April
Tuesday 12 April 2011 photo 13/14
|
Kapitel 13
Hon vaknade långsamt av att någon rörde vid henne. Tänk vad hon hade saknat Chad…
- Chad…du ska veta hur mycket jag älskar dig, lämna mig aldrig igen… Hon vände sig om och kysste honom.
- Victoria… Hon ryckte till, det var Shamrock!
- Victoria, få inte panik nu, jag ber dig…, han kysste henne ömt på kinden. Hon vände sig snabbt bort från honom och kände hans kyssar i nacken. Hon flämtade till när hon upptäckte att under täcket var hon naken. Hon kunde känna Shamrocks nakna hud mot sin. Hon satte sig fort upp.
- Vad håller du på med? Har du ingen som helst respekt för mig?
- Jag respekterar dig mest av alla i hela slottet. Jag kan inte hjälpa att jag känner så här för dig…, glöm Chad för ett tag… Victoria tittade på honom. Hur kunde han göra såhär mot henne? Hon gav honom en örfil på kinden, den flammade till i rött men han bara log.
- Victoria, du kan inte skada mig. När du nuddar mig bränner det som eld, men inte av smärta… Hon ville bara fly därifrån, fly till Chads öppna armar. Hon skulle aldrig ge sig själv åt Shamrock. Plötsligt tog han tag i hennes arm och drog ner henne i sängen. Hon kunde känna hans händer över hela hennes kropp.
- Shamrock, snälla, du gör mig illa! Victoria kände gråten komma.
- Du är allt jag vill ha och behöver, får inte mina kyssar dig att inse det?
- Jag inser det men min önskan är inte samma som din, jag vill bara härifrån!
- Jag kan uppfylla alla dina önskningar utom den.
Han smekte hennes kind medan hon försökte drömma sig bort. Det var svårt för henne att glömma Shamrock som kysste henne men att tänka att Chad kysste henne var alltför lätt att sätta sig in i. Plötsligt lyste ett ljussken upp hela rummet. Victoria drog förskräckt upp täcket och Shamrock satte sig upp. Hon såg en man som var omgivet av ett blåvitt sken. Han hade en liknande svart mantel som Chad alltid bar och långt svart hår som Shamrock. Dessutom var hans hy gråfärgad vilket tydde på att han var mycket gammal.
- Far…, Shamrock såg livrädd ut. Mannen som tydligen var Shamrocks (och Chads) far stirrade på Shamrock med en blick som kunde tränga genom sten.
- Shamrock…jag behöver väl inte förklara att jag nu ytterligare är besviken och ond på dig?
- Jag vet, jag ber om förlåtelse…
- Vad har du till ditt försvar? Shamrock stirrade ner i sängen, han vågade inte möta sin fars stränga blick.
- Jag vet inte vad jag ska säga far…
- Tänk på vad du gjort mot din bror! Det är hans drottning, halva hans liv, som du tagit! Victoria kunde se att Chad och Shamrocks pappa var vampyr när han blottade de vita huggtänderna. Shamrock satt bara där och var tyst, han skämdes nog otroligt mycket.
- Jag ska ge dig ett straff, ett straff för livet… Nu vågade Shamrock se sin far i ögonen, hans blick var full av rädsla.
- Du ska bli tjänare åt Chad, du ska viga ditt liv åt mörkret för all framtid. Det här slottet kommer för dig bli ett minne blott. Solen kommer att överge hela det här landskapet.
- Far…du kan inte, jag tillhör ljuset…jag skulle inte klara av det!
- Försök inte påverka ditt straff. Chad har lidit helvetets alla kval av saknad. Helst skulle jag vilja glömma dig för gott, men du är ändå min son. Äntligen kommer du att tillhöra samma liv som oss andra. Shamrock grät. Victoria drog med sig täcket och satte sig på en stol.
- Men…vad säger mor då?, Shamrock var helt förtvivlad.
- Det är lika mycket mitt som hennes beslut. Du har nu överstigit gränsen alltför mycket. Jag såg vad som höll på hända nu och insåg samtidigt att ditt liv är slut. Det känns plågsamt Shamrock, men jag vet att det här är det enda rätta. Jag överlämnar dig nu till Chad. Ni kommer hitta två sadlade hästar därute. Sedan bugade han åt Victorias håll och svepte manteln om sig, i nästa sekund var han spårlöst försvunnen. Kvar satt Shamrock, han böjde ner huvudet och satt så i flera minuter. Victoria kunde inte föreställa sig hur han kände sig just nu. Hon reste sig långsamt upp och klädde på sig sedan gick hon fram till honom. Hon satte sig ner bredvid honom och tittade bort mot den stora spegeln. Hon såg sig själv och bakom henne Shamrock som då och då skakade till av snyftningar. Hon tittade ut genom fönstret och såg att solen börjat gå ner. Den skulle aldrig komma upp igen. Mörkret var på väg.
- Jag är ledsen…
- Du förstår inte…, jag kan inte leva i mörker, mitt liv är slut, min själ kommer att lämna mig.
- Du utsätter mig för samma sak, Victoria kände sig grym när hon sa så, men det var ju sant.
- Jag har ingen som helst möjlighet att slippa det här, ondskan kommer att slå sina klor i mig hur jag än gör.
- Chad kommer att ta hand om dig, du är ju ändå hans bror. Jag kommer att be för dig, jag lovar. Hon tröstade honom med en kram.
- Victoria, jag vill aldrig släppa dig. Tanken att du kommer återgå till Chad nu…det skär i mitt hjärta, jag kan varken hjälpa eller hindra det. Mitt hjärta kommer att trasas sönder.
- Jag är ledsen Shamrock, men jag har aldrig varit din. Dessutom så skulle du aldrig kunnat ge mig annat än olycka och sorg. Jag tillhör Chad. Hon tog sig lös från hans fasta grepp och reste sig upp.
- Kom nu, hästarna står där ute och Chad väntar på oss. Hon kunde väl inte direkt säga att hon var överlycklig av tanken att hon snart skulle få träffa Chad och Lance och sova i hennes eget ljuva rum. Visst, det skulle bli underbart, men samtidigt skulle en annan persons liv bli brutalt krossat. Men hon ansåg inte att det var hennes fel. Det här var bara ett alltför grymt straff för Shamrock. Victoria ville inte stressa Shamrock att lämna sitt slott, han skulle nog aldrig mer få se det. Och skulle han det så skulle det absolut inte vara i samma praktfulla skick som nu.
- Kom ner när du är klar…, sade hon åt Shamrock som fortfarande satt på sängkanten och grät. Hon förväntade sig inget svar utan lämnade rummet. Det var mörkt och alldeles knäpptyst i korridorerna. Blommorna i vaserna var helt torkade och låg utspridda över hela golvet. Hon rös inte utan fann det behagligt. Men när hon kom ner till den stora hallen ville hon helst springa upp och gömma sig igen. Över hela golvet låg massor av människor, Shamrocks tjänare, Victoria visste att alla var döda. Det var hans fars verk. Deras strupar var uppslitna och allt blod gjorde henne svimfärdig. De fina flaggorna som hängde på stenväggarna var nerblodade och månens sken lyste upp de kritvita människoliken. Hon kunde inte låta Shamrock se det här, han skulle aldrig klara av det. Allt han hade och levde för hade hänsynslöst tagits ifrån honom på några timmar. Han kunde inte känna annat än smärta.
Hon småsprang uppför trappan igen för att se till Shamrock. De var tvungna att ge sig av nu. Hon slängde upp dörren.
- Det är nog bäst vi…Shamrock, vad har du gjort! Hon sprang fram till sängen där han låg. Det kritvita täcket var rött, blodet forsade från Shamrocks handleder. Hon fick panik, hon visste inte vad hon skulle göra.
- Jag kan inte låta mig styras av Chad. Han kommer aldrig att förlåta mig för det här, aldrig… Victoria, det blir bäst såhär, tro mig…
- Gör inte såhär… Jag kan inte tala för Chad, det kan jag aldrig. Men jag kommer be för dig, att han låter dig ha kvar din stolthet.
- Den försvann för några timmar sedan… Hon rev lös en trasa från gardinen.
- Låt mig knyta den här runt din handled. Du håller på att förblöda. Shamrock var odödlig, men varje odödlig kunde dö av att förlora allt för mycket blod. Så han var illa ute just nu. Han ryckte undan handen med några av sina sista krafter.
- Nu gör du som jag säger! Jag låter dig inte dö! Hon tog tag i hans hand och virade hårt runt trasan och knöt. Hon tog på han en tröja och hans rock.
- Snälla, hjälp till nu, jag orkar inte bära dig. Till sin förvåning märkte hon att han sakta reste sig och de gick ut ur rummet. Hon fick verkligen kämpa för att han inte skulle falla.
När de kom ner till hallen var hon helt utmattad. De fick undvika att inte trampa på någon av liken. Shamrock var så pass borta att han inte märkte att varenda en av hans tjänare låg död vid hans fötter.
Han blev besparad från det. Själv visste Victoria att hon aldrig skulle glömma den här hemska synen.
Alla färgerna i slottet hade blivit mörkare, hela slottet hade fått en annorlunda och mörkare karaktär. Hennes klänning hade fått några blodfläckar, trasan skulle inte hålla länge till.
Bra??
Alla färgerna i slottet hade blivit mörkare, hela slottet hade fått en annorlunda och mörkare karaktär. Hennes klänning hade fått några blodfläckar, trasan skulle inte hålla länge till.
Annons
Comment the photo
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer