April
Monday 4 April 2011 photo 12/14
|
Kapitel 12
Victoria vaknade långsamt upp. Hon satte sig upp och kände smärta över hela kroppen. Hon såg att hon satt i en cell, liknande fängelsecell som Lance suttit i. Den var helt tom förutom en fackla vid dörren.
Vart var hon?
Hon reste sig upp och gick fram till dörren. Den var såklart låst.
- Öppna dörren någon! Hon bultade på trädörren. Nästan genast öppnades den. Den som öppnade dörren var en ung kille. Han hade svarta byxor och någon slags vinröd jacka på sig.
- Så du har vaknat nu?
Han bad mig hälsa dig välkommen till slottet.
- Vem?
- Shamrock såklart.
Victoria lade händerna för ansiktet.
Det här fick inte vara sant! Hur kom hon hit? Hon mindes ingenting. Vart var Chad och Lance? Hon ville sätta sig ned och bara gråta men först ville hon träffa Shamrock.
- Vart är han?
- Han kommer nog ner när som helst skulle jag tro.
Du kommer såklart att få ett finare rum än det här…
- Det behövs inte, jag kommer inte att stanna länge till.
- Du kommer nog trivas här, du är ju vår nya drottning.
Victoria blev inte förvånad. Shamrock saknade ju en drottning och det var ju en drottning som hon han saknade… Hon kunde inte sluta tänka på hur hon skulle komma därifrån. Chad måste ju börjat leta efter henne nu. Visste han vart hon var?
- Hon har vaknat nu!, hörde hon den unge killen ropa. Hon gick ut ur cellen och såg Shamrock.
- Hoppas du mår bättre nu, jag blev nästan orolig förut.
- För mig tillbaka till Chad, nu.
- Skulle jag föra dig tillbaka nu skulle det väl inte varit någon idé att ta hit dig över huvud taget? Det är nog bäst att du glömmer min bror Chad nu. Han tillhör det förgångna.
Jag och du min sköna drottning, vi är framtiden.
- Du har väl inte förväntat dig att du kan hålla mig fången här? Chad kommer att rädda mig härifrån och han kommer få dig att be om nåd för det du gjort! Du kommer att få ditt straff, jag lovar
.- Har du tänkt på en sak. Stoppar inte jag honom från att ta dig så gör solen det… Han kan inte fly undan sin svaghet här. Victoria såg sig om, hon såg inget fönster men hon kunde mycket väl föreställa sig att där ute sken solen så långt ögat kunde nå.
En dödsfälla för Chad och de andra. Men hon vägrade ge upp hoppet, här skulle hon inte stanna länge till!- Vill du se dig om i ditt nya hem? Shamrock vände sig om och började gå iväg. Victoria följde tvekande efter honom. När de kom ut till den stora slottshallen blev hon bländad av allt ljus. Solens strålar lyste in genom de smala men höga fönstren som satt några meter nedanför taket. Hon såg en massa folk. Hon gillade det inte. I Chads slott fanns det också mycket folk, men de var tysta och ljudlösa… Hon hade aldrig brytt sig nämnvärt om dem. Här hälsade alla på henne och alla såg så glada ut, hon kände sig inträng som i ett hörn. Hon försökte le men kände snarare panik Shamrock såg att Victoria plågades och tog hennes hand och ledde henne uppför en trappa.- Det var ett tag sedan du var en social person…
- Jag vet, slottet har satt sina spår, men det är inget jag sörjer över, mitt liv finns kvar där.
- Ingen fara, du kommer att skapa dig ett nytt liv här.
Korridorernas utformning såg nästan likadana ut som i Chads slott. Fast istället för att de såg kalla och hårda ut såg allt i slottet så varmt och välkomnande ut. Det fanns små bord med blomvaser längs korridorerna. En massa tavlor med vackra landskapsmotiv där solen sken och himlen var klarblå. Istället för den fina röda heltäckningsmattan var den här ljusblå. Victoria rös. Hon ville tillbaka till det vinröda, till det svarta, till det mörka, till tryggheten… De stannade framför en svart dörr.
- Här är ditt rum, jag hoppas du gillar det.
Shamrock öppnade dörren.Rummet innehöll ungefär samma slags möbler som i hennes rum i Chads slott. Fast alla färger var annorlunda. Istället för rött, vinrött, guld och svart var det färger som blått, vitt och rött, t.om grönt! Gardinerna var tungt blåa och sängöverkastet skimrande vitt. Tapeterna var svagt gröna. På en av vägarna fanns det en stor spegel. Hon tittade upp i hörnen- tomma. Hon saknade hennes vackra statyer.
- Jag är ledsen, men vill du att jag ska trivas så måste du nog möblera om hela rummet, jag tål inte de här färgerna…
- Det ska jag orda på direkten, sade Shamrock lite besviket, hur vill du ha det då?- Likadant som mitt rum i Chads slott…
- Men du får ha det här tills vidare. Shamrock gick ut ur rummet. Victoria satte sig på golvet och tittade upp mot fönstret.
Därute gassade solen och hon hörde vacker fågelsång. Helt olik kråkorna och skatornas sorgesång som han var så van vid. Hon saknade Chad och Lances, hon ville vara hos dem. Men hur skulle de kunna rädda henne? Hon hade fått höra att nätterna här bara var två timmar, så de skulle aldrig hinna rida hit i skydd av mörkret. Men varför hade Shamrock valt henne? Hon var inte alls den drottning han behövde. Han behövde en söt och snäll drottning. Hon var ju ondskans drottning, på natten var hennes tjänare hänsynslösa mördare som varken vek sig för kvinnor eller barn. Det visste hon mycket väl, men ändå så accepterade hon det.
De gjorde det för att överleva. Hon skulle aldrig kunna bli den drottning Shamrock ville ha. Hur skulle hon få han att förstå det? Shamrock kom tillbaks och såg Victoria sitta gråtandes på golvet vid dörren.
- Hur är det fatt mitt hjärta?
- Hur kan du fråga så? Du vet vad som är fel! Du har tagit mig från mitt älskade hem, hur tror du att jag ska klara mig här? Jag tål inte människor, jag tål inte det här ljuset, jag…
Hon brast i gråt igen.
Shamrock satte sig bredvid henne och lade sin högra arm om henne, hon lutade sig mot dörren och fortsatte snyftandes:
- Du måste släppa mig, jag klarar inte av det här, jag vill till Chad…Shamrock var tyst och tittade upp mot taket, kanske hade han börjat tvivla på sig själv?
- Jag kommer att sitta instäng här ända tills du låter mig gå…, sade Victoria mellan snyftningarna. Hon kände Shamrocks långa och svarta hår smeka hennes kind.
- Jag kan inte låta dig gå, jag kan inte det. När jag såg dig första gången visste jag att du var precis den jag sökt efter. Det slog ner som en blixt. Jag känner det fortfarande, men jag tror att du behöver lite tid för att förstå det här. Dessutom behöver du nya kläder, den där svarta klänningen passar absolut inte in i det här slottet. Victoria reste sig upp och torkade tårarna. Shamrock reste sig upp framför henne.
- Gråt inge mer, det gör ont att se dig göra det. Du ska veta att jag inte gör det här för att såra dig.- Varför gör du det då?- Därför att jag behöver dig, mitt slott har saknat drottning i över 90 år nu.- Så du är också…
- Ja, jag är odödlig likt Chad.
- Jag måste nog sova lite nu, allt det här är bara för mycket. Men min olycka kommer fortsätta direkt jag öppnar mina ögon igen. Hon gick fram till fönstret och drog för gardinerna och lade sig med avsky i den vita sängen.
- Jag hoppas dina drömmar blir lyckliga, sade Shamrock och släckte den vita diamantlampan samtidigt som han tyst stängde dörren efter sig. Det tog ett bra tag innan hon somnade. Hon tänkte på Chad och Lance. Vad gjorde de nu? Saknade de henne? Hon visste att om hon nu skulle komma tillbaks till Chad så skulle han och Shamrocks relation blixtra av hat. Så skulle den nog förbli förevigt. Eller så länge hon levde i alla fall. De följande sex dagarna höll hon sig mest inne i sitt rum. Men ibland kunde hon göra Shamrock till lags och följa med honom runt i slottet.
De andra måste ju uppfatta henne som en enstöring tänkte hon. Men det var för att hon inte alls var van vid det här livet. I Chads slott var Chad, Lance och Marian de enda hon pratade med. Här ville alla ha drottningens uppmärksamhet och hon förvandlades ständigt till en förskrämd liten kattunge som bara ville bort.
Men Shamrock var övertygad om att hon en dag skulle trivas. Som Victoria såg det så ville han bryta ner hennes hopp om att få återvända hem. Först då skulle hon kanske acceptera hennes nya hem.
Men hon visste att Chad och Lance letade efter henne.
De visste säkert vart hon var också. Men frågan var om de någonsin skulle kunna ta sig hit.
Bra???
Annons
Comment the photo
6 comments on this photo
Visa toppen
Show footer