April
Wednesday 23 March 2011 photo 11/14
|
Kapitel 11
Hon vaknade ur sin sömn av att det knackade på dörren. Det var säkert Chad, han skulle nog ut på jakt och villa ha en “tur kyss" av henne. Hon reste sig ostadigt upp och gick genom det mörka rummet och öppnade dörren. Det var Shamrock.
- Hej, stör jag?
- Vad gör du här mitt i natten?
- Jag sover några dörrar bort, men jag har svårt att sova här, allt är så…mörkt.
- Det är nog bäst att du går bort till ditt rum igen, Victoria stängde dörren. Shamrock öppnade den igen och klev in.
- Jag vill bara prata lite.
- Ett tag då. Chad skulle inte bli glad om han såg dig här. Hon gick och satte sig i hörnet i den stora soffan. Shamrock satte sig i andra hörnet.
- Hur klarar du av att bo här? Saknar du inte ljuset? Det här är ett mycket vackert rum, men jag känner hur sorg vilar över hela rummet. Över hela slottet för den delen.
- Jag har vant mig. Jag saknar ingenting, jag har Chad som jag älskar över allt annat.
- Vill du bli vampyr? Shamrock tittade på henne. Hans långa svarta rock nådde nästan ner till golvet och hans svarta hår var nästan lika långt som hennes.
- Jag gissar att det inte är någon ovanlig fråga i den värld vi lever i. Jag har haft den önskan men Chad har alltid nekat mig det. Men jag är lycklig som det är. Förresten så var det väldigt länge sedan jag pratade med en person som inte är vampyr…, Shamrock log.
- Chad kan skratta sig lycklig att han fått en som du. Victoria småskrattade.
- Ofta funderar jag på varför han valde just mig. I skolan var jag inte den populära typen och…
- Du behöver inte säga mera. Han valde dig för den du är. Ditt vackra korpsvarta hår passar perfekt in här, hela ditt utseende harmonierar med mörkret. Jag känner inte dig så mycket som jag vill…men redan vid första ögonkastet såg jag att du är en självklar drottning. Victoria blev generad och tittade ner på sina knän.
- Men det var bara ödet att vi var på samma plats…två gånger på en kväll, sade hon.
- Du ser det som ödet kanske. Men Chad skulle fått tag i dig förr eller senare, han visste att du var den han behövde. Victoria tänkte att hon nog fått svar på sin fråga. Hon var den ende för Chad.
- Vart ligger ditt slott?
- Kanske sju timmars ritt härifrån. Du borde se det. Jag har allt som det här slottet har och saknar. Kanske inte allt mörker men… Fast det finns en viktig del jag saknar. Han tittade på henne och flyttade sig närmare. Victoria lutade sig bakåt. Han tog hennes hand.
- Jag behöver en drottning som du.
- Jag tror det är bäst om du går nu. Shamrock reste sig upp.
- Jag ska gå nu, men kom ihåg att du alltid är välkommen att hälsa på i mitt slott. Han böjde sig ner och kysste henne. Victoria ryggade förskräckt undan.
- Du är så otroligt vacker, låt inte Chad bryta ned dig.
Han lämnade rummet. Victoria stirrade tomt på dörren innan hon lade sig i sängen och somnade om efter några förvirrade timmar. Hon vaknade av att Marian var inne i rummet.
- Frukosten är färdig. Shamrock kommer hit strax.
- Ska han äta här?
- Ja, det är väl lika bra. Han lämnar slottet senare.
- Marian… Tror du mig om jag säger att Shamrock kysste mig igår. Marian ryckte till.
- Shamrock? Han måste ha fattat tycke för dig. Säg inget åt Chad, han och Shamrocks relation är redan så pass spänd. Skulle han få höra det här vet man aldrig vad han gör.
- Jag ska inte säga ett ord åt Chad. Men det gläder mig att Shamrock snart lämnar slottet. Jag tar bara en kopp te, jag är inte så hungrig. Hon klädde därefter på sig och gick för att se om Chad vaknat. När hon kom ut ur rummet såg hon Shamrock i korridoren, han var på väg till hennes rum. Hon tittade ner i golvet och gick snabbt förbi honom. Hon kände hans ögon efter sig.
Hon kom ner till källaren just när de flesta vaknade. I vanliga fall skulle hon blivit skräckslagen av att se ett kistlock öppna sig men nu hade hon upplevt det för säkert 50:onde gången. Det var inte ofta hon var här nere men nu ville hon bara slippa Shamrock.
- Victoria…, det var Chad. Hon sprang fram och kastade sig i hans armar.
- Har det hänt något? Vart är Shamrock?
- Det enda som har hänt är att jag kom på hur mycket jag faktiskt älskar dig… Shamrock äter frukost i mitt rum, han lämnar snart slottet.
- Det kändes bra att träffa honom. Men vi är så pass olika att det känns ännu bättre att veta att han snart ger sig av.
- Chad, Shamrock stod i öppningen.
- Shamrock.
- Jag ger mig av nu. Det har varit ett nöje att få vara din gäst, jag hoppas det inte dröjer alltför många år tills vi ses nästa gång.
- Desamma, du kan ta en av mina hästar, se det som en gåva.
Victoria började känna sig lite matt, men hon hade ju nyss sovit? Men det var nog bäst att hon gick upp och vilade lite.
- Jag tackar dig Chad, farväl.
- Farväl Shamrock.
- Jag följer med till porten och säger adjö. Jag måste upp och vila lite, sade Victoria När de gick genom slottsgången sade Shamrock:
- Victoria, kom ihåg det jag sagt att du alltid är välkommen till mitt slott, och låt dig inte bli behandlad hur som helst av Chad
- Chad behandlar mig utmärkt tack. Jag har allt jag behöver här. När det var framme vid hallen kände Victoria hur det började bulta i huvudet. En plötslig och häftig huvudvärk kom över henne. Hon stödde sig mot en stenpelare.
- Hur är det fatt?, frågade Shamrock.
- Jag…är bara lite, hon föll ihop på stengolvet.
- Lite trött älskling? Låt mig hjälpa dig…, Shamrock tog henne i sina armar och bar henne fram till den öppna stora porten. Där ute stod en färdigsadlad svart häst. Han vände sig om och tittade upp mot trappan. Där stod Marian.
- Tack för hjälpen min sköna, jag glömmer dig aldrig. Marian sprang nerför trappan och kysste
Shamrock.
- Jag gör det här för dig, får Chad reda på det så kommer smärta att drabba alla i slottet.
- Jag måste ge mig av nu. Marian såg Shamrock lämna slottet och lyfta upp Victoria på hästen och sedan sitta upp själv. Han manade snabbt på hästen och strax var de försvunna i mörkret. Marian stod ensam kvar i den stora hallen. Hon kände en enorm skuld. Hon hade brutalt svikit Chads förtroende för henne. Hon visste vad ett litet sömnpiller kunde ställa till med, men den njutning hon fick uppleva med Shamrock under natten var värt allt i världen. Nu kunde hon inget göra förutom att hålla tyst och dölja sitt mörka samvete.
Hon vaknade ur sin sömn av att det knackade på dörren. Det var säkert Chad, han skulle nog ut på jakt och villa ha en “tur kyss" av henne. Hon reste sig ostadigt upp och gick genom det mörka rummet och öppnade dörren. Det var Shamrock.
- Hej, stör jag?
- Vad gör du här mitt i natten?
- Jag sover några dörrar bort, men jag har svårt att sova här, allt är så…mörkt.
- Det är nog bäst att du går bort till ditt rum igen, Victoria stängde dörren. Shamrock öppnade den igen och klev in.
- Jag vill bara prata lite.
- Ett tag då. Chad skulle inte bli glad om han såg dig här. Hon gick och satte sig i hörnet i den stora soffan. Shamrock satte sig i andra hörnet.
- Hur klarar du av att bo här? Saknar du inte ljuset? Det här är ett mycket vackert rum, men jag känner hur sorg vilar över hela rummet. Över hela slottet för den delen.
- Jag har vant mig. Jag saknar ingenting, jag har Chad som jag älskar över allt annat.
- Vill du bli vampyr? Shamrock tittade på henne. Hans långa svarta rock nådde nästan ner till golvet och hans svarta hår var nästan lika långt som hennes.
- Jag gissar att det inte är någon ovanlig fråga i den värld vi lever i. Jag har haft den önskan men Chad har alltid nekat mig det. Men jag är lycklig som det är. Förresten så var det väldigt länge sedan jag pratade med en person som inte är vampyr…, Shamrock log.
- Chad kan skratta sig lycklig att han fått en som du. Victoria småskrattade.
- Ofta funderar jag på varför han valde just mig. I skolan var jag inte den populära typen och…
- Du behöver inte säga mera. Han valde dig för den du är. Ditt vackra korpsvarta hår passar perfekt in här, hela ditt utseende harmonierar med mörkret. Jag känner inte dig så mycket som jag vill…men redan vid första ögonkastet såg jag att du är en självklar drottning. Victoria blev generad och tittade ner på sina knän.
- Men det var bara ödet att vi var på samma plats…två gånger på en kväll, sade hon.
- Du ser det som ödet kanske. Men Chad skulle fått tag i dig förr eller senare, han visste att du var den han behövde. Victoria tänkte att hon nog fått svar på sin fråga. Hon var den ende för Chad.
- Vart ligger ditt slott?
- Kanske sju timmars ritt härifrån. Du borde se det. Jag har allt som det här slottet har och saknar. Kanske inte allt mörker men… Fast det finns en viktig del jag saknar. Han tittade på henne och flyttade sig närmare. Victoria lutade sig bakåt. Han tog hennes hand.
- Jag behöver en drottning som du.
- Jag tror det är bäst om du går nu. Shamrock reste sig upp.
- Jag ska gå nu, men kom ihåg att du alltid är välkommen att hälsa på i mitt slott. Han böjde sig ner och kysste henne. Victoria ryggade förskräckt undan.
- Du är så otroligt vacker, låt inte Chad bryta ned dig.
Han lämnade rummet. Victoria stirrade tomt på dörren innan hon lade sig i sängen och somnade om efter några förvirrade timmar. Hon vaknade av att Marian var inne i rummet.
- Frukosten är färdig. Shamrock kommer hit strax.
- Ska han äta här?
- Ja, det är väl lika bra. Han lämnar slottet senare.
- Marian… Tror du mig om jag säger att Shamrock kysste mig igår. Marian ryckte till.
- Shamrock? Han måste ha fattat tycke för dig. Säg inget åt Chad, han och Shamrocks relation är redan så pass spänd. Skulle han få höra det här vet man aldrig vad han gör.
- Jag ska inte säga ett ord åt Chad. Men det gläder mig att Shamrock snart lämnar slottet. Jag tar bara en kopp te, jag är inte så hungrig. Hon klädde därefter på sig och gick för att se om Chad vaknat. När hon kom ut ur rummet såg hon Shamrock i korridoren, han var på väg till hennes rum. Hon tittade ner i golvet och gick snabbt förbi honom. Hon kände hans ögon efter sig.
Hon kom ner till källaren just när de flesta vaknade. I vanliga fall skulle hon blivit skräckslagen av att se ett kistlock öppna sig men nu hade hon upplevt det för säkert 50:onde gången. Det var inte ofta hon var här nere men nu ville hon bara slippa Shamrock.
- Victoria…, det var Chad. Hon sprang fram och kastade sig i hans armar.
- Har det hänt något? Vart är Shamrock?
- Det enda som har hänt är att jag kom på hur mycket jag faktiskt älskar dig… Shamrock äter frukost i mitt rum, han lämnar snart slottet.
- Det kändes bra att träffa honom. Men vi är så pass olika att det känns ännu bättre att veta att han snart ger sig av.
- Chad, Shamrock stod i öppningen.
- Shamrock.
- Jag ger mig av nu. Det har varit ett nöje att få vara din gäst, jag hoppas det inte dröjer alltför många år tills vi ses nästa gång.
- Desamma, du kan ta en av mina hästar, se det som en gåva.
Victoria började känna sig lite matt, men hon hade ju nyss sovit? Men det var nog bäst att hon gick upp och vilade lite.
- Jag tackar dig Chad, farväl.
- Farväl Shamrock.
- Jag följer med till porten och säger adjö. Jag måste upp och vila lite, sade Victoria När de gick genom slottsgången sade Shamrock:
- Victoria, kom ihåg det jag sagt att du alltid är välkommen till mitt slott, och låt dig inte bli behandlad hur som helst av Chad
- Chad behandlar mig utmärkt tack. Jag har allt jag behöver här. När det var framme vid hallen kände Victoria hur det började bulta i huvudet. En plötslig och häftig huvudvärk kom över henne. Hon stödde sig mot en stenpelare.
- Hur är det fatt?, frågade Shamrock.
- Jag…är bara lite, hon föll ihop på stengolvet.
- Lite trött älskling? Låt mig hjälpa dig…, Shamrock tog henne i sina armar och bar henne fram till den öppna stora porten. Där ute stod en färdigsadlad svart häst. Han vände sig om och tittade upp mot trappan. Där stod Marian.
- Tack för hjälpen min sköna, jag glömmer dig aldrig. Marian sprang nerför trappan och kysste
Shamrock.
- Jag gör det här för dig, får Chad reda på det så kommer smärta att drabba alla i slottet.
- Jag måste ge mig av nu. Marian såg Shamrock lämna slottet och lyfta upp Victoria på hästen och sedan sitta upp själv. Han manade snabbt på hästen och strax var de försvunna i mörkret. Marian stod ensam kvar i den stora hallen. Hon kände en enorm skuld. Hon hade brutalt svikit Chads förtroende för henne. Hon visste vad ett litet sömnpiller kunde ställa till med, men den njutning hon fick uppleva med Shamrock under natten var värt allt i världen. Nu kunde hon inget göra förutom att hålla tyst och dölja sitt mörka samvete.
Comment the photo
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer