August
Thursday 10 September 2009 photo 21/37
|
text 23
Vi kom ut till Lobbyn. Ambulansen hade åkt.
V rusade fram till Tom's bil, och jag satte mig i ett av de mjuka säterna.
- Sköna de är! snyfftade jag.
- Jag vet. Det är insidan som räknas, sa han och drog in nyckeln i bilen och satte på motorn. Bilen åkte snabbt genom alla gator och gångar, medans vi följde skylltarna till de akademista sjukhuset, där i stockholm.
Vi kom tillslut fram. Jag var stressad och kunnde knappt andas. Jag visste att Lisa kanske inte skulle klara sig. Jag ville bara tänka att doktorerna bara gjorde daras bästa. Vi kom in till receptionen.
- Lisa Andresson. Sa jag bestämt. Till en kvinna som stod där.
- Hitåt, sa hon och gick med oss till ett tomt väntrum med vita väggar och kallt rum.
Bill satt oxå där. Spännt och väntade.
- Hej, Mumlade Bill och kollade ner i knät, som nu låg i fosterställning. han begravde huvudet mällan knäna och Tom gick snabbt och satte sig bred vid honom. Och jag bredvid Tom
Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Tårarna rann som floder nedför mina kinder.
Ingen sa någonting. Förrän Tom bröt tystnaden.
- Jag ska bara gå och ringa ett samtal. Sa han och knallade iväg.
Det vara bara jag och Bill kvar.
- Varför? frågade han tyst.
- vad?
- Varför gjore du slut? frågade han.
- Jag ville inte prata. Du gjorde slut. Viskade jag tillbaka.
- Var det när? justja... då... hans ansiktsuttryck blev ännu ledsnare än vad det radan var. En extra tår rullade ner för hans kind.
- Är du och Lisa ett par nu? frågade jag.
- Mhm.. mumlade han och nickade.
- Ni då?
- Jag tror det... Eller jag vet inte... mulade jag tillbaka. Han bara nickade... fortfarande med ansiktet begravt mellan sina knän...
--------
Om du vill ha mera, så KOMMENTERA!!:)
Vi kom ut till Lobbyn. Ambulansen hade åkt.
V rusade fram till Tom's bil, och jag satte mig i ett av de mjuka säterna.
- Sköna de är! snyfftade jag.
- Jag vet. Det är insidan som räknas, sa han och drog in nyckeln i bilen och satte på motorn. Bilen åkte snabbt genom alla gator och gångar, medans vi följde skylltarna till de akademista sjukhuset, där i stockholm.
Vi kom tillslut fram. Jag var stressad och kunnde knappt andas. Jag visste att Lisa kanske inte skulle klara sig. Jag ville bara tänka att doktorerna bara gjorde daras bästa. Vi kom in till receptionen.
- Lisa Andresson. Sa jag bestämt. Till en kvinna som stod där.
- Hitåt, sa hon och gick med oss till ett tomt väntrum med vita väggar och kallt rum.
Bill satt oxå där. Spännt och väntade.
- Hej, Mumlade Bill och kollade ner i knät, som nu låg i fosterställning. han begravde huvudet mällan knäna och Tom gick snabbt och satte sig bred vid honom. Och jag bredvid Tom
Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Tårarna rann som floder nedför mina kinder.
Ingen sa någonting. Förrän Tom bröt tystnaden.
- Jag ska bara gå och ringa ett samtal. Sa han och knallade iväg.
Det vara bara jag och Bill kvar.
- Varför? frågade han tyst.
- vad?
- Varför gjore du slut? frågade han.
- Jag ville inte prata. Du gjorde slut. Viskade jag tillbaka.
- Var det när? justja... då... hans ansiktsuttryck blev ännu ledsnare än vad det radan var. En extra tår rullade ner för hans kind.
- Är du och Lisa ett par nu? frågade jag.
- Mhm.. mumlade han och nickade.
- Ni då?
- Jag tror det... Eller jag vet inte... mulade jag tillbaka. Han bara nickade... fortfarande med ansiktet begravt mellan sina knän...
--------
Om du vill ha mera, så KOMMENTERA!!:)
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/tokiohotellove/405802531/
Visa toppen
Show footer