankar såg väldigt tunga ut.
- Ta fram honom!, ropade Chad. Victoria såg Mattias dras fram, hårt fasthållen av en av vampyrerna. Han såg helt utmattad ut men samtidigt livrädd. Det hade han nog anledning att vara tänkte Victoria.
- Victoria, är det du…vart är jag? Du försvann för ett tag sedan, bara försvann…, stönade Mattias när han såg henne. Victoria gick fram till honom och böjde sig ner och tittade honom i ögonen.
- Allt kommer bli bra, jag ska få dig härifrån. Vänta bara.
- Victoria, vi hittade honom i din värld, jag gissar att du känner honom, sade Chad.
- Vad ska ni göra med honom?!
- Det får du säga till Lance.
- Vadå?
- Att han ska släcka varelsens liv. Lance behöver det. Tre månader i en tom cell har satt sina spår. Inte vill du väl att han ska svälta?
Victoria vände sig snabbt om mot Lance. Han tittade smärtsamt på henne.
- Victoria, jag vill inte göra det, jag ska inte göra det…men jag skulle behöva det…måste ha något…orkar inte längre… Lance kunde knappt stå.
- Victoria…jag vill härifrån. Men alla är borta, vad är det som händer…? Mattias visste inte hur illa ute han var. Victoria kände tårarna komma.
- Nå Victoria, hur vill du ha det? Chad lade en arm runt henne. Victoria visste att endast en kunde komma levande ur det här. Det kändes så självklart att rädda Mattias, men lika självklart att rädda Lance… Men samtidigt visste hon att Mattias inte hade någon framtid här. Han skulle dö vad som än hände. Men Lance skulle få klara sig.
- Om jag måste välja…, Victoria grät och sjönk ner på knä på det kalla stengolvet.
- Jag tar…Lance…
- Lance, släck livet framför dig, sade Chad iskallt. Mattias låg framför Lance och yrade.
- Det här är väl en dröm…? Jag vill vakna…Är du kvar Victoria? Lance böjde sig ner mot Mattias. Han tittade på Victoria med en blick som skar i hennes hjärta.
- Gör det, du har inget val. Sedan vände hon sig om. Lance tog tag i Mattias hals och böjde sig mot den. Han öppnade munnen och blottade de kritvita huggtänderna. Han bet…
- Victoria… Det var det sista ordet Mattias sa. Bloddropparna bildade en liten pöl på golvet. För varje sekund gled Mattias allt längre bort. När Lance släppte honom hängde hans huvud livlöst. Victoria rös och kastade sig i Chads armar. Han svepte sin mantel över henne och höll henne intill sig. Hon grät, hon hade varit med om en avrättning. Chad hade makt att göra vad han ville. Victoria älskade honom ändå. Så var det bara. Hon var som en magnet och han som metall. Ständigt attraherade av varandra. Hon hörde Lance gå därifrån med tunga steg. Hans hjärta var trasigt just nu men skulle bli bättre. Hennes skulle förbli trasigt så länge hon levde. Chads hjärta var täckt av stål, det tålde allt och han skulle aldrig falla.
Annons
Comment the photo
Anonymous
Sun 27 Feb 2011 17:42
bra :)
15 comments on this photo
Visa toppen
Show footer