Saturday 5 March 2011 photo 9/14
|
Kapitel 9
En dag knackade Lance på Victorias dörr, hon satt just då och funderade på vilket liv hon levde. Det hade gått några månader sedan den hemska avrättningen av Mattias. Hon drömde fortfarande mardrömmar om det. Det kunde hon mycket väl förstå, hon och Mattias hade varit vänner i flera år. Men det var skillnad på att leva här och på den andra sidan. Här skulle nog Mattias inte haft en chans. Själv hade hon satt sig in i det här livet rätt bra tyckte hon. Hon försökte förstå hur Chad tänkte, vilket ibland kunde vara väldigt svårt.
- Victoria?
- Åh, Lance, Hej.
- Visste du att vi har hästar?
- Nä, det har jag inte vetat. Hon började tänka på när hon var liten och brukade rida på mormor och morfars häst Glamour. Hon brukade låtsas att det var hennes häst, men det var ju då, i en annan värld… Som hon inte sett på ett bra tag.
- Vill du ta en ridtur?
- Få jag det? Hon blev chockad av frågan. Hon hade aldrig varit utanför slottet under tiden hon varit där. Hon hade inte känt den friska luften eller den svaga vinden. Hon hade saknat det, men nu brydde hon sig inte. Hon var rädd för mörkret där ute.
- Jag har frågat Chad. Han tyckte det lät bra. Livet inspärrat i ett slott gör inget gott för själen, även fast hela slottsmiljön sjuder av en magisk atmosfär om man känner efter.
- Det skulle vara underbart Lance! Kan vi göra det med en gång? Lance blev glad av Victorias leende. Det var inte ofta han såg det. Hela hennes ansikte sken upp.
- Jag ska genast be någon av hästmännen att sadla de två bästa hästarna vi har. Gör dig i ordning för något du sent kommer att glömma… Lance lämnade rummet. Victoria kunde knappt tro det. Nu skulle hon få lämna slottet för några timmar. Slippa se stenväggarna och stengolven. Slippa se de långa korridorerna och trapporna.
Slippa se hela hennes rum. Hon älskade det men tanken att få uppleva ett liv utanför slottet verkade för bra för att vara sant. Vilka kläder skulle hon ha? Allt hon hade och bar var svarta klänningar. Det fick väl bli en sån då. Istället för bootsen tog hon på sig de höga stövlarna som blänkte i svart. Så här snygga kläder hade hon aldrig haft på sig på en ridtur tänkte hon. Hon borstade igenom sin långa svarta man till hår och gick ner till hallen. Hon såg att Lance stod vid den stora porten som var öppen. Hon tittade upp och såg Chad som stod på tredje våningen.
- Jag älskar dig, sade hon åt honom.
- Du vet att jag älskar dig mer, ett leende syntes på hans smala läppar. Hon gick ut ur slottet tillsammans med Lance.
Hon såg ett storslaget mörkt landskap där ute. Hon hade sett det från tornet, men det var helt annorlunda nu. Hon kunde känna det. Hur vinden svepte genom träden, hur bäcken slingrade sig genom stenröset, hur lövet tappade sitt fäste och sakta föll genom den småkyliga luften, hur mossan ankrade sig fast på de stora stenarna och hur mörkret letade sig in i varje litet skrymsle. Hon ville uppleva det här ögonblicket för alltid. Hon vände sig om och såg Lance som stod och höll två hästar.
- Vilken vill du ha?
- Den svarta, svarade hon.
- Ok, då tar jag den vita. Victoria gick fram till hästen. Den var lika korpsvart som hennes hår och dens svans nådde nästan ner till marken. Hon satte sig upp och väntade på Lance.
- Har du ridit förut?, frågade hon.
- Några gånger med Chad. Han brukade rida den hästen du har. Men det var längesedan sist.
- Nu drar vi! Victoria satte av i galopp med Lance hack i hälarna. Vilken härlig känsla! Hon slöt ögonlocken ock kände vinden genom håret. De galopperade snabbt genom skogar och ängar. Hästarna verkade aldrig tröttna. Hästen som Lance red var kritvit och såg ut som ett spökhäst där den nästan svävade fram mot det ständiga mörkret.
- Finns det något speciellt i närheten?, frågade hon Lance.
- Jag tror inte det, eller jag vet inte. Jag vet inte om det här landet har några gränser. Chad säger att allt tillhör honom och jag tror på hans ord. Så jag tror att hur långt vi än rider så är skog, berg och ängar det enda vi ser.
- Vi tar en vilopaus vid det där trädet uppe på kullen.
- Ok. Hästarna satte av i galopp igen. Nu visste Victoria att en inspärrad framtid i slottet skulle hon inte klara av. Det här kändes som sammet mot hennes känsliga själ. Hon kände hur hästen under henne kämpade sig uppför kullen. Victoria hade inte sett något levande under hela ritten men tyckte nu att hon såg en hare skutta förbi. Men den försvann fort in i mörkret. De satt av och satte sig under det stora trädet. Hästarna började beta av det långa gräset och ovanför dem glimmade miljontals stjärnor. Victoria lutade sig mot Lances bröst, han lade sin långa mantel över henne. Hon kände hans lugna hjärtslag och hur han sakta strök henne över håret. Ovanför dem rasslade löven tyst i vinden. Hon började fundera lite. Chad borde ju ana att hon och Lance hade något. Men kanske tillät han det? Chad lämnade ofta slottet och visste kanske att även fast Victoria ville så kunde hon inte stå emot Lance. Och han visste kanske att hennes kärlek till honom var starkare än till Lance. De var ju ändå kung och drottning.
Hon vaknade upp, hon måste ha somnat. Hon satte sig upp och väckte Lance.
- Det är kanske dags att rida tillbaka nu.
- Det tror jag också. Chad har nog börjat sakna dig. Victoria log.
- Vart är din häst? Den verkar vara borta. De reste sig upp och tittade åt alla håll. Den var borta. Victorias svarta tjänare stod troget kvar.
- Vi klarar oss med en häst. Lance satte sig upp först och Victoria bakom honom. Hon höll hårt om honom när de satte av i galopp nerför kullen. Det gick bra tills plötsligt ramlade hästen, eller Victoria trodde att den ramlade. Men det visade sig senare att de fallit ner i en grop, en djup grop. I mörkret syntes den inte. Den var för djup för att de på något sätt skulle kunna ta sig upp ur den. Hästen hade skadats vid fallet, den kunde inte resa sig. Både Victoria och Lance var oskadda.
- Vad är det här för någon grop? En fälla?, Victoria var rädd.
- Det kan inte vara någon fälla, vi är på våra marker, Lance lät övertygad.
- Hur ska vi komma upp?
- Jag vet inte, vi kan inte ta hjälp av hästen heller. Vi får anlita oss på att någon är i närheten…
- Det verkar ju helt öde här vart man än tittar, ingen kommer att höra eller hitta oss, Victoria sjönk ner på knä och tittade på Lance. Han satte sig ned bredvid henne och tänkte vart de egentligen befann sig. Så här långt från slottet hade han aldrig varit. Skulle något hända Victoria så skulle hans odödliga liv kortas på en gång, det visste han. Victoria började huttra, de hade varit ute i flera timmar och hennes fingrar kändes som istappar. Hennes klänning skyddade henne inte ett dugg från kylan. Hon svepte sig in i Lances mantel och de båda väntade på att någon form av hjälp som de båda tvivlade på skulle komma.
Bra ???
En dag knackade Lance på Victorias dörr, hon satt just då och funderade på vilket liv hon levde. Det hade gått några månader sedan den hemska avrättningen av Mattias. Hon drömde fortfarande mardrömmar om det. Det kunde hon mycket väl förstå, hon och Mattias hade varit vänner i flera år. Men det var skillnad på att leva här och på den andra sidan. Här skulle nog Mattias inte haft en chans. Själv hade hon satt sig in i det här livet rätt bra tyckte hon. Hon försökte förstå hur Chad tänkte, vilket ibland kunde vara väldigt svårt.
Bra ???
Annons
Comment the photo
9 comments on this photo